Man kan inte säga någonting om barn utan att först ta utvecklingsglasögonen på sig. För barn ÄR utveckling. Inte på samma punkt idag som igår. Visst är det mycket hos barn som beror på deras personlighet och temperament, och inte minst mitt favoritämne anknytning - men det är så tydligt med barn att det som präglar deras dagar och nätter har med deras utveckling att göra. Och lika tydligt är det att utvecklingen sker i samspel mellan kroppens tillväxt och mognad, hjärnans utveckling, samspelet med föräldrarna och vad som händer i omgivningen.
Jag gillar att prata om utveckling med föräldrar, att spegla den i de vardagliga händelserna, barn som inte sover så bra, barn som blir ledsna när man lämnar dem på dagis på morgonen, barn som inte vill borsta tänderna eller äta sin middag i lugn och ro, skolbarn som plötsligt börjar fundera över livet och döden, tonåringar som rör upp hela familjen med några få väl valda sarkastiska ord.
Utvecklingen finns ju inte UTANFÖR barnet, utan inuti barnet. En superstark kraft som driver barnet framåt. Utvecklingen är tiden i våra kroppar.
Jag vet inte när vi tror att tiden flyttar ur våra kroppar? Flyttade den ut när jag var ung? Igår? Imorgon?Varför det är så lätt att se på barn med utvecklingsglasögon och så svårt att se vuxna på samma sätt.
Själv är jag 45 år och tuggar på frågor som är typiska för min ålder och utvecklingsfas: Var det så här livet blev? Den här staden? Det här jobbet? Den här mannen? De här barnen? Den här kroppen?
Man får se på mig med utvecklingsglasögonen på. I morgon är jag nånannanstans - utvecklingen pågår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar