När vi hjälper barn att sätta ord på känslor så gör vi det inte bara för att deras språk ska utvecklas och att de ska få tillgång till ord känsloorden. När vi tänker om barns tankar och känner av barns känslor så skapar vi deras värld. Sättet vi tänker om världen utvecklas i en relation. Att tänka om egna och andras tankar och känslor kallas mentalisering, och det kan man läsa mer om bl a här. Mentalisering är att använda vår fantasi och inlevelseförmåga och leva oss in i egna och andras tankar och känslor. Fantasin och inlevelseförmågan kan hjälpa oss att fostra trygga barn fast vi kanske inte växt upp i trygghet själva.
Vi vet att vi inte riktigt KAN veta vad som händer på insidan av någon annan, ens om personen är mycket liten, men med nyfikenhet och intresse kan vi försöka förstå oss själva och andra. Genom att vi vet att vi gissar, vi vet att barnet ändå äger sina egna tankar och känslor, så behåller vi en sund felmarginal. Jag kan ha fel, så du får visa och berätta för mig vad du tänker och känner. Detta till skillnad från att alltid tro sig VETA, och tillskriva barnet tankar och känslor. Att t ex säga " Du är inte ledsen, ta en glass så känns det bättre." Eller att mörka känslan i oss själva som barnet plockat upp: "Nej, jag är inte arg, jag är besviken."
Idag har jag haft en dag i tystnad, på retreat. Det är något jag gör ibland för att ge tid till min egen insida. Jag kan varmt rekommendera det. Tystnaden gav mig mycket tankar, bl a reflektionen att en grupp människor som är tysta tillsammans en dag ändå kommunicerar en hel del - eller mentaliserar. Sitter man i tystnad runt ett matbord så läser vi ändå rätt lätt av varandras önskemål, om brödfatet eller vattentillbringaren t ex.
I alla fall om vi redan från början har fått våra tankar tänkta och våra känslor kända av någon annan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar