Jag hade tänkt fortsätta skriva om att sätta ord på känslor och om mentalisering, men en artikel i min morgontidning fick mig att stanna upp. Artikeln visade på ett exempel på när det svenska samhällets reflekterande förmåga och mentaliseringskapacitet bryter samman, kort sagt när samhället tappar sin mänsklighet. Den handlar om att flyktingar som ska avvisas sätts i fyllecell i arresten, kanske i flera veckor, istället för i förvaret i Kållered. Arresten är en förvaring av människor som är tänkt att användas under kort tid, tid som går att räkna i timmar. Flyktingar som ska avvisas kan få sitta där i flera veckor, i väntan på transport tillbaka till hemlandet som de flytt ifrån. Och där kan de få sitta trots att de inte alls gjort något brott, bara vill stanna i Sverige. Henry Ascher, klok person, påpekar i artikeln att det här är människor som ofta redan har erfarenheter med sig av ex att vara tillfångatagna och att den här behandlingen blir en ny traumatisering. I en liten ruta bredvid artikeln beskrivs cellerna i arresten, hur många kvadratmeter, britsen och madrassen, inspektionsluckan i dörren där personalen "tittar till" flyktingen en gång i timmen. Jag vet inte vem du ser framför dig sitta där i cellen, kanske en yngre man?
Jag ser mammor med små barn. Nej, det svenska samhället är inte så inhumant att det sätter små barn i arresten, men de här mammornas små barn är någon annanstans under tiden. Hos människor som de inte känner väl eller alls. Människor som de inte är trygga med. De här barnen är redan i en extremt otrygg situation med en mamma som är krossad av ett avvisningsbesked och i en desperat situation har satts i arresten.
Jag vet att det pågår en utredning, att flyktingar som ska avvisas kanske inte kommer att sättas i häktet i framtiden, jag läste migrationsverkets beklagande för att förvaret inte räcker till. Men när Sverige har tappat sin mänsklighet så kan man inte vänta på en utredning. Det man har tappat får man se till att ta upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar