Det här vet ni, det här är välkänd och replikerad forskning från klassrumsvärlden. Mina döttrars vardagsvärld. Alltså: pojkar pratar 75 % av tiden och flickor 25 % och det uppfattas av alla som att flickor och pojkar pratar lika mycket. Det är vårt samhälles "normal"läge. När genusmedvetna eller forskningsintresserade lärare har gått in och styrt upp samtalstiden med järnhand så att pojkar och flickor FAKTISKT pratar lika mycket så upplever alla att det är fruktansvärt orättvist mot pojkarna som inte får komma till tals och att flickorna (tvingas) bre ut sig outhärdligt mycket.
Jag var på sammanträden två dagar nyligen. Ungefär lika mycket kvinnor som män i lokalen. Men om någon person intresserad av genusfrågor hade suttit med ett tidtagarur i handen och klockat talartiden så gissar jag att det hade visat sig att män talade 90 % av tiden och kvinnor 10 %. Det är nedslående 2011.
Jag borde inte bara känna mig nedslagen. Jag borde ta en dialog med de ansvariga och skriva av mig frustrationen i en insändare.
Eller begära ordet.../pa
SvaraRaderaNej PA, det gjorde jag, det vet du. Kom inte och säg att det här är mitt personliga problem, för det är en strukturell fråga som bör hanteras strukturellt. Därför ska jag inte gå igång på dig nu, utan använda en annan kanal för en dialog m vilka som nu hade planerat mötet. Mycket annat var skitbra. Hej fr elisabeth
SvaraRaderaDen stora frågan, tror jag, är mer själva kvalitén på vad som sades. Om det kvinnorna sa på sina 10% var kvalitativt sätt bättre än det männen sa på sina 90% så är frågan löst.
SvaraRaderaJag kan förstå att det som kvinna kan vara jobbigt att behöva lyssna på ändlöst dravel från män och rent effektivitetsmässigt är det ett slöseri med tid...men är inte lösningen i så fall att lära männen att säga bättre grejer (vilket säkert också skulle dra ner på antal ord)? Antal ord betyder ofta mindre tanke, tror jag.
Sedan är det säkert också jobbigt att behöva känna sig "osynlig" eller åsidosatt i ett sammanhang där man inte "får" höras, men det kanske man kan ha överseende med om man har stort tålamod och utnyttjar sin tid till att hitta kvalitativt bra saker att säga.
Detta resonemang kan anpassas till motsatsen också, typ en man på en förskola eller en sjukavdelning där han av uppenbara skäl får mindre utrymme att prata.
...men det är bara vad jag tror.
Den stora frågan, tror jag, är mer själva kvalitén på vad som sades. Om det kvinnorna sa på sina 10% var kvalitativt sätt bättre än det männen sa på sina 90% så är frågan löst.
SvaraRaderaJag kan förstå att det som kvinna kan vara jobbigt att behöva lyssna på ändlöst dravel från män och rent effektivitetsmässigt är det ett slöseri med tid...men är inte lösningen i så fall att lära männen att säga bättre grejer (vilket säkert också skulle dra ner på antal ord)? Antal ord betyder ofta mindre tanke, tror jag.
Sedan är det säkert också jobbigt att behöva känna sig "osynlig" eller åsidosatt i ett sammanhang där man inte "får" höras, men det kanske man kan ha överseende med om man har stort tålamod och utnyttjar sin tid till att hitta kvalitativt bra saker att säga.
Detta resonemang kan anpassas till motsatsen också, typ en man på en förskola eller en sjukavdelning där han av uppenbara skäl får mindre utrymme att prata.
...men det är bara vad jag tror.
Det är en struktur/norm/makt/jämställdhet/demokratifråga.
SvaraRaderaUnder ungdomsorganisations senaste riksstämma diskuterades om ordet jämställdhet i verksamhetsplanens mål: "att utbilda ledare i jämställdhet och mångfald" skulle strykas men skälet som fördes fram och trycktes på framför andra från styrelsen att behålla det var att man då lättare kan få bidrag. Om bidraget är det starkaste skälet så tycker jag att man har en bit kvar vad gäller jämställdhetsfrågor och betydelsen av dessa, om man som säger sig vara en organisation som gör anspråk på att gå före.
Jämställdhet är ingen självklarhet och det finns inga garantier att saker och ting är jämställda bara för att det står skrivet i ett dokument.
Förresten så hittade jag en Vi ungas webbsida som tar upp just det här om att titta på sin organisation mer medvetet i sådana här frågor och vara självkritisk när det behövs: http://viunga.se/mod-att-mata/
/Ingela
Får en tanke när jag läser en rad i Andreas kommentar - kanske ligger en del av svaret på varför det är som det är där. Andreas (om jag läst rätt) föreslår att vi skall använda tiden då nå någon man "brer ut sig" till att hitta kvalitativt bättre saker att säga, men som kvinnor har vi ofta en tendens att, av födsel eller fostran, LYSSNA när någon talar. Många män verkar inte fungera så. I alla fall ter det sig ofta så när man lyssnar på de repliker och invändningar män ibland gör mot föregående talare där vi som lyssnat i stället för att förlora oss i egna tankar hör att de inte tagit till sig mer än fragment av föregående talares intentioner.
SvaraRaderaHej kommentatorer! Jämställdhet mellan män och kvinnor har diskuterats länge i vårt land. Vissa förhållningssätt till frågan får nog sägas ha blivit gemensamma, syns t ex i våra lagar. Det är t ex sällsynt att någon INTE tycker att män och kvinnor ska ha lika lön för lika arbete, eller att män INTE skulle har rätt att vara föräldralediga. Andra förhållningssätt är mer individuella eller förekommande i vissa grupper. Ni - och jag - ger uttryck för några av dem. Trevligt att jag fått kommentarer av både män och kvinnor - vi har något att säga tillsammans om det här. hej fr elisabeth
SvaraRadera