Feber är välbekant för alla. Alla har någon gång haft feber (ok, ok, utom några bebisar som inte hunnit drabbas av detta än) och alla kan få feber ibland. Så långt är du förmodligen med mig.
Men är du med mig på det här? Alla har någon gång haft ångest och alla kan få ångest ibland.
Både feber och ångest är varningssignaler i oss om att något är fel. Eftersom vi alla är välbekanta feber så vet vi att det är stor skillnad på hur vi påverkas av att ha 37,5° feber och 41° feber. I det förra fallet så känns det obehagligt men med ansträngning kan vi fortsätta rätt hyfsat med vårt vardagsliv, även om vi behöver vila och ta hand om oss. 41° feber däremot slår ut oss och gör det helt omöjligt för oss att fortsätta som vanligt.
Men när det gäller ångest så pratar vi ofta som om den alltid var likadan. Att det inte skulle vara skillnad på 37,5° ångest (obehagligt, men med ansträngning fungerar man nästan som vanligt) och 41° ångest (golvad och omöjligt att fungera som vanligt). Och vi pratar som om ångest bara kan drabba några, istället för att se att den förstås kan drabba alla.
Jag är säker på att du vet hur det brukar kännas när du är på väg att få feber och att du utan att skämmas skulle kunna berätta för omgivningen att du behöver vila och ta hand om dig lite extra p g a detta.
Men däremot är min erfarenhet att många inte alls känner igen ångest när den kommer, eller skulle kunna berätta för någon, kanske inte ens de allra närmaste, att det är ångest som känns fel i dem.
Att vi inte kan prata om ångest är en annan fråga. Jag tror jag får närma mig själens feber i små portioner.
Tack att du skriver om ångest på ett bra sätt. Jag är där nu. Dvs vilar från alla plikter för att orka med ångesten. Min erfarenhet är att det inte finns något annat sätt än att möta den och låta den komma. Kämpar vi emot den, får vi panik. Usch, så jag pratar. Jag ville bara vara ärlig och uppmuntra dig. Egentligen.
SvaraRaderaVill bara instämma i Ingrids tack och rikta också ett tack till dig Ingrid. Det är så viktigt att vi vågar möta såväl vår egen som varandras ångest, och ni ska veta att ert engagemang och mod att tala och skriva om ångesten är till hjälp för mig och säkert många fler om de bara hittar hit.
SvaraRaderaTack för era kommentarer och uppmuntran! Jag tror inte jag skrivit av mig färdigt om ångest än, så det kommer nog en fortsättning av något slag. hej från elisabeth
SvaraRadera