Den ligger och slumrar i mig. En kronisk sjukdom som blossar upp ibland. Den hopplösa längtan efter tryggheten som borde funnits från början. Att självklart kunna räkna med starkare armar än mina egna och ögon som såg mina och inte i fjärran.
Och trots att jag som alla andra som startade livet med en otrygg anknytning har hittat tusen trix för att klara mig själv - så bra att "klara-mig-själv" är mitt mellannamn - så finns det alltid ett barn i mig som kroniskt och hopplöst längtar. Att den HÄR gången möta ögon som ser och armar som håller.
Det här tänker jag på mors dag.
Vart gör man av den då? Längtan. Den kan ju faktist göra ont också. Det pratar man ju inte särskilt mycket om heller. Varför är den kronisk? Måste den vara det?
SvaraRaderaHa det gott!
/Ingela A
Förresten jag blir glad när vi ses när vi ses. Hej.
Åh, du skrev så fint det jag själv bär omkring. Tack!/ Erica
SvaraRaderaJag och 40% av oss alla startade livet med en otrygg anknytning, dvs fick anpassa oss efter att de som hade omvårdnaden om oss när vi var små inte riktigt förmådde att vara lyhörda och närvarande. Det skapar mönster i oss. Och likadant har vi möjligheten att skapa nya mönster i nya möten och relationer. Jag är en tryggare person idag. Den kroniska och hopplösa längtan bär jag ändå med mig. Ja, vad gör man av den? Den kan driva oss både i tokiga och bra riktningar. Men FRAMFÖRALLT tror jag här också att det som är okänt och obenämnt ställer till mycket mer skada än det som är känt och benämnt. hej fr elisabeth
SvaraRadera40%!Det är ju som en folksjukdom då kan man väl säga.
SvaraRadera/Ingela