Ordlösa landskap går att utforska och erövra. Det ser jag i min vardag och det har jag sett i min egen erfarenhet. Det här är min berättelse: Jag växte upp bland rätt mycket prat. Om allt - trodde jag när jag växte upp. Tills jag en dag började se vidderna av ordlösa landskap i mitt liv. Erfarenheter jag gjorde som barn som inte sattes ord på alls. Framförallt var det vissa ord som saknades, ord som jag hade behövt för att förstå min egen verklighet. Jag får fortfarande träna på att säga dem högt. Om du vill veta mer om det här så får du känna mig tillräckligt bra för att veta färgen på min sovrumstapet, minst :-)
Jag har lagt ner mycket tid och energi på att sätta ord på mina egna ordlösa landskap. Jag följdes över vidderna av ett par lugna blå ögon som såg min resa. Eller kamp faktiskt, för hur sjutton pratar man om det som inte går att prata om?
Dessutom hade jag hjälp av min fantasi och mitt intresse för språk. Böcker, med andra människors liv, tankar och känslor, gav mig jättemycket. Ofta flykt, men också träning i mentalisering, att tänka sig in i andras tankar och känslor. Och i mina tankar och känslor. Fast än idag är jag rätt dålig på att prata om mig själv (så det blir knappast en uppföljning på det här inlägget ;-).
Utifrån min egen erfarenhet finns roten till att jag tror på att göra upptäcktsresor i de ordlösa landskapen och följa andra på resan att sätta ord på det ordlösa.
Det här väcker min nyfikenhet. Så oerhört intressnat det här med ordlösa landskap. Jag vet inte om jag minns tapeten i ditt sovrum, men jag hoppas du orkar, vågar delar med dig av det här. För min del får du gärna dela med dig mer av detta!// Erica
SvaraRaderaErica, tack för dina kommentarer! Jag förstår att det jag skrivit kan väcka nyfikenhet, bl a för att jag skrivit så vagt. Men mitt syfte med bloggandet är i första hand att lassa ur mig tankar om anknytning och om barns och barnfamiljer villkor. Min egen berättelse äger jag ju, och därför kan jag använda den som exempel ibland, när jag tycker det passar.
SvaraRaderaJag tror absolut på värdet av att berätta sin berättelse, men jag tror att det finns många olika former man kan göra det i. Själv gjorde jag det i psykoterapi. Bloggformen passar inte mig för det. Dessutom är jag verkligen rätt dålig på att prata om mig själv. hälsn elisabeth