Som barn var en av mina största rädslor att komma bort från min mamma. Som vuxen tycker jag att berättelser om människor som kommit bort från sina barn och skiljts ifrån dem under en svår flykt från hemlandet till Sverige, är svåra att höra.
Här är en berättelse från min söndagstidning. En kvinna här i Sverige, hennes barn och man i ett flyktingläger i Kenya. Hon tillfångatogs, hennes man försvann, och så småningom kom hon till Sverige och sökte asyl. Minsta sonen var ett år när de skildes åt. "Jag tänkte bara på mjölken i mina bröst och att jag inte fick amma min son" berättar hon i tidningen om när hon tillfångatogs. Idag tre år senare förstår sonen inte riktigt vem hon är när hon ringer, han undrar varför hans mamma aldrig kommer hem. Hennes barn och man får inte komma till Sverige, eftersom de inte har godkända pass.
Ännu svårare är det för mig att höra att mitt land Sverige har lagar och regler som gör det omöjligt för barn och föräldrar att återförenas. Att det inte finns utrymme för undantag när barn kommer i kläm. Sverige har skärpt kraven på giltigt pass för att komma hit som anhöriginvandrare - så att det nästan blivit omöjligt för vissa grupper att återförenas som familjer. Jag har hört representanter för Migrationsverket försöka förklara varför de inte godkänner DNA-prov som bevis på att man hör till en familj, men jag kan faktiskt inte förstå deras förklaring.
Varför har vi regler som hindrar barn från att återförenas med sina föräldrar?
Helt vansinnigt. Sorgligt att regler är viktigare än människor. Regler behövs och kan ibland ge mer frihet, men regler som kombineras med rigiditet och frånvaro av humanism och empati skapar bara fördumning och förtvivlan för de utsatta// Erica
SvaraRadera