åka kollektivt med barnen

Jag växte upp i en storstad och tunnelbanan var min hemmaplan. Idag bor jag i en annan stad, men häromveckan var jag i Stockholm och åkte tunnelbana - och drabbades av diverse minnen från mitt liv i tunnelbanan.

Jag har blivit bestulen, hotad av knarkare och sandwichad mellan två vidriga pervon till frotterare i tunnelbanan. Jag har spytt och hållit på att ramla ner på spåret och jag har sett ångest, psykos och missbruk på närmare håll än jag hade lust med i den åldern, på tunnelbanan.

Men jag har också lekt, skrattat, flirtat och fått kanske inte den första men några kyssar jag minns i tunnelbanan. Jag har grälat med den jag älskar och också diskuterat politik, religion och kärlek i tunnelbanan. Jag har sjungit mer än de flesta har på nykter kaluv i tunnelbanan, även med hatt, och jag har fått en hel vagn att le.

Mina barn växer upp i en annan storstad. Jag vill att spårvagnen i Göteborg ska bli deras hemmaplan, att staden ska vara deras att leva, älska och arbeta i. För att det ska bli så måste jag börja med att åka kollektivtrafik med dem. Hur man beter sig i storstaden och i kollektivtrafiken behöver man få lära sig från början, av sina föräldrar. Ni vet: man lämnar plats åt avstigande innan man går på, man visar sitt åkkort och tjuvåker inte, man har fötterna på golvet och inte sätet mittemot, och väskan behöver inte egen sittplats. Vanligt folkvett i kollektivtrafiken. Jag vill att de ska lära sig det här av oss som föräldrar. Jag vill inte överlåta det till att de ska lära sig det i grupp, på utflykter med dagis och skolan. Framförallt inte vänta på att de ska lära sig på egen hand som tonåringar med sina kompisar. De behöver mig och deras pappa som förebilder i storstadslivet.

Så jag åker kollektivt med mina barn och önskar dem att bli livsdugliga för storstadsdjungeln.