Jag lever på många sätt i en kvinnovärld. Jag är kvinna (förvånad? ;-) och mamma till två tjejer. Jag jobbar inom en värld som är mycket mer kvinnodominerad än den borde vara, mödra- och barnhälsovården. Jag jobbar med vad som i hög grad är kvinnors frågor: graviditet, förlossning, amning och spädbarnstid. Jag saknar männen i den här världen, men det är en fråga för en annan dag.
För idag får vi lyfta fram kvinnor och kvinnors värld. Jag vill lyfta fram de ledsna och besvikna kvinnorna idag. En grupp jag ofta möter. De som hade trott att de skulle gå in i ett jämställt föräldraskap tillsammans med sin man. Det är ju ändå 2011. Och så kom bebisen. Mannen var hemma från jobbet de 10 första dagarna och de var föräldrar tillsammans, men sen kom vardagen som en chock. Plötsligt befann hon sig i en inte förväntad sits av bebisliv och hemmaliv. Plötsligt hade hon huvudansvaret för barnet inte bara under hans 8 timmars arbetsdag och 2 timmars restid utan dygnet runt. Jag har under de senaste åren sett en backlash av unga kvinnor som tar heldygnsansvar för sina bebisar, eftersom de tänker att han inte kan gå upp och vyssja och byta blöja - för han ska ju upp till jobbet. Jag brukar fråga om hon tror att någon blir förvånad över att en nybliven pappa är groggy av trötthet på jobbet. Och sen är det klart att hon städar när hon ändå är hemma?!? Forskningen visar att varenda odiskat glas och varenda icke-utburen soppåse som paret inte har förhandlat om, kommer att fördelas könsrollsstereotypt. Om man har gått in i föräldraskapet och relationen med en förväntan om att man 2011 kan leva jämställt som man och kvinna så ligger besvikelsen och tröttheten nära till hands.
Trötthet och besvikelse kan leda till uppgivenhet - men den kan också leda till att man slår näven i bordet och säger stopp, det här går inte en dag längre!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar