Jag läste i gårdagens GP om hur lamt lagändringen fungerar som skulle göra så att föräldrar till små barn inte behövde återvända till hemlandet för att söka uppehållstillstånd. I juli förra året ändrades lagen kring anknytningsärenden, dvs när familjer får återförenas i Sverige. Det skulle bli lättare att hålla samman familjer. Migrationsverket skulle ta hänsyn till konsekvenserna för barnet att skiljas från en förälder när man bedömer om föräldrar kan beviljas uppehållstillstånd här utan att resa tillbaka till hemlandet. Migrationsverket har själva granskat 58 ärenden och sett att det ofta saknas en barnkonsekvensanalys i de här fallen. Man vet sällan hur lång separationen mellan barn och förälder kan bli.
Och vilka konsekvenser kan en separation från en förälder under kanske minst ett halvår få för ett litet barn? Ett barn som dels direkt blir övergiven av en förälder (för barn kan ju inte förstå den här lagen - jag gör det inte heller) under en tid som är LÅNG för ett litet barn. Ett barn som dels indirekt får vänta och längta tillsammans med sin mamma - en mamma som i sämsta fall går in i den tysta, ledsna tomheten i sin väntan på den andra föräldern. En mamma som tvingas tackla vardagen själv, fast att barnet har två föräldrar. En mamma vars dagar fylls av oro för hur lång väntan ska bli.
58 barn vars behov inte har blivit sedda. Det motsvarar tre dagisavdelningar fulla med osedda barn. Där konsekvenserna av separation från föräldern inte har räknats med.
Det är omänskligt att inte se barn, att inte göra barnkonsekvensanalyser. Konsekvensanalysen för vårt samhälle är : Vi blir omänskliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar