genom kärlekens lins

Min man gillar att fotografera och vi har många fina bilder på våra barn. Jag vet att han gärna skulle vilja ha ett snajsigare objektiv, men bilderna blir bra ändå. För de är tagna genom kärlekens lins. Våra högst vanliga barn liksom lyser på bilderna.

Jag tror väldigt många familjer har en bild i sitt fotoalbum som den här: Ett väldigt kladdigt barn. Det var säkert yoghurt på golvet också, fast det inte syns på bilden. Varför tar vi föräldrar såna här bilder på våra barn?

Ja, kanske för att barnets glädje och förtjusning över att äntligen kunna äta själv inte går att ta fel på. Och för att det är ett viktigt utvecklingssteg att kunna äta själv. Och för att barnet också vill och behöver bli sett med förtjusning när det erövrar nya områden, som konsten att äta med sked. Bilden i fotoalbumet är minnet av glädjen vi delade med barnet över upptäckten att barnet kan äta själv.


Och samtidigt är det ett vanligt kladdigt barn som behöver torkas om munnen. Och de behöver torkas ofta, ofta. Tillräckligt ofta torkar vi föräldrar med glädje och förtjusning, ibland med irritation eller brådska och nån gång säkert med ilska. För att vara tillsammans barn och föräldrar är inte annorlunda än att vara tillsammans människor emellan i allmänhet. Ibland drar det in nåt som kommer emellan oss och får oss att släcka ner ögon som lyser av glädje. Trötthet och stress blåser in i många hus och lägenheter.

Jag sätter mig och bläddrar bland bilderna, och bland minnena. Det har blåst in ibland, men tillräckligt ofta har vi fått varandra att lysa i ögonen.

Vem ser du genom kärlekens lins?