årets skavsår 2011

Idag på nyårsafton funderar jag på vad som skavt i mitt medvetande både privat och professionellt under 2011. De privata funderingarna hamnar på min dagboks blad och i samtal med mina närmaste, och de professionella funderingarna får ni dela här först. Sedan får de nog hamna i samtal med berörda, för det här funderingar som behöver nå utanför mig och diskuteras på rätt plats.

Tre saker har skavt i mig när jag tänker på hur barn i östra Göteborg, där jag har min vardagsverksamhet, har haft det under 2011. Tre tecken i tiden, rejäla skavsår i vår samhällskropp, för samhället kan aldrig må bättre än barnen.

För det första: existensen av en 40barns förskoleavdelning för småbarn i östra Göteborg. Jag förstår inte hur det kan vara bra. När vi är 40 vuxna som äter lunch samtidigt under ordnade former i lunchrummet på jobbet så är det ansträngande surrigt och ovilsamt. Jag förstår att de här 40 barnen inte är i ett och samma rum, och jag förstår att det finns rutiner och personal som gör att det här fungerar. Men jag har ändå svårt att tro att det är bra. Om du jobbar på den här förskoleavdelningen, eller ännu bättre, är ansvarig för den: Bjud gärna in mig på ett besök! Jag kommer gärna och hälsar på och ser om det finns anledning till att det skaver i mig när jag tänker på de här 40 barnens dagliga miljö, eller om jag är ute och cyklar.

För det andra: Föräldrar som hör av sig till BVCerna i östra Göteborg för att förskolorna vill sätta blöjor på deras sedan länge blöjfria barn i åldrarna 3 - 5 år. Varför? För att det händer olyckor. Det här skaver i mig, för att det handlar om hur mycket utrymme som finns för barns utveckling och behov. Barns utveckling av förmågan att styra impulser från blåsa och tarm är inte en "allt-eller-inget" historia, utan det är en utveckling som sker gradvis. När vi vanligtvis säger att ett barn är toatränat och blöjfritt dag och natt så betyder det oftast att barnet klarar att säga till att det behöver gå på toaletten för det mesta, under gynnsamma omständigheter. När barnet mår bra och inte är hängigt, när inte leken är helt uppslukande, när någon vuxen påminner med jämna mellanrum och när en toalett finns rimligt nära när det är dags. Det krävs ganska lite för att det inte ska vara gynnsamma omständigheter, det kan räcka med en krånglig vinteroverall som inte går att dra av fort nog. "Olyckor" hos 3, 4, 5 åringar och upp i de första skolåren är helt normala. Det är bara att se till att ha extrakläder på plats, för de kommer att komma till användning. När förskolor signalerar till föräldrar att det blir för mycket olyckor så är det något som inte är bra, då undrar jag om det finns utrymme för barns naturliga utveckling från med till utan blöja.

Det tredje och viktigaste har jag tidigare skrivit om; 2010 års statistik för anmälningar om slagna barn 0 - 6 år. Nordöstra Göteborg utmärkte sig med 26 anmälningar om våld mot barn i de här åldrarna. Det motsvarar en dryg förskoleavdelning full med slagna barn. Jag vet inte hur statistiken för 2011 ser ut, men jag känner mig pessimistisk, ser ingen anledning till att det skulle se bättre ut i år. Men jag har en förhoppning för 2012: starta den planerade öppna förskolan i Kortedala eller Gamlestaden 2012, och knyt också en spädbarnsgrupp dit, så att de nyblivna familjer som bäst behöver stöd i sitt föräldraskap kan få det. Så att de barn som bäst behöver stöd runt omkring sig kan få det.

Jag önskar små och stora ett gott nytt 2012!

mobilfri

Jag har varit mobilfri i två veckor, frivilligt. Min telefon fick mig att känna mig otillräcklig eftersom jag inte alls var tillgänglig på det sättet som mina nära och kära förväntade sig. Jag missade fler samtal än jag svarade på, varje dag. Så jag kände att jag behövde en paus ifrån telefonen för att hinna reflektera över mitt förhållningssätt till den. Det här gällde förstås min privata telefon, min jobbtelefon får jag ingen paus från med mindre än att jag har semester.

Mitt och säkert fleras förhållningssätt till telefonen är mycket präglat av psykologi. Jag kan ju börja med det jag skrev nyss, att telefonen fick mig att känna mig otillräcklig. Sen var det lite läskigt att lägga undan den, jag var rädd för att inte vara tillgänglig. En del rädslor var rena katastroftankar, att något läskigt skulle hända barnen och det inte skulle gå att få tag i mig. Trots att jag nog minst 22 timmar om dygnet är bara steg ifrån en fast telefon. Och att ingen telefon i världen kan skydda oss från katastrofer.

Jag såg också hur reflexmässigt människor runt mig plockade fram telefonerna, ofta så fort ingenting annat hände, som om livet inte fick ha några pauser. Eller som att allt måste göras omedelbart och ingenting nånsin kan vänta. Smarta telefoner stärker inte precis vår impulskontroll, så det är frågan om de gör oss smartare.

Under mina mobilfria veckor stötte jag såklart på lite krångliga situationer, som att inte kunna ringa och fråga om vägen eller att få stå och vänta lite, men mestadels var det skönt. Skönt att inte behöva ägna en sekund åt att fundera på var jag hade lagt mobilen eller om den var laddad. Men nu plockar jag fram den igen, jag får lösa min känsla av otillräcklighet på något annat sätt. Men det var en skön paus.

barnkonsekvensanalys

Jag läste i gårdagens GP om hur lamt lagändringen fungerar som skulle göra så att föräldrar till små barn inte behövde återvända till hemlandet för att söka uppehållstillstånd. I juli förra året ändrades lagen kring anknytningsärenden, dvs när familjer får återförenas i Sverige. Det skulle bli lättare att hålla samman familjer. Migrationsverket skulle ta hänsyn till konsekvenserna för barnet att skiljas från en förälder när man bedömer om föräldrar kan beviljas uppehållstillstånd här utan att resa tillbaka till hemlandet. Migrationsverket har själva granskat 58 ärenden och sett att det ofta saknas en barnkonsekvensanalys i de här fallen. Man vet sällan hur lång separationen mellan barn och förälder kan bli.

Och vilka konsekvenser kan en separation från en förälder under kanske minst ett halvår få för ett litet barn? Ett barn som dels direkt blir övergiven av en förälder (för barn kan ju inte förstå den här lagen - jag gör det inte heller) under en tid som är LÅNG för ett litet barn. Ett barn som dels indirekt får vänta och längta tillsammans med sin mamma - en mamma som i sämsta fall går in  i den tysta, ledsna tomheten i sin väntan på den andra föräldern. En mamma som tvingas tackla vardagen själv, fast att barnet har två föräldrar. En mamma vars dagar fylls av oro för hur lång väntan ska bli.

58 barn vars behov inte har blivit sedda. Det motsvarar tre dagisavdelningar fulla med osedda barn. Där konsekvenserna av separation från föräldern inte har räknats med.

Det är omänskligt att inte se barn, att inte göra barnkonsekvensanalyser. Konsekvensanalysen för vårt samhälle är : Vi blir omänskliga.

förkortningsfällan

Det här blir kanske väldigt internt och tråkigt att läsa. Men jag har varit på kurs i veckan. IPT. Interpersonell terapi. En depressionsbehandling. Det var kul och användbart och kommer säkert att sätta avtryck i mitt arbete så småningom.

Men jag är besviken över att psykologin så gärna går i förkortningsfällan! Jag tycker inte att psykologin i Sverige behöver en förkortning till - jag tycker inte ens vi behöver några förkortningar alls. KBT har lyckats med att lansera sig som förkortning eller bokstavskombination. K-B-T. Men man har inte lyckats få med betydelsen i det allmänna medvetandet. KBT betyder kognitiv beteendeterapi. Och det är i sig en sammansättning av svårförståeliga ord. Interpersonell terapi är lika illa i att vara en radda svårförståeliga ord. Förkortningen IPT är dömd att bli ihopblandad med andra förkortningar. Jag hållet på med PDT också. En förkortning som jag inte ens visste fanns tills alldeles nyligen. Men det som förkortningen står för kände jag väl till - psykodynamisk psykoterapi. Det är också en samling hopplöst svårförståeliga ord.

Jag skulle verkligen av hjärtat önska att psykologin hade korta, kärnfulla, användarvänliga namn på sina arbetsmetoder. Jag vrider och vänder på förslag i huvudet. För jag ser verkligen förkortningar som en fälla. Bokstäver betyder ingenting - om de inte bildar ord.

Verksamma psykologiska metoder däremot kan betyda allt.

spöken

Efter att jag skrev förra inlägget om att se på barn (eller andra) genom kärlekens lins så har jag funderat på hur jag ska kunna närma mig spökena i barnkammaren. Visste du att det spökar där, bland nallar och legobitar? En del har turen att bo i hus som inte alls är hemsökta, men tillräckligt många av oss bor med spöken. Stunder då det drar in nåt kallt mellan vuxna och barn. Stunder när man hör sig själv låta som en annan förälder, för länge sen. Och säga just det som man lovat sig själv att aldrig säga till sina barn. Stunder när man ser på barnen inte alls genom kärlekens lins utan i raseri.

Spöken trivs i mörker. I det ordlösa. De vantrivs när de blir belysta, och benämnda.

Hur får man det att sluta spöka i huset? Genom att använda sin fantasi och inlevelseförmåga! Genom att tänka sig själv in i barnet. Vad hör hon nu? Vad tänker och känner han nu tillsammans med mig? Vad händer i den här lilla människan, i den här barnkammaren?

Om man behöver sällskap på spökjakten finns det hjälp på BVC.

Elisabeth, spökjägare

genom kärlekens lins

Min man gillar att fotografera och vi har många fina bilder på våra barn. Jag vet att han gärna skulle vilja ha ett snajsigare objektiv, men bilderna blir bra ändå. För de är tagna genom kärlekens lins. Våra högst vanliga barn liksom lyser på bilderna.

Jag tror väldigt många familjer har en bild i sitt fotoalbum som den här: Ett väldigt kladdigt barn. Det var säkert yoghurt på golvet också, fast det inte syns på bilden. Varför tar vi föräldrar såna här bilder på våra barn?

Ja, kanske för att barnets glädje och förtjusning över att äntligen kunna äta själv inte går att ta fel på. Och för att det är ett viktigt utvecklingssteg att kunna äta själv. Och för att barnet också vill och behöver bli sett med förtjusning när det erövrar nya områden, som konsten att äta med sked. Bilden i fotoalbumet är minnet av glädjen vi delade med barnet över upptäckten att barnet kan äta själv.


Och samtidigt är det ett vanligt kladdigt barn som behöver torkas om munnen. Och de behöver torkas ofta, ofta. Tillräckligt ofta torkar vi föräldrar med glädje och förtjusning, ibland med irritation eller brådska och nån gång säkert med ilska. För att vara tillsammans barn och föräldrar är inte annorlunda än att vara tillsammans människor emellan i allmänhet. Ibland drar det in nåt som kommer emellan oss och får oss att släcka ner ögon som lyser av glädje. Trötthet och stress blåser in i många hus och lägenheter.

Jag sätter mig och bläddrar bland bilderna, och bland minnena. Det har blåst in ibland, men tillräckligt ofta har vi fått varandra att lysa i ögonen.

Vem ser du genom kärlekens lins?

med förtjusning

Jag ser barn tillsammans med sina föräldrar varje dag. Barn som blir burna, hållna i handen, kläs på och av, byts på och kramas. Jag har funderat på hur mycket tid per dygn vi föräldrar har kroppskontakt med våra barn. Och HUR vi har det.

I början, när barnen är nyfödda, har vi kroppskontakt med dem nästan dygnet runt. Föräldrar till nyfödda barn kan oftast räkna hur många minuter per dygn de INTE har kroppskontakt med barnet.

Om du har hört mig föreläsa IRL på en föräldrakurs så har du nog hört mig prata om vikten av att vara nära, hud-mot-hud, med det nyfödda barnet. Man vet att det mår barnet bra av, OCH det mår vi vuxna bra av, både mammor och pappor. Den nära kroppskontakten ökar oxytocinfrisättningen hos både barn och vuxna, lugn-och-ro-hormonet.

Men att ha kroppskontakt nästan 24 timmar/dygn är inte okomplicerat, åtminstone inte för oss vuxna, och jag tror jag ska skriva mer om det någon annan gång.

Det var ett tag sedan mina barn var nyfödda och jag funderar på hur mycket tid per dygn jag har kroppskontakt med dem idag. Med den yngsta kan tiden fortfarande räknas i timmar, som jag på ett eller annat sätt håller i henne, klär på och av, borstar tänder, håller i handen påväg till skolan, sitter i knä, myser i soffan, nattar. Men tiden minskar fort med barnets stigande ålder och får snart räknas i minuter istället för timmar.  Jag har en tonåring också. Min uppskattning var att jag kanske har kroppskontakt med henne tio minuter per dygn. Men försäkerhets skull kollade jag med henne, som säkert är mer realistisk än idealiserande som jag. Hon svarade (och jag citerar henne med hennes godkännande) "En halv minut. Jag kramar dig tre ggr om dan och det tar max 10 sekunder styck." Lyckligtvis så har vi annan kontakt också, utöver kroppskontakten, att vi kan diskutera det här t ex.

Varför är det viktigt hur mycket vi tar i våra barn? Och hur vi gör det? Hur vi ser på dem och pratar med dem? Därför att det är så de blir vänner med sina kroppar och trygga i sig själva. Jag gillar circle of security som dels är ett program för att stötta föräldrar, men också har ett bra sätt att beskriva hur barns trygghet växer till i samspel med oss vuxna.

De säger bl a att barnets behov är ungefär det här. "Se på mig och ta i mig med förtjusning. Jag behöver det."

vän med kroppen

Jag har haft den jämt. Ingenting kan vara mer självklart. Ingenting kan vara mindre självklart.

Kroppen. Jag ställer mig framför spegeln och tittar, från det gråbruna håret till tånaglarna som jag glömmer klippa så de tar hål på strumporna.

Som 45åring vet jag mer om hur den funkar än nånsin förut. Jag vet att den behöver mer fysisk träning än vad som egentligen passar mig. Jag gillar att sitta i en fåtölj och läsa när kroppen vill ut och springa. Armarna är inte särskilt starka, men muskelsvagheten kompenseras av min envishet.

Kroppen har burit och ammat två barn. Den var snyggare innan dess, men jag är ändå nöjd med det. Den är nästan frisk. Är jag vän med kroppen? Sådär. Vi har i alla fall en fredlig samexistens.

Vill du veta hur människor har det, så fråga om de är god vän med kroppen. För väldigt många är inte alls på vänskaplig fot med kroppen. Och det går INTE att se utanpå om man är god vän med sin kropp eller inte.

Våra kroppar orsakar oss smärta och värk, skam och besvikelse, ångest och oro. Våra kroppar ger oss glädje och njutning. Ingenting kan vara mer självklart. Ingenting kan vara mindre självklart.

tunn hud

Jag har känt mig tunnhudad idag. Det började redan vid frukostbordet när jag läste i GP om gårdagens avvisning av en tvååring och en fyraåring. Särkilt en detalj i bilden grep tag i mig, tvååringen som stod och höll sin familjehemsmamma i handen, och strax skulle upp i planet för att återvända med de biologiska föräldrarna till hemlandet. Trots att samhället sagt ifrån att de här föräldrarna inte är tillräckligt bra, funkar inte som föräldrar.

Tobias Billström är knappast tunnhudad. Snarare pansarhudad. Han tycker vi har bra regler i Sverige kring migration. Att man kan utvisa barn i den här situationen.

Min känsla av att vara tunnhudad har fortsatt genom dan, och jag har sett barns blickar och hört gråt inom mig. Drabbad av hur barn har det, nu och här.

Men jag tror tunn hud är bra, den släpper igenom mycket.

tvåtusenfemhundra små barn

Jag är inte så snabb på bloggandet just nu. Andra saker än att tycka och tänka tar min uppmärksamhet. Men en tidningsartikel för ett par veckor har gnagt i mig sedan jag läste den. Den fanns i DN. En ny rapport visar att antalet polisanmälda fall av misshandel av barn i åldrarna 0 - 6 år har fördubblats på 10 år. Under 2010 polisanmäldes 2550 fall av misshandel mot barn mellan 0 och 6 år i Sverige. Nu kommer man att tillsätta en utredning för att titta närmare på det här. Varför har anmälningarna fördubblats? Blir fler små barn slagna idag, eller är vi snabbare på att anmäla. Det är väl bra att man utreder och tittar närmare på det här, men man kan nog vara säker på att fler barn blir slagna än vad som anmäls. Betydligt fler.

Sedan jag läste det här har jag försökt föreställa mig 2550 barn mellan 0 och 6 år. Bebisar. Blöjbarn. De som just lärt sig gå. De som just kan sätta ihop en tvåordsmening. Barn i dagisåldrarna som har lärt sig ta fart själva när de gungar och håller på att lära sig cykla. 2550 stycken. Det är ungefär så många barn i åldrarna 0 till 6 år som det totalt finns i området där jag arbetar. Jag har gjort tankeexperimentet att vartenda barn jag ser på vardagarna skulle bli slaget. Att varenda liten bebis och förskolebarn som passerar barnavårdscentralernas väntrum skulle utgöra de här tvåtusenfemhundra barnen. 2550 stycken. Att alla föräldrar jag ser passera förbi skulle slå sina barn. 5000 föräldrar.

Men det är ju bara ett tankeexperiment, för i verkligheten bor de här barnen utspridda över hela Sverige. Några granne med dig och mig. Bara i Göteborg anmäldes över 140 fall av våld mot barn i de här åldrarna förra året. Det motsvarar sju dagisavdelningar fulla med slagna barn. Bara i de nordöstra stadsdelarna där jag har min vardag motsvarar de anmälda fallen en dryg dagisavdelning full med slagna barn.

Jag har sagt det här förut, och kommer nog upprepa det med en viss tjatig regelbundenhet. Starta den öppna förskolan i Kortedala nu. Den behövs. Och nöj er inte med det heller, utan knyt en riktad spädbarnsverksamhet för de barn och föräldrar som allra bäst behöver stöd dit.

jämnt hemma?

En kvinna och en man möts och hittar hem i varandra. Relationen blir ett äventyrligt upptäckande av varandra och tvåsamheten. Såsmåningom kommer kanske längtan att utvidga relationen med barn. De börjar tillsammans planera och fantisera om livet med barn. De delar förhoppningar och farhågor. De går in i föräldraskapet med tanken att ett jämställt föräldraskap är möjligt. Det är ju klart att det måste vara möjligt, det är ju 2011.

Men ett jämställt föräldraskap är svårare att förverkliga än man kan tro. Det finns många besvikna mammor som ser sig själva leva i ett könsrollsmönster de trott de gjort upp med för länge sedan. Det finns många besvikna pappor som inte känner att de blir insläppta i kvinnovärlden på BVC, skola och dagis. Förra veckan kom en rapport ifrån SCB om hur svenskarna fördelar hemarbetet mellan män och kvinnor. Rapporten fanns i flera tidningar, bl a Fortfarande långt kvar till ett jämställt hem – Metro. Vi fördelar hushållsarbetet något lite mer jämnt mellan könen, men det är långt kvar till att dela lika. En annan lärdom ifrån forskningen är att hushållsarbetet behöver diskuteras och förhandlas i detalj. Det fördelar sig inte jämnt mellan två individer av olika kön spontant. Nej,tvärtom är det så att varenda odiskat glas, ickedammsugen kvadratmeter och outburen soppåse kommer att fördelas könsrollsstereotypt om man inte har förhandlat kring dem.

Ibland är jag en besviken kvinna ihop med min man. Vi lever med varandra och två barn i på det stora hela svensk mellanmjölksstandard. Av den matkassesläpande, svettigt försenade och lätt patetiska sorten. Min och makens senaste diskussion hemma om fördelningen av hushållsarbetet ägde rum för två timmar sen. Om vem som lagar middag på måndagar. Det är inte jämnt hemma hos mig heller.

Men jag tror på konklusionen av forskningen: vi behöver prata med varandra män och kvinnor om hur vi vill ha det hemma. Planeringar och scheman kan låta hur trist som helst, men egentligen är de ju tecken på att man har pratat med varandra och kommit överens.

Hallå, var finns de vettiga orden för att tala om depression?

Jag har semester, och vilar i sommaren. En av sommardagarna revs lugnet itu av ett telefonsamtal och ett tungt besked till min dotter. En ung människa som betydde något för henne finns inte mer. Och plötsligt blev det akut för mig att vi saknar vettiga ord för att tala om depression. Hur skulle jag prata med dottern om djup depression som en mycket allvarlig och livshotande sjukdom? Förmedla att det är en sjukdom som måste tas på allvar och ges rätt vård. Men samtidigt förmedla att de allra, allra flesta som hon kommer art möta som har en depression ändå inte har den typen av djup depresion. Måttliga depressioner kan ändå vända livet uppochner helt omåttligt för den som drabbas, studieplaner som grusas och jobb som inte går bra. Ork och energi som sugs bort och relationer som läggs i mörker. Även lindriga depressioner kan släcka mer och stänga till mycket.

"Deprimerad" är också ett ord som flyttat in hos de flesta, utan att ordet alltid fått med sig innehållsförteckningen. Därför skulle jag vilja förklara för min dotter att alla som säger att de är deprimerade faktiskt inte har en depression. En del är helt enkelt ledsna, besvikna, bekymrade eller plågade.

Så hallå kollegor och alla inom professionen! Kan vi hitta vettiga ord för att tala om depression; differentierat och specifikt och så att det går att förstå och förklara?

huvudstupa och halsbrytande relationer

Huvudstupa och halsbrytande har det varit när kärleken drabbat mig. Kast mellan lycka och vånda. Ändå tänkte jag aldrig att jag behövde en handbok eller manual i relationskonsten. (Vissa delar hade säkert blivit bättre om jag hade läst en sån.) Jag trodde inte jag kunde läsa mig till kärleken, jag räknade med att leva mig till den. Upptäcka honom, mig och relationen.

Huvudstupa och halsbrytande var det att bli förälder också. Också kast mellan lycka och vånda. Jag grät när jag hörde mina barns första skrik, jag visste att mitt liv var förändrat för alltid. Men när jag fick barn så vågade jag inte lita på att det skulle räcka att leva mig till kärleken till dem. Jag tänkte att det var bäst att läsa på en del också. Och då hade jag ändå en hel radda högskolepoäng i barns utveckling. Boken "Kärlek - så gör man" hade jag aldrig köpt om den hade funnits, men boken "Barn - så gör man" tror jag vore lättsåld, till mig och många andra föräldrar. Tur att barn är "instant mindfulness", tvingar mig att vara här och nu.  Att upptäcka barnen (coola personligheter), mig (himla kort stubin fast ändå mycket tålamod) och föräldraskapet. Det var mycket roligare än jag trodde att vara mamma!

Jag har läst författaren och barnläkaren Lars H Gustafssons bok "Växa - inte lyda" senaste veckan. Det är inte en "så-gör-man-bok". Det är en "så-här-tänker-jag-bok" och barn och föräldraskap. Det är en bok jag vill diskutera med, som talar både till mig som förälder som vill veta vad experterna tycker, och mig som professionell som funderar på hur man kan prata om föräldraskap på ett vettigt sätt. Allra viktigast med boken är att den flyttar barn från att vara perifera, en speciellt kort grupp i samhället, till att vara i tillvarons mitt med dig och mig. Man kan kalla det barnsyn, fast egentligen är det ju människosyn det handlar om.

Så här säger Lars H Gustafsson i boken: "Föräldraskapet är ett ständigt sökande efter mening, sammanhang och gemensamt farbara vägar. Jag vill pröva mig fram i ett alltid pågående samtal. Jag vill aldrig finna mig själv och aldrig någonsin bli färdig."

hur räknar man fattiga barn?

Det stör mig oerhört när smarta tyckare i tidningarna räknar och diskuterar om det finns barnfattigdom i Sverige eller inte. När man diskuterar om de fattiga barnen i Sverige kan räknas eller inte.

I GP idag handlar det om barnfamiljer som vräks. 23 barn i Göteborg vräktes 2010. Ja, hur ska man räkna dem?

För mig är det enkelt: varje barn som med sin familj vräks från sin bostad räknas, varje nyfödd som ska åka hem från BB till en husvagn på vintern eller till ett boende för missbrukare, räknas. Det ska inte vara så. Gör barnkonventionen till svensk lag.

reparation pågår

Hemma hos mig är det alltid nåt som behöver repareras. Och nu talar jag inte om lägenheten, den är rätt ok för ögonblicket. Hemma hos mig finns det alltid relationer som behöver repareras. Varje dag.

För vi har alla sånt temperament som lätt hamnar i konflikt och kort stubin här hemma. Och vi hamnar i konfliikt varje dag. Vi förstör och reparerar i en oändlig kretsgång. Låter det trist, som att vi hamnat i en ond cirkel? Kanske det, men mest ser jag det som hoppfullt att förstöra och reparera växlar i en oändlig kretsgång. Vi tränar och tränar på konsten att försonas och bli sams.

När jag träffar föräldragrupper brukar jag säga att man inte realistiskt kan lova sina barn att alltid finnas till hands. Det är allt för mycket i vardagen som gör det omöjligt. Men man kan lova att alltid komma tillbaka.

Likaså kan inte jag personligen lova att vara närvarande, lyssnande, förstående eller ens speciellt trevlig på hemmaplan. Men jag kan lova att alltid komma igen och göra ett nytt försök.

boktips för sommaren

Du ska få ett boktips för sommaren - eller för när som helst. Mentaliseringsboken av Per Wallroth.  Det är en bok som till sitt format är liten och behändig, lagom för solstolen eller hängmattan. Men som är fullmatad med tänkvärt innehåll.

Det handlar om mentalisering, att se sig själv utifrån och andra människor inifrån. Att få sin tanke tänkt och sin känsla känd skrev jag, men Per Wallroth vänder på det och säger att få sin tanke känd och sin känsla tänkt av någon. Mentalisering är grunden i våra relationer och Mentaliseringsboken är ett lättläst sätt att lära känna sig själv och andra bättre.

Boken är klok och praktisk på en gång. Halva boken beskriver mentalisering och anknytning på ett lättbegripligt sätt, hela tiden beskrivet av vardagliga exempel, och  andra halva boken innehåller övningar och saker att fundera på. En möjlighet att bli bättre på mentalisering.

En viktig del i mentalisering är att man ALLTID i sitt tänkande om sig själv och andra vet med sig att: "jag kan ha fel". Så jag vet att jag kan ha fel. Du kanske inte gillar boken alls. Men läs den!

när jag har det så bra...

Är du kvinna? Då är sannolikheten att du någon gång under ditt liv blir deprimerad 50%. Är du man är sannolikheten att du någon gång i livet blir deprimerad 25%. Jag gissar att det i skillnaden mellan 25 och 50 % ligger en hel del groggar.

Och med deprimerad menar jag just deprimerad. Inte ledsen. Inte sorgsen. Inte bekymrad. Inte nere. Allt det där är mänskliga tillstånd, svåra i sin egen rätt. Men det är inte depression. Depressionen är ett särskilt mönster av fenomen som förekommer tillsammans. Ledsenheten och nedstämdheten sätter sin prägel på depressionen, men de kommer ihop med annat illabefinnande, t ex när det gäller att äta och sova.

Sist skrev jag om "försäkringskasseutlöst depression".  Jag kommer säkert komma tillbaka till det vid något tillfälle, för det stör mig oerhört när samhällets regler klämmer åt människor på det sättet.

Men oftast är det depressionens andra ansikten som möter mig. Ofta med en fråga: "Varför mår jag så dåligt när jag har det så bra?" Livet på utsidan kan vara bra fast livet på insidan är tomt, mörkt och stängt.  Men om allt är bra på utsidan så blir vägen längre till att ge uttryck för hur det ser ut på insidan.

Det tomma, mörka och stängda har någon gång slagit rot i varannan kvinna och var fjärde man (+ några groggar då). Det är inte främmande, det är skrämmande välbekant för många. Det borde gå att prata om.

klämda

Läste i Dagens Medicin några läkare som arbetade med cancersjuka och lite tillspetsat menade att F-kassan gör sjuka deprimerade - Dagens Medicin. Det finns mycket forskare och kliniker inte är överens om när det gäller psykisk ohälsa, men den bio-psyko-sociala-modellen kring depression är man faktiskt överens om. D v s bland alla de faktorer (t ex biologiska eller personliga) som kan göra oss deprimerade så finns absolut de sociala förhållandena vi lever i med. Så människor som kläms av försäkringskassans regler i en redan utsatt situation finns förstås i riskzonen för depression. Människor som lever under hotet av att förlora sin försörjning när de redan är sjuka i t ex cancer kan tappa hoppet, orken och gnistan. Inte konstigt alls. En av läkarna i artikeln säger att tillståndet är svårbehandlat. Ja, eftersom oavsett vilken behandling de här människorna får så fortsätter de att vara klämda av reglerna. Klämda in i märgen.

Likadant är det med människor som är klämda i väntan på besked från migrationsverket om uppehållstillstånd. Det är svårt att riktigt hjälpa den som är klämd av väntan. Dem som varje dag lever med hotet om att framtiden och tryggheten tas ifrån dem.

Det gör något med oss människor att leva under hot.

kronisk längtan

Den ligger och slumrar i mig. En kronisk sjukdom som blossar upp ibland. Den hopplösa längtan efter tryggheten som borde funnits från början. Att självklart kunna räkna med starkare armar än mina egna och ögon som såg mina och inte i fjärran.

Och trots att jag som alla andra som startade livet med en otrygg anknytning har hittat tusen trix för att klara mig själv - så bra att "klara-mig-själv" är mitt mellannamn - så finns det alltid ett barn i mig som kroniskt och hopplöst längtar. Att den HÄR gången möta ögon som ser och armar som håller.

Det här tänker jag på mors dag.

över gränsen

Jag tappar orden när det gäller sånt här. Familjer som pressats långt över sammanbrottets gräns i en omöjlig situation. Barn som pressats långt över gränsen. Av Sverige. Man vet att tidsfaktorn, den outhärdliga väntan, har betydelse. Och ändå pressar man barn över alla gränser, för reglers skull.

Jag blir gränslöst bekymrad över Sverige ibland.

sju dagisavdelningar...sjukt mycket

Jag vet inte var Metro hade fått siffrorna ifrån för dagens artikel om var flest barn blir slagna. Artikeln finns inte på nätet heller tyvärr. De hänvisade till en kurator från Rädda Barnens Krismottagning för barn, och jag hoppas de rör sig med korrekta siffror.

Men de här siffrorna har skrikit i mig hela dagen. 145 anmälningar om misshandel mot barn 0 - 6 år i Göteborg 2010. Det är sju dagisavdelningar fulla med barn som blir slagna. Sjukt mycket. Och det är bara de anmälda fallen. Flest var det i östra Göteborg där jag har min vardag.

Hej hej politiker! Jag har på rak arm två förslag på hur östra Göteborg ska slippa utmärka sig i just grenen "våld mot små barn" nästa år:

Starta en öppen förskola i Kortedala. Och knyt en spädbarnsgrupp dit, för föräldrar som behöver extra stöd i sitt föräldraskap. Jag lägger gärna en del av min arbetstid där, för att nå de som behöver det mest.

smittsamt

Har du plockat upp någon annans ångest idag? Har någon plockat upp din? Ångest är lika smittsamt som vinterkräksjukan, och lika ovälkommet.
Det räcker att sitta tyst bredvidnån som är riktigt nervös och ångestfylld för att det ska börja krypa i kroppen på oss också. Vi kan t om plocka upp ångest i ett telefonsamtal, bara på röstsignaler. Våra hjärnor är specialinställda på att plocka upp hot-signaler. Och ångest är en varning om nåt hotande. Ångesten måste kunna sprida sig som en löpeld, annars hade mänskligheten varit utdöd för länge sen.

Ibland flyger ångesten tvärs över vårt köksbordet därhemma. Då finns det olika sätt att reagera; att omedvetet gå vidare med obehaget krypande i sig, att snäsa "tack så mycket, nu fick jag din ångest också" eller att känna in att här finns en oro och tänka till vad man själv skulle uppskatta om man var orolig - en kram och en pratstund kanske.

Faktum är att den kända och benämnda ångesten inte alls sprider sig på samma sätt som den som får härja okänd och obenämnd. Ibland sprids ångest i hela grupper. Det finns en väldig kraft i såna processer. Kraften kan bli negativ, som hos en flock skenande djur eller i häxprocesser. Eller positiv, som när en grupp oroliga föräldrar bestämmer sig för att börja nattvandra och tillsammans vända trenden.

För övrigt är leenden också smittsamma.

själens feber

Feber är välbekant för alla. Alla har någon gång haft feber (ok, ok, utom några bebisar som inte hunnit drabbas av detta än) och alla kan få feber ibland. Så långt är du förmodligen med mig.

Men är du med mig på det här? Alla har någon gång haft ångest och alla kan få ångest ibland.

Både feber och ångest är varningssignaler i oss om att något är fel. Eftersom vi alla är välbekanta feber så vet vi att det är stor skillnad på hur vi påverkas av att ha 37,5° feber och 41° feber. I det förra fallet så känns det obehagligt men med ansträngning kan vi fortsätta rätt hyfsat med vårt vardagsliv, även om vi behöver vila och ta hand om oss.  41° feber däremot slår ut oss och gör det helt omöjligt för oss att fortsätta som vanligt.

Men när det gäller ångest så pratar vi ofta som om den alltid var likadan. Att det inte skulle vara skillnad på 37,5° ångest (obehagligt, men med ansträngning fungerar man nästan som vanligt) och 41° ångest (golvad och omöjligt att fungera som vanligt). Och vi pratar som om ångest bara kan drabba några, istället för att se att den förstås kan drabba alla.

Jag är säker på att du vet hur det brukar kännas när du är på väg att få feber och att du utan att skämmas skulle kunna berätta för omgivningen att du behöver vila och ta hand om dig lite extra p g a detta.
Men däremot är min erfarenhet att många inte alls känner igen ångest när den kommer, eller skulle kunna berätta för någon, kanske inte ens de allra närmaste, att det är ångest som känns fel i dem.

Att vi inte kan prata om ångest är en annan fråga. Jag tror jag får närma mig själens feber i små portioner.

ångest är på allvar

Tar vi känslor på det allvar de förtjänar?  Jag tror att vi behöver träna oss på att räkna med känslor och att sätta ord på dem, som jag skrivit om förut.

Alldeles särskilt dåliga tycker jag att vi människor är på att sätta ord på ångest. Den får ofta härja fritt utan att ges varken namn eller beskrivning. Det sägs för lite vettigt om ångest i det offentliga samtalet. Faktum är att ångest är ett ord som nämns för sällan med tanke på hur allvarligt det är. Vi pratar mycker mer om t ex stress. Stress och ångest är besläktade fenomen som båda bor lika mycket i våra kroppar som i våra känslor. Stress nämns otroligt mycket mer i det offentliga samtalet. Jag skulle gissa att du kan slå upp vilken tidning som helst och hitta ordet stress flera gånger, men att du får bläddra igenom en hel hög tidningar innan du hittar ordet ångest.

Mina KBT-kollegor har mycket vettigt att säga om ångest och hur man kan hantera den. Men ibland tycker jag att de tappar den FÖRGÖRANDE kvaliteten som finns i ångest. Det är också vanligt att man inte pratar så mycket om ångestens smittsamma kvalitet, att den kan sprida sig från mig till dig.

Ångest är på allvar. Ångest kan orsaka allt ifrån fjärilar i magen till börskrascher. Det är värt att ta på allvar och att prata om. Jag har nog inte pratat klart.

den hysteriska säsongen

Har du barn? Flera? Har du jobb eller studier? Har du ett fritidsintresse? Flera? Välkommen till den hysteriska säsongen!

Under de närmaste veckorna ska det vara konserter, öppna hus, klassfester, picknickar och brännbollsmatcher, trevliga tillfällen för barn och föräldrar att träffas, trevliga tillfällen för arbets- eller studiekamraterna att träffas, trevliga tillfällen att träffa kompisarna i fritidsaktiviterna. Ett helt års sociala behov ihopklämt på fyra veckor.

Just när jag skriver det här borde jag ha varit någon annanstans, engagerad i en av barnens aktiviteter. Men jag är hemma och är trött. Allt jag skriver in i min almanacka låter roligt, varenda öppet hus och picknick ser jag fram emot, men när jag sitter här och känner att jag behöver få larva runt i pyjamas hemma på söndagförmiddag istället för att vara med i barnens aktiviter, så är jag bara trött.

Jag läste några roliga råd i DN imorse, men hittade dem inte på nätet. De var hämtade från Föräldrarnas tväremotbok och innehöll bl a tipsen att skolans och förskolans alla uppvisningar och föräldrafikan passar bättre i februari och att vårfesten med jobbet gärna kan förläggas till november. Yes! Det skulle jag gilla.

Egentligen skulle jag vilja försöka skriva något vettigt om ångest istället för att sitta här och beklaga mig över att det är maj och att vi tror att vi måste leva i takt med våren.  Det sägs alldeles för lite vettigt om ångest i det offentliga samtalet. Den generella kunskapsnivån kring ångest är ungefär som den genomsnittlige svenskens engelskakunskaper var på 70-talet, d v s det finns en rudimentär teoretisk kunskap men rätt lite som är användbart i vardagen.

Men hur troligt är det att jag orkar samla mig till det så länge picknick- och brännbollshelvetet pågår? Å andra sidan kanske jag verkligen kommer att behöva det :-) Vi får väl se.

Välkommen till den hysteriska säsongen!

utveckling pågår

Man kan inte säga någonting om barn utan att först ta utvecklingsglasögonen på sig. För barn ÄR utveckling. Inte på samma punkt idag som igår. Visst är det mycket hos barn som beror på deras personlighet och temperament, och inte minst mitt favoritämne anknytning - men det är så tydligt med barn att det som präglar deras dagar och nätter har med deras utveckling att göra. Och lika tydligt är det att utvecklingen sker i samspel mellan kroppens tillväxt och mognad, hjärnans utveckling, samspelet med föräldrarna och vad som händer i omgivningen.

Jag gillar att prata om utveckling med föräldrar, att spegla den i de vardagliga händelserna, barn som inte sover så bra, barn som blir ledsna när man lämnar dem på dagis på morgonen, barn som inte vill borsta tänderna eller äta sin middag i lugn och ro, skolbarn som plötsligt börjar fundera över livet och döden, tonåringar som rör upp hela familjen med några få väl valda sarkastiska ord.

Utvecklingen finns ju inte UTANFÖR barnet, utan inuti barnet. En superstark kraft som driver barnet framåt. Utvecklingen är tiden i våra kroppar.

Jag vet inte när vi tror att tiden flyttar ur våra kroppar? Flyttade den ut när jag var ung? Igår? Imorgon?Varför det är så lätt att se på barn med utvecklingsglasögon och så svårt att se vuxna på samma sätt.

Själv är jag 45 år och tuggar på frågor som är typiska för min ålder och utvecklingsfas: Var det så här livet blev? Den här staden? Det här jobbet? Den här mannen? De här barnen? Den här kroppen?

Man får se på mig med utvecklingsglasögonen på. I morgon är jag nånannanstans - utvecklingen pågår.

åka kollektivt med barnen

Jag växte upp i en storstad och tunnelbanan var min hemmaplan. Idag bor jag i en annan stad, men häromveckan var jag i Stockholm och åkte tunnelbana - och drabbades av diverse minnen från mitt liv i tunnelbanan.

Jag har blivit bestulen, hotad av knarkare och sandwichad mellan två vidriga pervon till frotterare i tunnelbanan. Jag har spytt och hållit på att ramla ner på spåret och jag har sett ångest, psykos och missbruk på närmare håll än jag hade lust med i den åldern, på tunnelbanan.

Men jag har också lekt, skrattat, flirtat och fått kanske inte den första men några kyssar jag minns i tunnelbanan. Jag har grälat med den jag älskar och också diskuterat politik, religion och kärlek i tunnelbanan. Jag har sjungit mer än de flesta har på nykter kaluv i tunnelbanan, även med hatt, och jag har fått en hel vagn att le.

Mina barn växer upp i en annan storstad. Jag vill att spårvagnen i Göteborg ska bli deras hemmaplan, att staden ska vara deras att leva, älska och arbeta i. För att det ska bli så måste jag börja med att åka kollektivtrafik med dem. Hur man beter sig i storstaden och i kollektivtrafiken behöver man få lära sig från början, av sina föräldrar. Ni vet: man lämnar plats åt avstigande innan man går på, man visar sitt åkkort och tjuvåker inte, man har fötterna på golvet och inte sätet mittemot, och väskan behöver inte egen sittplats. Vanligt folkvett i kollektivtrafiken. Jag vill att de ska lära sig det här av oss som föräldrar. Jag vill inte överlåta det till att de ska lära sig det i grupp, på utflykter med dagis och skolan. Framförallt inte vänta på att de ska lära sig på egen hand som tonåringar med sina kompisar. De behöver mig och deras pappa som förebilder i storstadslivet.

Så jag åker kollektivt med mina barn och önskar dem att bli livsdugliga för storstadsdjungeln.

lyssna inte på mig

En del i mitt arbete är att vara med i kurser för blivande eller nyblivna föräldrar. Föräldrastöd i grupp, kallas det för mer officiellt. Det är ett kul jobb! Tänk dig att se ett rum fullt med blivande föräldrar fundera på sitt kommande liv med bebisen eller att sitta med 12 bebisar som förvånat och nyfiket tittar omkring sig och på sina föräldrar, det är spännande. Någon av er som läser det här har kanske träffat mig på det sättet.

Men nu läste jag något som skakade om mig, och som gjorde att jag kommer att vara lite mindre kaxig nästa gång jag ställer mig i det rummet inför en grupp föräldrar och börjar prata. Jag läste "Ta föräldrar på allvar". En bok om föräldraskap och föräldrastöd, utgiven av föreningen Psykisk Hälsa. Boken har Inga Gustafsson och Magnus Kihlbom som redaktörer och är en samling artiklar runt just föräldraskap och föräldrastöd. Boken börjar med några frågor som fick mig att tänka på vad jag håller på med: Vad ÄR det egentligen att vara förälder? Är professionella, t ex psykologer och barnläkare, experter på barnuppfostran? Behöver vanliga föräldrar psykologins hjälp för att vara bra föräldrar?

Jag är DEFINITIVT ingen expert på barnuppfostran. Fråga min tonårsdotter, hon tycker jag suger som mamma, det har jag skrivit om tidigare. Jag har ett koleriskt temperament, och det vet mina barn. Jag ägnar rätt mycket tid på föräldrakurserna åt att berätta att ingen egentligen behöver gå på kurs för att lära sig bli förälder, för det är mycket som vi gör rätt intuitivt. Vi håller våra barn nära, hud-mot-hud, utan att någon måste tala om för oss att det ökar oxytocin-frisättningen. Vi känner på oss vilket avstånd ifrån bebisens ansikte som är lagom för att den bäst ska fokusera blicken på vårt ansikte, även om vi aldrig skulle kunna svara 30-35 cm ifall någon frågade oss. Vi pratar intuitivt "baby-talk" med våra barn, trots att det låter skitfånigt, därför att vi intuitivt vet att så fångar man bebisens uppmärksamhet. Så, har jag som psykolog något att säga om föräldraskap? Och vad ÄR det att vara förälder?

Föräldraskapet är en av de mest intensiva känslomässiga relationerna i våra liv. Varken mer eller mindre. Få skulle tycka att de behöver gå en kurs för att kasta sig in i en kärleksrelation. Lika lite behöver vi EGENTLIGEN gå kurs för att bli föräldrar. Och ändå så tycker jag att jag har något att bidra med på föräldrakurserna. Det är egentligen inte kunskapsinnehållet jag kommer med. Utan ett utrymme och en plattform för att fundera kring föräldraskapet och relationen till barnet. Att det finns en plattform i samhället för att fundera kring det betyder något gott. Barn får plats. Föräldraskapet får plats.

Så lyssna inte på mig - men prata gärna med mig!

nedslående

Det här vet ni, det här är välkänd och replikerad forskning från klassrumsvärlden. Mina döttrars vardagsvärld. Alltså: pojkar pratar 75 % av tiden och flickor 25 % och det uppfattas av alla som att flickor och pojkar pratar lika mycket. Det är vårt samhälles "normal"läge. När genusmedvetna eller forskningsintresserade lärare har gått in och styrt upp samtalstiden med järnhand så att pojkar och flickor FAKTISKT pratar lika mycket så upplever alla att det är fruktansvärt orättvist mot pojkarna som inte får komma till tals och att flickorna (tvingas) bre ut sig outhärdligt mycket.

Jag var på sammanträden två dagar nyligen. Ungefär lika mycket kvinnor som män i lokalen. Men om någon person intresserad av genusfrågor hade suttit med ett tidtagarur i handen och klockat talartiden så gissar jag att det hade visat sig att män talade 90 % av tiden och kvinnor 10 %. Det är nedslående 2011.

Jag borde inte bara känna mig nedslagen. Jag borde ta en dialog med de ansvariga och skriva av mig frustrationen i en insändare.

säga det självklara

En liten ihopvikt folder ligger på mitt skrivbord. Visitkortsstor. En enda mening - på åtta olika språk. Ingen får tvinga dig att sälja sex. Och ett telefonnr till kvinnofridslinjen. Samma budskap finns på affischer i spårvagnarna i min stad. Kanske i kollektivtrafiken i din stad med. Jag har suttit och tittat på de där affischerna och funderat på om det självklara behöver sägas?

Foldern på mitt skrivbord var en i en jättebunt till vårt väntrum. För att någon som behöver läsa den där meningen kanske ska se den, kanske få läsa den på sitt eget språk. Ingen får tvinga dig att sälja sex.

Det självklara behöver sägas, behöver motsäga andra budskap som låter förrädiskt självklara. Du är för dum och ful, du duger inte till nåt annat, du kan inte berätta för då blir du utkastad ur Sverige.

Om inte det självklara sägs så blir det inte självklart.
Just den här foldern hamnade inte i väntrummet utan på mitt skrivbord. Som en påminnelse till mig att säga det självklara.

skamligt långt från barns bästa

Ibland är Sverige skamligt långt ifrån att handla för barns bästa. Som vi ska enligt barnkonventionen. Som vi säger att vi gör.

Nej. Ibland gör vi inte det vi säger. Ibland är vi skamligt långt ifrån att handla efter barns bästa. Eller så handlar man bara efter vissa barns bästa.

Lars H Gustafsson är alltid läsvärd, men även om du inte brukar läsa honom så läs det här. Berättelsen finns även i dagens tidningar. I rätt små notiser. Skulle kunna vara löpsedelsstort tycker jag. Ett exempel på när Migrationsverket inte alls handlar efter barns bästa, utan efter ... jag vet inte.

Skamligt.

sjukt?!

I mitt arbete träffar jag människor som inte mår bra. Så är det. En del jag träffar är gravida, väntar barn. En del har nyligen fått barn och är i den första tiden med sin bebis. En del jag träffar är sjuka, en del jag träffar mår dåligt av andra skäl.

Nu måste jag skriva några rader om de som är sjuka. Som inte kan arbeta. Eller är så sjuka att de inte kan sköta sitt barn. De grupperna har nämligen kontakt med försäkringskassan. Det finns ett uttryck att man måste vara frisk för att orka vara sjuk. Så är det för alldeles för många. Alldeles för många får känna på att de inte har den formuleringsförmåga, envishet och jävlaranamma som man borde ha för att ha kontakt med försäkringskassan. De är för sjuka för att orka helt enkelt. Det är sjukt att det får vara så i Sverige.

Jag borde kanske forska i hur det fungerar på försäkringskassan, för jag undrar verkligen. Be att få komma på studiebesök kanske. Vilken utbildning i samtal har en handläggare på försäkringskassan? Särskilt i den svåra konsten att bedriva samtal på telefon (det är mycket svårare än att samtala med någon som man har sittande framför sig). Vilken kunskap har de om t ex depression, ångest och trauma? Hur man samtalar med människor som mår dåligt psykiskt om just hur de mår och vad de orkar?

Sveriges kyrkor tillsammans har gått ihop och skrivit ett öppet brev till regeringen om de utförsäkrades situation. De har mött allt för många som berättat om sin verklighet som sjukskrivna. Nu slår kyrkorna larm om att så här kan det inte vara. Bra jobbat SKR! Vi kan inte vänta på någon utredning för människor kommer i kläm av regler varje dag just nu.

Människor ska inte komma i kläm av regler. Man ska inte behöva vara frisk för att vara sjuk. Det är sjukt.

kvinnor - från trötthet och besvikelse till näven i bordet

Jag lever på många sätt i en kvinnovärld. Jag är kvinna (förvånad? ;-) och mamma till två tjejer. Jag jobbar inom en värld som är mycket mer kvinnodominerad än den borde vara, mödra- och barnhälsovården. Jag jobbar med vad som i hög grad är kvinnors frågor: graviditet, förlossning, amning och spädbarnstid. Jag saknar männen i den här världen, men det är en fråga för en annan dag.

För idag får vi lyfta fram kvinnor och kvinnors värld. Jag vill lyfta fram de ledsna och besvikna kvinnorna idag. En grupp jag ofta möter. De som hade trott att de skulle gå in i ett jämställt föräldraskap tillsammans med sin man. Det är ju ändå 2011.  Och så kom bebisen. Mannen var hemma från jobbet de 10 första dagarna och de var föräldrar tillsammans, men sen kom vardagen som en chock. Plötsligt befann hon sig i en inte förväntad sits av bebisliv och hemmaliv.  Plötsligt hade hon huvudansvaret för barnet inte bara under hans 8 timmars arbetsdag och 2 timmars restid utan dygnet runt. Jag har under de senaste åren sett en backlash av unga kvinnor som tar heldygnsansvar för sina bebisar, eftersom de tänker att han inte kan gå upp och vyssja och byta blöja - för han ska ju upp till jobbet. Jag brukar fråga om hon tror att någon blir förvånad över att en nybliven pappa är groggy av trötthet på jobbet. Och sen är det klart att hon städar när hon ändå är hemma?!? Forskningen visar att varenda odiskat glas och varenda icke-utburen soppåse som paret inte har förhandlat om, kommer att fördelas könsrollsstereotypt. Om man har gått in i föräldraskapet och relationen med en förväntan om att man 2011 kan leva jämställt som man och kvinna så ligger besvikelsen och tröttheten nära till hands.

Trötthet och besvikelse kan leda till uppgivenhet - men den kan också leda till att man slår näven i bordet och säger stopp, det här går inte en dag längre!

ord i relation

Ord blir till i en relation. Det finns faktiskt ingen annan väg. Ibland möter jag föräldrar som hoppas att deras barn ska snappa upp språket själva framför barnprogrammen eller tecknad film, ibland hoppas jag själv att yngsta dottern skulle snappa upp nåt vettigt vid tv:n när jag inte orkar läsa saga. Men om vi vill att våra barns språk ska utvecklas så måste vi vara med och prata med varandra om det som händer. Eller vara tillsammans på andra sätt, prata med varandra, sjunga en sång ihop, rimma och ramsa lite eller läsa en bok.

Jag är en kvällstrött människa så min man läser mycket fler godnattsagor än jag. Men ibland är det min tur, igårkväll var jag och dottern i Jan Lööfs värld t ex. När man läser en bok med ett barn så är det ju mycket mer som händer än att man läser orden i texten. Små barn kan ju förresten ofta orden i sina favoritböcker utantill, så inte kan man fuska heller. Man tittar på bilder, pekar tillsammans, fnissar ihop, drar efter andan när det händer något läskigt. Orden kommer till ur en gemensam uppmärksamhet på något, ett gemensamt fokus, och en delad gemensam känsla. Språket är långt ifrån en kognitiv eller intellektuell process. Orden kommer i relationen.

Jag tror att det gäller även senare i livet, när vi ska sätta ord på något som är viktigt för oss. Om man som vuxen ska sätta ord på viktiga personliga erfarenheter så blir det bäst om man gör det i en relation, delar uppmärksamheten och känslan med någon.

Mina tankar skulle kunna gå iväg åt alla möjliga håll från den här punkten. Ett håll är att bloggande är mycket ord och lite relation. Som ett klotterplank, typ. Jag skrev inte mycket på Stockholms tunnelbanesäten när jag växte upp, men nu skriver jag här.

regler som splittrar familjer

Som barn var en av mina största rädslor att komma bort från min mamma. Som vuxen tycker jag att berättelser om människor som kommit bort från sina barn och skiljts ifrån dem under en svår flykt från hemlandet till Sverige, är svåra att höra.

Här är en berättelse från min söndagstidning. En kvinna här i Sverige, hennes barn och man i ett flyktingläger i Kenya. Hon tillfångatogs, hennes man försvann, och så småningom kom hon till Sverige och sökte asyl. Minsta sonen var ett år när de skildes åt. "Jag tänkte bara på mjölken i mina bröst och att jag inte fick amma min son" berättar hon i tidningen om när hon tillfångatogs. Idag tre år senare förstår sonen inte riktigt vem hon är när hon ringer, han undrar varför hans mamma aldrig kommer hem. Hennes barn och man får inte komma till Sverige, eftersom de inte har godkända pass.

Ännu svårare är det för mig att höra att mitt land Sverige har lagar och regler som gör det omöjligt för barn och föräldrar att återförenas. Att det inte finns utrymme för undantag när barn kommer i kläm. Sverige har skärpt kraven på giltigt pass för att komma hit som anhöriginvandrare - så att det nästan blivit omöjligt för vissa grupper att återförenas som familjer. Jag har hört representanter för Migrationsverket försöka förklara varför de inte godkänner DNA-prov som bevis på att man hör till en familj, men jag kan faktiskt inte förstå deras förklaring.

Varför har vi regler som hindrar barn från att återförenas med sina föräldrar?

ord på det ordlösa

Ordlösa landskap går att utforska och erövra. Det ser jag i min vardag och det har jag sett i min egen erfarenhet. Det här är min berättelse: Jag växte upp bland rätt mycket prat. Om allt - trodde jag när jag växte upp. Tills jag en dag började se vidderna av ordlösa landskap i mitt liv. Erfarenheter jag gjorde som barn som inte sattes ord på alls. Framförallt var det vissa ord som saknades, ord som jag hade behövt för att förstå min egen verklighet. Jag får fortfarande träna på att säga dem högt. Om du vill veta mer om det här så får du känna mig tillräckligt bra för att veta färgen på min sovrumstapet, minst :-)

Jag har lagt ner mycket tid och energi på att sätta ord på mina egna ordlösa landskap. Jag följdes över vidderna av ett par lugna blå ögon som såg min resa. Eller kamp faktiskt, för hur sjutton pratar man om det som inte går att prata om?

Dessutom hade jag hjälp av min fantasi och mitt intresse för språk. Böcker, med andra människors liv, tankar och känslor, gav mig jättemycket. Ofta flykt, men också träning i mentalisering, att tänka sig in i andras tankar och känslor. Och i mina tankar och känslor. Fast än idag är jag rätt dålig på att prata om mig själv (så det blir knappast en uppföljning på det här inlägget ;-).

Utifrån min egen erfarenhet finns roten till att jag tror på att göra upptäcktsresor i de ordlösa landskapen och följa andra på resan att sätta ord på det ordlösa.

ordlöst landskap

En del barn lever i ett ordlöst landskap. Med erfarenheter som ingen ser, tankar som ingen tänker något om och känslor kända av ingen. En del barn lever med  vuxna som som behandlar dem omänskligt. Vuxna som visserligen är "bigger and stronger", men varken "wiser" eller "kind" tillsammans med dem. Det här händer långt ifrån kvällstidningarnas rubriker, men väldigt nära dig. Ibland gör man en stor affär av ett barn i varje klass kan ha en barnneurologisk utvecklingsavvikelse (populärt kallat "bokstavsdiagnos") och samtidigt kan tre barn i samma klass växa upp i svåra omständigheter som gör att de inte kunnat utveckla en fungerande anknytning till vuxna alls.

Under några dagar har min morgontidning innehållet artiklar om BRIS viktiga verksamhet. Och igår hade GP i en sådan artikel några siffror om vad som händer barn här i Västra Götaland: 1512 fall av misshandel och 228 fall av våldtäkt mot barn förra året. Barn som ringer till Bris eller berättar för polisen vad de är med om har ord. Andra lever fortfarande i ett ordlöst landskap. De behöver vuxna omkring sig som hör ordlösa rop.

missförstånd gör att vi förstår

Jag tycker inte riktigt jag fick till det där med att få sin tanke tänkt och sin känsla känd, så jag ska fortsätta lite i det spåret. I en idealisk värld blir våra tankar och känslor som små uppfattade och speglade av en uppmärksam vuxen, begripliga och förstådda av en annan som bryr sig om oss. Och kommer tillbaka till oss och landar i vår verklighet, formar vår verklighet t o m.

Men så är det inte alltid. Vi missförstår rätt mycket som händer mellan oss och andra, mellan barn och föräldrar. Min tonårsdotter tycker inte jag kan lyssna på henne ALLS. Jag kollade just med henne om jag kan berätta det för offentligheten, och ja, hon vill gärna att andra ska veta hur det är att ha mig till mamma. Jag säger ofta "jag ska bara" när hon vill berätta nåt jätteviktigt. Jag är i mina egna tankar och intressen. Jag är ingen vidare lyssnare på hemmaplan. Så jag missar och missförstår rätt mycket som händer mellan mina barn och mig. Men ofta, ofta känner jag att det är nåt jag missat (eller så får jag helt enkelt höra det, kryddat med allmänt nedsättande omdömen) och då vill jag veta vad det var jag missade. Jag är nyfiken på vad det var som blev fel. Och när vi har rätt ut vad det var som hände så vet vi BÅDE vad det var barnet tänkte eller kände, vad jag tänkte och kände om det, OCH att jag är en vanlig, klantig vuxen människa. Inte en superförälder alls, utan en vanlig mänsklig mamma. Good enough, men man får räkna med att jag är lite trög. Och att ha gått omvägen från missförstånd till förstånd ger egentligen mer än den raka vägen mellan mig och dig. Det skapar en verklighet där man kan förstå varandra, även om det börjar med att man missförstår varandra.

att få sin tanke tänkt och sin känsla känd

När vi hjälper barn att sätta ord på känslor så gör vi det inte bara för att deras språk ska utvecklas och att de ska få tillgång till ord känsloorden. När vi tänker om barns tankar och känner av barns känslor så skapar vi deras värld. Sättet vi tänker om världen utvecklas i en relation. Att tänka om egna och andras tankar och känslor kallas mentalisering, och det kan man läsa mer om bl a här.  Mentalisering är att använda vår fantasi och inlevelseförmåga och leva oss in i egna och andras tankar och känslor. Fantasin och inlevelseförmågan kan hjälpa oss att fostra trygga barn fast vi kanske inte växt upp i trygghet själva.

Vi vet att vi inte riktigt KAN veta vad som händer på insidan av någon annan,  ens om personen är mycket liten, men med nyfikenhet och intresse kan vi försöka förstå oss själva och andra. Genom att vi vet att vi gissar, vi vet att barnet ändå äger sina egna tankar och känslor, så behåller vi en sund felmarginal. Jag kan ha fel, så du får visa och berätta för mig vad du tänker och känner. Detta till skillnad från att alltid tro sig VETA, och tillskriva barnet tankar och känslor. Att t ex säga " Du är inte ledsen, ta en glass så känns det bättre." Eller att mörka känslan i oss själva som barnet plockat upp: "Nej, jag är inte arg, jag är besviken."

Idag har jag haft en dag i tystnad, på retreat. Det är något jag gör ibland för att ge tid till min egen insida. Jag kan varmt rekommendera det. Tystnaden gav mig mycket tankar, bl a reflektionen att en grupp människor som är tysta tillsammans en dag ändå kommunicerar en hel del - eller mentaliserar. Sitter man i tystnad runt ett matbord så läser vi ändå rätt lätt av varandras önskemål, om brödfatet eller vattentillbringaren t ex.

I alla fall om vi redan från början har fått våra tankar tänkta och våra känslor kända av någon annan.

när samhället tappar mänskligheten

Jag hade tänkt fortsätta skriva om att sätta ord på känslor och om mentalisering, men en artikel i min morgontidning fick mig att stanna upp. Artikeln visade på ett exempel på när det svenska samhällets reflekterande förmåga och mentaliseringskapacitet bryter samman, kort sagt när samhället tappar sin mänsklighet. Den handlar om att flyktingar som ska avvisas sätts i fyllecell i arresten, kanske i flera veckor, istället för i förvaret i Kållered.  Arresten är en förvaring av människor som är tänkt att användas under kort tid, tid som går att räkna i timmar. Flyktingar som ska avvisas kan få sitta där i flera veckor, i väntan på transport tillbaka till hemlandet som de flytt ifrån. Och där kan de få sitta trots att de inte alls gjort något brott, bara vill stanna i Sverige. Henry Ascher, klok person, påpekar i artikeln att det här är människor som ofta redan har erfarenheter med sig av ex att vara tillfångatagna och att den här behandlingen blir en ny traumatisering. I en liten ruta bredvid artikeln beskrivs cellerna i arresten, hur många kvadratmeter, britsen och madrassen, inspektionsluckan i dörren där personalen "tittar till" flyktingen en gång i timmen. Jag vet inte vem du ser framför dig sitta där i cellen, kanske en yngre man?

Jag ser mammor med små barn. Nej, det svenska samhället är inte så inhumant att det sätter små barn i arresten, men de här mammornas små barn är någon annanstans under tiden. Hos människor som de inte känner väl eller alls. Människor som de inte är trygga med. De här barnen är redan i en extremt otrygg situation med en mamma som är krossad av ett avvisningsbesked och i en desperat situation har satts i arresten.

Jag vet att det pågår en utredning, att flyktingar som ska avvisas kanske inte kommer att sättas i häktet i framtiden, jag läste migrationsverkets beklagande för att förvaret inte räcker till. Men när Sverige har tappat sin mänsklighet så kan man inte vänta på en utredning. Det man har tappat får man se till att ta upp.

ord på känslor

Om du har hört mig prata IRL mer än en gång så har du kanske hört mig säga det här,

för det här är en av mina käpphästar:

Jag tycker det är helt bisarrt hur mycket tid och energi och omtanke vi i vuxenvärlden lägger ner

på att lära små barn namn på exotiska djur, om man ställer det i relation till hur lite tid och

energi vi lägger på att lära små barn ord för känslor. Riktigt små barn kan skilja på tigrar, lejon, elefanter,

giraffer och krokodiler. Men det är inte säkert att de kan fler ord för känslor än glad, ledsen, arg och rädd. Det blir inte mycket bättre av att de fåtaliga känsloorden kan kompareras med lite- och jätte-.

Barns förmåga att differentiera känslor är inte sämre än vår vuxna förmåga. De vet hur det känns i kroppen att vara sur eller fnissig, orolig eller avslappnad. Men de behöver få orden kopplade till känslan.

Mitt eget dagisbarn får kanske skymta tigrar och lejon en gång om året, på en utflykt till Borås Zoo,

men hon går igenom ett brett spektrum av känslor varje dag. Det skulle faktiskt inte vara någon katastrof

om hon benämnde både tigrar och lejon stora katter. Men jag vill att hon ska veta om hon känner sig ängslig, besviken, ivrig eller entusiastisk. Om hon är ledsen eller glad räcker inte som begrepp för att ha en meningsfull kommunikation om hur det känns att vara hon, just nu.

"Känsliga bitar" är bra. Och ja, det kan vara känsligt för oss vuxna också, vi kan också behöva träna på att sätta ord på våra känslor.

rätt?!

Mammor och pappor som lever med sina barn gömda eller papperslösa i Sverige har inte rätt att söka vård när de blir sjuka. De har bara rätt till den allra mest akuta vården, och för den måste de själva stå för den fulla kostnaden. Här är några exempel på vad som INTE räknas som akut: depression, ångest och traumatisering. Mycket vanligt förekommande tillstånd hos människor som har flytt från sitt hemland av goda skäl, sökt asyl i Sverige och fått avslag och dragit slutsatsen att det är bättre att leva gömd i Sverige än att återvända till hemlandet.  Det här betyder att barn lever gömda i Sverige med mammor och pappor som inte sover, inte pratar eller inte ler. Mammor och pappor som inte har rätt till vård när de inte mår bra. Det här är inte rätt. Inte mot dem och inte mot barnen.

Vårdprofessionerna, bl a mitt fackförbund Psykologförbundet, har gjort ett gemensamt ställningstagande om alla människors rätt till vård. Där utgår man  bl a från vårdprofessionernas etiska koder där det ingår att vårdpersonal har patientens hälsa som det främsta målet och aldrig får frångå principen om människors lika värde. Man anger följande gemensamma utgångspunkter för all vårdpersonal:

- vårdpersonalens uppgift är att ge vård, behandling, omvårdnad och rehabilitering
- vårdpersonalens bedömningar ska utgå från patientens behov och grunda sig på vetenskap och beprövad erfarenhet
- patientens rättsliga status ska inte inverka på vårdpersonalens beslut att ge eller avstå från vård
- patientens betalningsförmåga ska inte vara en förutsättning för att vårdpersonalen ska erbjuda patienten nödvändig vård och akut tandvård

Man kan också läsa om Rätt till Vård-initiativet här.

Gör rätt Sverige!

glappet mellan teori och praktik

Glappet mellan teori och praktik - konsultation och teamarbete inom mödra- och barnhälsovård

Under många år arbetade jag konsultativt som psykolog inom somatisk sjukhusvård, som anställd vid Psykologkliniken Karolinska Huddinge. Som psykolog vid Psykologkliniken var jag internkonsult på hörselkliniken och externkonsult på somatiska avdelningar inom sjukhuset, ex kirurgavdelning, neurologkliniken och Center för allogen stamcellstransplantation. När jag började där på 90-talets slut var det mitt första självständiga arbete som psykolog efter PTP, och därför var det naturligt att det var på den arbetsplatsen jag formades i min yrkesroll som psykolog, av chefer, handledare och kollegor. På så sätt blev ett konsultativt arbetssätt inbyggt i mitt sätt att arbeta som psykolog. När jag tänker tillbaka på åren på Karolinska Huddinge så är jag osäker på vad som var utmärkande för psykologarbete i sig, specifikt för att arbeta som psykolog inom somatisk vård eller vad som var specifikt för att arbeta konsultativt som psykolog. Ett intresse i den här utbildningen och uppsatsen är därför att för mig själv bena ut vad som egentligen präglar ett konsultativt arbetssätt som psykolog.

Sedan flera år och efter ett byte av hemstad har jag min vardag inom mödra- och barnhälsovården i Göteborg, och även här är konsultation ett betydande inslag i arbetet. Samtidigt har jag fått en känsla av att det finns ett glapp mellan teorin och praktiken. Om man någon gång sätter ord på vilken modell för konsultation som används så hänvisas till Caplans modell för konsultation. Därför ville jag att inom ramen för en konsultationsutbildning läsa Caplan och Caplan (1993) i original. Jag ville sätta mig in i Caplans modell för konsultation för att låta den belysas av andra böcker ifrån kurslitteraturen, och fundera kring konsultation, samverkan och teamarbete. Samtidigt pågick inom min arbetsplats, Psykologenheten för mödra- och barnhälsovården i Göteborg, en diskussion kring konsultation. Vi hade intresse av att göra en kartläggning och kvalitetsuppföljning av den konsultation som psykologenheten bedriver inom mödra- och barnhälsovården. Detta utmynnade i att några kollegor och jag under hösten 2010 gjorde en enkät till psykologer, BVC-sköterskor och barnmorskor inom mödra- och barnhälsovården i Göteborg. Syftet var att se dels vilken konsultation som faktiskt bedrivs och dels hur nöjda konsulterna/psykologerna och konsultanderna, dvs BVC-sköterskorna och barnmorskorna, var med detta.

Uppsatsens syfte är att jämföra konsultation i teorin, som den beskrivs i litteraturen, med vad som kommer fram i enkäten faktiskt görs i praktiken, och att fundera över om det finns något glapp däremellan.

Om du mot all förmdan skulle vilja läsa rapporten i sin helhet (10 sidor) så hör av dig till elisabeth.tullhage@vgregion.se