Ord blir till i en relation. Det finns faktiskt ingen annan väg. Ibland möter jag föräldrar som hoppas att deras barn ska snappa upp språket själva framför barnprogrammen eller tecknad film, ibland hoppas jag själv att yngsta dottern skulle snappa upp nåt vettigt vid tv:n när jag inte orkar läsa saga. Men om vi vill att våra barns språk ska utvecklas så måste vi vara med och prata med varandra om det som händer. Eller vara tillsammans på andra sätt, prata med varandra, sjunga en sång ihop, rimma och ramsa lite eller läsa en bok.
Jag är en kvällstrött människa så min man läser mycket fler godnattsagor än jag. Men ibland är det min tur, igårkväll var jag och dottern i Jan Lööfs värld t ex. När man läser en bok med ett barn så är det ju mycket mer som händer än att man läser orden i texten. Små barn kan ju förresten ofta orden i sina favoritböcker utantill, så inte kan man fuska heller. Man tittar på bilder, pekar tillsammans, fnissar ihop, drar efter andan när det händer något läskigt. Orden kommer till ur en gemensam uppmärksamhet på något, ett gemensamt fokus, och en delad gemensam känsla. Språket är långt ifrån en kognitiv eller intellektuell process. Orden kommer i relationen.
Jag tror att det gäller även senare i livet, när vi ska sätta ord på något som är viktigt för oss. Om man som vuxen ska sätta ord på viktiga personliga erfarenheter så blir det bäst om man gör det i en relation, delar uppmärksamheten och känslan med någon.
Mina tankar skulle kunna gå iväg åt alla möjliga håll från den här punkten. Ett håll är att bloggande är mycket ord och lite relation. Som ett klotterplank, typ. Jag skrev inte mycket på Stockholms tunnelbanesäten när jag växte upp, men nu skriver jag här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar