Jag har varit mobilfri i två veckor, frivilligt. Min telefon fick mig att känna mig otillräcklig eftersom jag inte alls var tillgänglig på det sättet som mina nära och kära förväntade sig. Jag missade fler samtal än jag svarade på, varje dag. Så jag kände att jag behövde en paus ifrån telefonen för att hinna reflektera över mitt förhållningssätt till den. Det här gällde förstås min privata telefon, min jobbtelefon får jag ingen paus från med mindre än att jag har semester.
Mitt och säkert fleras förhållningssätt till telefonen är mycket präglat av psykologi. Jag kan ju börja med det jag skrev nyss, att telefonen fick mig att känna mig otillräcklig. Sen var det lite läskigt att lägga undan den, jag var rädd för att inte vara tillgänglig. En del rädslor var rena katastroftankar, att något läskigt skulle hända barnen och det inte skulle gå att få tag i mig. Trots att jag nog minst 22 timmar om dygnet är bara steg ifrån en fast telefon. Och att ingen telefon i världen kan skydda oss från katastrofer.
Jag såg också hur reflexmässigt människor runt mig plockade fram telefonerna, ofta så fort ingenting annat hände, som om livet inte fick ha några pauser. Eller som att allt måste göras omedelbart och ingenting nånsin kan vänta. Smarta telefoner stärker inte precis vår impulskontroll, så det är frågan om de gör oss smartare.
Under mina mobilfria veckor stötte jag såklart på lite krångliga situationer, som att inte kunna ringa och fråga om vägen eller att få stå och vänta lite, men mestadels var det skönt. Skönt att inte behöva ägna en sekund åt att fundera på var jag hade lagt mobilen eller om den var laddad. Men nu plockar jag fram den igen, jag får lösa min känsla av otillräcklighet på något annat sätt. Men det var en skön paus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar