Det här blir kanske väldigt internt och tråkigt att läsa. Men jag har varit på kurs i veckan. IPT. Interpersonell terapi. En depressionsbehandling. Det var kul och användbart och kommer säkert att sätta avtryck i mitt arbete så småningom.
Men jag är besviken över att psykologin så gärna går i förkortningsfällan! Jag tycker inte att psykologin i Sverige behöver en förkortning till - jag tycker inte ens vi behöver några förkortningar alls. KBT har lyckats med att lansera sig som förkortning eller bokstavskombination. K-B-T. Men man har inte lyckats få med betydelsen i det allmänna medvetandet. KBT betyder kognitiv beteendeterapi. Och det är i sig en sammansättning av svårförståeliga ord. Interpersonell terapi är lika illa i att vara en radda svårförståeliga ord. Förkortningen IPT är dömd att bli ihopblandad med andra förkortningar. Jag hållet på med PDT också. En förkortning som jag inte ens visste fanns tills alldeles nyligen. Men det som förkortningen står för kände jag väl till - psykodynamisk psykoterapi. Det är också en samling hopplöst svårförståeliga ord.
Jag skulle verkligen av hjärtat önska att psykologin hade korta, kärnfulla, användarvänliga namn på sina arbetsmetoder. Jag vrider och vänder på förslag i huvudet. För jag ser verkligen förkortningar som en fälla. Bokstäver betyder ingenting - om de inte bildar ord.
Verksamma psykologiska metoder däremot kan betyda allt.
Så sant. Vi kan ha hur många verksamma metoder som helst i vår verktygslåda, men om vi inte talar ett språk de vi talar med förstår så blir de tämligen verkningslösa.
SvaraRaderaFörstår vi detta och ändå väljer att tala så bara fackfolk förstår då hoppas jag att det bara är fackfolk vi talar med. Å andra sidan har jag alltid haft litet svårt att förstå varför inte fackfolk även sinsemellan tränar på att tala om sin specialitet på ett språk även mindre insatta förstår?
Ligger det mer än jag hoppas i den avslutande delen av Søren Kirkegaards välkända ord:
"Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där.
Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra.
För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad han gör, men först och främst förstå det han förstår.
Om jag inte kan det, så hjälper det inte att jag kan och vet mera.
Vill jag ändå visa hur mycket jag kan, så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre i stället för att hjälpa honom. All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska,
utan att vilja tjäna.
Kan jag inte detta så kan jag inte heller hjälpa någon"
Tack, toppen med Kirkegaard.
SvaraRadera