missförstånd gör att vi förstår

Jag tycker inte riktigt jag fick till det där med att få sin tanke tänkt och sin känsla känd, så jag ska fortsätta lite i det spåret. I en idealisk värld blir våra tankar och känslor som små uppfattade och speglade av en uppmärksam vuxen, begripliga och förstådda av en annan som bryr sig om oss. Och kommer tillbaka till oss och landar i vår verklighet, formar vår verklighet t o m.

Men så är det inte alltid. Vi missförstår rätt mycket som händer mellan oss och andra, mellan barn och föräldrar. Min tonårsdotter tycker inte jag kan lyssna på henne ALLS. Jag kollade just med henne om jag kan berätta det för offentligheten, och ja, hon vill gärna att andra ska veta hur det är att ha mig till mamma. Jag säger ofta "jag ska bara" när hon vill berätta nåt jätteviktigt. Jag är i mina egna tankar och intressen. Jag är ingen vidare lyssnare på hemmaplan. Så jag missar och missförstår rätt mycket som händer mellan mina barn och mig. Men ofta, ofta känner jag att det är nåt jag missat (eller så får jag helt enkelt höra det, kryddat med allmänt nedsättande omdömen) och då vill jag veta vad det var jag missade. Jag är nyfiken på vad det var som blev fel. Och när vi har rätt ut vad det var som hände så vet vi BÅDE vad det var barnet tänkte eller kände, vad jag tänkte och kände om det, OCH att jag är en vanlig, klantig vuxen människa. Inte en superförälder alls, utan en vanlig mänsklig mamma. Good enough, men man får räkna med att jag är lite trög. Och att ha gått omvägen från missförstånd till förstånd ger egentligen mer än den raka vägen mellan mig och dig. Det skapar en verklighet där man kan förstå varandra, även om det börjar med att man missförstår varandra.