Efter att jag skrev förra inlägget om att se på barn (eller andra) genom kärlekens lins så har jag funderat på hur jag ska kunna närma mig spökena i barnkammaren. Visste du att det spökar där, bland nallar och legobitar? En del har turen att bo i hus som inte alls är hemsökta, men tillräckligt många av oss bor med spöken. Stunder då det drar in nåt kallt mellan vuxna och barn. Stunder när man hör sig själv låta som en annan förälder, för länge sen. Och säga just det som man lovat sig själv att aldrig säga till sina barn. Stunder när man ser på barnen inte alls genom kärlekens lins utan i raseri.
Spöken trivs i mörker. I det ordlösa. De vantrivs när de blir belysta, och benämnda.
Hur får man det att sluta spöka i huset? Genom att använda sin fantasi och inlevelseförmåga! Genom att tänka sig själv in i barnet. Vad hör hon nu? Vad tänker och känner han nu tillsammans med mig? Vad händer i den här lilla människan, i den här barnkammaren?
Om man behöver sällskap på spökjakten finns det hjälp på BVC.
Elisabeth, spökjägare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar