En del i mitt arbete är att vara med i kurser för blivande eller nyblivna föräldrar. Föräldrastöd i grupp, kallas det för mer officiellt. Det är ett kul jobb! Tänk dig att se ett rum fullt med blivande föräldrar fundera på sitt kommande liv med bebisen eller att sitta med 12 bebisar som förvånat och nyfiket tittar omkring sig och på sina föräldrar, det är spännande. Någon av er som läser det här har kanske träffat mig på det sättet.
Men nu läste jag något som skakade om mig, och som gjorde att jag kommer att vara lite mindre kaxig nästa gång jag ställer mig i det rummet inför en grupp föräldrar och börjar prata. Jag läste "Ta föräldrar på allvar". En bok om föräldraskap och föräldrastöd, utgiven av föreningen Psykisk Hälsa. Boken har Inga Gustafsson och Magnus Kihlbom som redaktörer och är en samling artiklar runt just föräldraskap och föräldrastöd. Boken börjar med några frågor som fick mig att tänka på vad jag håller på med: Vad ÄR det egentligen att vara förälder? Är professionella, t ex psykologer och barnläkare, experter på barnuppfostran? Behöver vanliga föräldrar psykologins hjälp för att vara bra föräldrar?
Jag är DEFINITIVT ingen expert på barnuppfostran. Fråga min tonårsdotter, hon tycker jag suger som mamma, det har jag skrivit om tidigare. Jag har ett koleriskt temperament, och det vet mina barn. Jag ägnar rätt mycket tid på föräldrakurserna åt att berätta att ingen egentligen behöver gå på kurs för att lära sig bli förälder, för det är mycket som vi gör rätt intuitivt. Vi håller våra barn nära, hud-mot-hud, utan att någon måste tala om för oss att det ökar oxytocin-frisättningen. Vi känner på oss vilket avstånd ifrån bebisens ansikte som är lagom för att den bäst ska fokusera blicken på vårt ansikte, även om vi aldrig skulle kunna svara 30-35 cm ifall någon frågade oss. Vi pratar intuitivt "baby-talk" med våra barn, trots att det låter skitfånigt, därför att vi intuitivt vet att så fångar man bebisens uppmärksamhet. Så, har jag som psykolog något att säga om föräldraskap? Och vad ÄR det att vara förälder?
Föräldraskapet är en av de mest intensiva känslomässiga relationerna i våra liv. Varken mer eller mindre. Få skulle tycka att de behöver gå en kurs för att kasta sig in i en kärleksrelation. Lika lite behöver vi EGENTLIGEN gå kurs för att bli föräldrar. Och ändå så tycker jag att jag har något att bidra med på föräldrakurserna. Det är egentligen inte kunskapsinnehållet jag kommer med. Utan ett utrymme och en plattform för att fundera kring föräldraskapet och relationen till barnet. Att det finns en plattform i samhället för att fundera kring det betyder något gott. Barn får plats. Föräldraskapet får plats.
Så lyssna inte på mig - men prata gärna med mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar