mellan suger och succé

"Du ger kurser i hur man e mamma men SUGER på å va mamma." Det skrev min äldsta dotter i ett sms till mig för några dar sen. Hon är tonåring, det kanske framgår. Jag citerar henne med hennes godkännande.  Och hon har rätt också, ibland suger jag på att vara mamma. För relationer till barn är precis lika svåra, krävande och fascinerande som alla andra nära relationer. Det bästa som finns och det värsta som finns, på en gång.

Faktum är att mina föräldrar sög som föräldrar rätt ofta, jag gick inte in i föräldraskapet med några idealiska förebilder med mig. Som många andra. Hur kan man klara att vara förälder utan att ha tryggheten med sig från början? Det här har forskarna undersökt och kommit fram till att det som gör oss till tillräckligt bra föräldrar trots att vi inte haft det perfekt själva när vi växte upp är vår fantasi och inlevelseförmåga med barnet. Om vi kan leva oss in i barnets tankar och känslor så kan vi fostra trygga barn.

Jag suger som mamma ibland, absolut, men jag kan leva mig in i hur det är att ha en grinig mamma som jag. Det är tillräckligt bra.  Och dan efter fick jag ett sms att hon älskade mig. Steget kan vara kort mellan suger och succé.

Tonårsdottern har sagt att hon ska läsa och kommentera det här, så nu får jag kanske mina fiskar varma. Kors i taket förresten eftersom hon brukar säga att det här är min "tråkblogg om anknytning".

samtidigt under mänsklighetens högtid

Samtidigt som vi köper julklappar, bakar pepparkakor, städar och pyntar och ser fram emot julledigheten och lugnet som vi längtar efter så tar verkligheten ingen paus för andra. Det finns inget lugn för kvinnor med barn som lever gömda i Sverige. Kvinnor som gjort en annan bedömning av riskerna med att återvända till hemlandet än vad svenska myndigheter gör - därför att det är deras och barnens liv som risken gäller. Jul eller vardag, det finns ingen paus i oron för den som lever gömd i Sverige.  Hur överlever man när man inte får finnas här? Du får gå ut och jobba som nyförlost, sova över i olika lokaler varje natt som du städar med dina barn, betala din hyresvärd tusentals kronor utöver den saltade tredjehandshyran för att han inte ska ge bostaden till någon annan eller skvallra om att du bor där, sköta någon annans jobb för bråkdelen av lönen, inte kunna gå till polisen när du blir misshandlad eller våldtagen av mannen som gett dig och barnen bostad, inte kunna söka vård för dina sjukdomar. Det finns ingen ände på hur cyniskt du kan bli behandlad av andra om du saknar alla rättigheter. Och ändå finns det ingen av oss som saknar alla rättigheter. Mänskliga rättigheter har vi alla. Julen är mänsklighetens högtid. God Jul.

God Jul till Rosengrenska stiftelsen som jag hoppas snart inte behöver finnas längre.

grumlig spegel

Ibland händer saker som grumlar spegeln. Ibland kan vi inte vara så tillgängliga för våra barn som vi skulle vilja. Saker kan hända i livet, med oss och med våra nära, som gör oss otillgängliga. Så kan livet se ut, fast att det är det sista vi önskar.

Men när spegeln grumlas av oro för att den ena föräldern måste återvända till hemlandet för att söka sitt uppehållstillstånd därifrån  - så drabbas ett barn som mister sin självklara rätt till tillgängliga föräldrar. Av administrativa skäl. Jag har jättesvårt att acceptera det. Jag kanske borde sluta tjata om det. Eller kanske inte.

speglar mig i ditt leende

Jag måste fortsätta prata om hur vi speglar våra handlingar och känslor hos varandra, och vad det betyder för vår utveckling när vi är små. Leendets makt, kallar Sue Gerhardt det (jag skrev om henne förut). Allan Schore, en forskare, som man kan se i youtubeklippet som jag visat förut, pratar om hur det (leendet vi möter t ex) blir outplånligt inpräntat i oss under våra första år. Och han pratar inte bara om att det känns bra att få möta leende ansikten som liten. Han menar att förälderns leende ansikte ger barnet information om förälderns nervsystem och att den informationen hjälper barnet att reglera sitt eget nervsystem. Precis som spegelneuronerna när vi ser någon slå i armbågen, ger oss information om hur det skulle kännas om vi slog i armbågen t ex. Att förälderna genom att se och möta barnets känslor hjälper barnet att reglera känslorna.


Och det bästa av allt är att ingen egentligen behöver läsa det här. Ingen behöver gå på kurs för att lära sig att le mot sina barn - barn är leendemagneter alldeles av sig själva. Nu ska jag titta lite på mina, istället för på datorn.

speglar mig i dig

Det här brukar jag alltid berätta på föräldrakurser, så har du gått föräldrakurs i Gamlestaden så har du nog hört det här: Alla människor är nog yrkesskadade på sitt sätt och jag som psykolog är inget undantag. När jag fick mitt första barn så ville jag verkligen veta om det stämde som det stod i böckerna, att nyfödda kunde härma ansiktsuttryck. Så jag har suttit med mina barn på BB när de var nyfödda och räckt ut tungan åt dem... och efter en liten stund så stack den lilla bebistungan fram. Och jag satt och gapade stort åt dem... och efter en liten stund så öppnades den lilla bebismunnen. Förmågan att se ett ansiktsuttryck och forma sitt ansikte efter det har människobarn från allra första stund. På wikipedia kan man se en väldigt söt bild av det här - ganska lik mina barn ;-)

När jag fick mitt första barn var det här ny kunskap, inte att nyfödda barn kunde göra så här, men att det fanns spegelneuron i hjärnan som styrde detta. Spegelneuron avfyras både när vi gör något och när vi ser någon annan göra något. Dessutom avfyras nervceller som talar om för oss hur det skulle kännas om vi gjorde som den andra.

Det finns massor man kan tänka om vilken betydelse det här har för vår mänskliga utveckling, alltifrån att det har betydelse för vår språk- och kommunikativa utveckling, till utvecklingen av empati och mentaliseringsförmåga (dvs min förmåga att tänka om att du också tänker). Men det här vet vi alltså;  förmågan att spegla oss i den andres känslor har vi från vår allra första stund.

vad kan vi veta säkert?

Det är inte lätt att veta säkert. Vi får så mycket information och rätt ofta är den motsägande. Ena året är det livsfarligt att sola och nästa år är det jättebra för hälsan. Ibland är kaffe rena giftet (oftast, tycker jag:-) och ibland en hälsokur. Så vad kan vi veta säkert? Jag tycker att vi kan veta säkert det som 1. har ett genuint vetenskapligt stöd och 2. stämmer med våra grundläggande värderingar.

Så när man fattar beslut som grundar sig varken på nr 1 eller 2 så blir jag upprörd. När Migrationsverket kan svara att man inte kan veta säkert om ett barn tar skada av att skiljas från sin förälder. Att det inte skulle vara säkert att barnet skadas av att skiljas den person som har omvårdnaden om barnet och som barnet utvecklat en anknytning till. Då blir jag förbannad, för det kan vi veta säkert! Det finns det nu 60 års forskning som säger, och det säger också våra gemensamma grundläggande värderingar, uttryckt t ex i Barnkonventionen.

Om den kunskapen om våra mänskliga behov som små inte är allmängods så måste vi göra den till det. Det vet jag säkert!

good enough är bäst

Det går ju inte att skriva om kärlekens roll mellan föräldrar och barn utan att också skriva om poängen med att vara good enough. Good enough eller tillräckligt bra, lagom bra. Det är inte bara ett uttryck som vi psykologer (Winnicott ursprunglingen) hittat på för att klappa oss själva och andra på ryggen lite uppmuntrande. Nej, det finns en djup poäng med att vara lagom bra istället för perfekt ihop med barn. För det första kan vi inte vara perfekta föräldrar. Och om vi kunde vara perfekta med våra barn, tillfredställa alla deras behov och önskningar utan missförstånd eller väntetid eller utan att VÅRA behov och önskningar kommer emellan, hur skulle barnen uppfatta det då? Kanske som att vi var robotar, maskiner som fanns där för att omedelbart tillfredställa behov och önskningar. Men genom att vi lyckas vara goda omvårdare tillräckligt ofta, men misslyckas ibland, missar och missförstår och har inte tid och lust, så får barnet en bild av att det händer nåt på insidan om oss vuxna också, att vi är människor med egna behov och önskningar som man också måste räkna med. En naturlig träning i empati. För både vuxen och barn!!

Det finns också en särskilt poäng med att misslyckas och komma igen, att relationen förstörs och repareras, många gånger. När påfrestningar och konflikter uppkommer i relationer, som det ju oundvikligen gör (försök bara stressa iväg med ett litet barn till dagis på morgonen) så är det allra viktigaste att den positiva relationen kan återupprättas. Relationer kan repareras. Det är själva hjärtat i anknytningen och grunden för trygghet och självkänsla.

Jag har två barn. Om man frågar tonåringen så är jag en värdelös mamma ibland, och världens bästa ibland. Summan av kardemumman är nog att jag är tillräckligt bra.

Good enough är inte bara lagom bra. Det är bäst!

kärlekens roll

Kärlekens roll eller Why Love Matters är en bok av Sue Gerhardt. Min läsning just nu och mitt lästips just nu. Sue Gerhardt är en brittisk psykoterapeut som jobbat särskilt med föräldrar och barn.  Hon beskriver hur vi utvecklas i samspel med de som är nära oss, alldeles i livets början. Framförallt skriver hon om hur våra hjärnor utvecklas, hur grunden för vårt sätt att tänka, känna och fungera läggs under våra två första år. Det är då vår "sociala hjärna", prefrontala cortex formas. Den hjärna som varje enskild bebis utvecklar, är den hjärna som utvecklas ur hennes/hans erfarenheter tillsammans med andra. Generna utgör ritningen, men bebisen samvaron med sina nära ger riktningen. Vi är inte färdiga när vi föds, bebisens hjärna växer enormt under det första året, fördubblar sin vikt. Genom att så mycket av vår hjärna utvecklas i samspel med miljön och människorna vi lever med så blir vi flexibla och anpassningsbara.Vad är det som händer då, vad är det vi gör med våra barn? Vilken roll spelar vår kärlek, våra leenden och blickar på barnet? Faktum är att man tror att blickarna och leendena stimulerar nervcellstillväxten i barnets hjärna, och skapar förbindelser mellan nervceller. Det känslomässiga samspelet med de nära bokstavligen formar oss. Och även om vi aldrig mer kommer utvecklas så snabbt och mycket som under vårt första år så fortsätter samspelet med andra att påverka oss. Det här spelar all roll i världen.
www.whylovematters.com

självklart?!

Två människor träffas, blir vansinnigt kära och gör barn. Så följer 40 veckor av väntan. Självklart att man följs åt, går på besöken hos barnmorskan ihop, får den första glimten av den lilla på ultraljudsundersökningen tillsammans, följer magen som växer och de första sparkarna tillsammans. Självklart att man hoppas, oroar sig och planerar ihop. Självklart att packa väskan och åka iväg till sjukhuset tillsammans. Att svettas ihop och hålla handen. Att gråta av glädje ihop när det lilla underverket äntligen är här. Att få åka hem tillsammans från BB, komma hem som en familj.

Men det är inte självklart för alla. Om den ena föräldern inte har uppehållstillstånd måste han eller hon resa till sitt hemland för att söka det där. Även om det är ett barn på väg. Även om det innebär att tiden som borde vara full av förväntan blir full av plågsam oro. Även om det innebär att en kvinna får packa väskan själv när det är dags och komma till förlossningen utan någon att hålla i handen. Att hon får åka hem ensam med barnet, till en tom lägenhet. En kluven nybliven mamma med tankarna både här hos den lilla och där hos honom i hans hemland, inte riktigt tillgänglig för någon av dem eller sig själv.

Alla barns rätt till tillgängliga föräldrar är självklar. Vi behöver tillgängliga föräldrar för att utveckla en trygg anknytning. Att alla barn ska få möjlighet att utveckla en trygg anknytning är självklart. Vi kan inte låta papper stå ivägen för alla barns självklara rätt.

det viktigaste händer i början

Det viktigaste i våra liv händer i början. Det bemötande vi får  som små skapar vår hjärnas strukturer. Hjärnan är inte färdig när vi föds, generna styr en del, men vi människor är byggda för att anpassa oss till den miljö vi föds in i. Vi kommer till världen inställda och programmerade för kommunikation och samspel, men vi anpassar oss till den kommunikation och samspel som möter oss i den nära världen.

De som gjort den här filmen har klippt ihop några ledande forskare, tagit ut några nyckelord och satt riktigt dramatisk musik till det. Överdrivet dramatisk, kanske? Nej, det här kan inte sägas med nog dramatiska toner:

Det betyder allt hur vi är mot varandra.

sniff sniff... vad gott du luktar

Jag läser gärna morgontidningen, snabbt på vardagsmorgnar och länge och njutningsfullt på lördagsmorgnar. Jag tycker om att läsa personporträtt, trots att jag för min allmänbildnings skull nog borde läsa ekonomisidorna (stön) eller Gode Gud - sportsidorna!! Människors livsberättelser får jag ju höra varje dag.

I morse läste jag i GP ett porträtt av en kvinna som kom till Sverige som adopterad när hon var ett år. Hon hade länge haft tanken på att söka rätt på sin biologiska mor, och fick så småningom med hjälp av en organisation också kontakt med henne. När kvinnan beskriver mötet med sin biologiska mor berättar hon "Hon ville inte släppa taget. Hon höll mig i famnen och luktade på mig. Hon höll min hand så hårt att det gjorde ont." Särskilt meningen "Hon höll mig i famnen och luktade på mig." fångade mitt öga. För det är precis så jag tror att vi gör när vi knyter an, håller nära och luktar på. Jag vet att forskningen om lukters betydelse för relationer pågår, jag kommer säkert tillbaka till det.

Visst finns det mycket att att tänka och undra utifrån ett sånt här möte, inte minst hur det gick sen eller vilken betydelse det här mötet kom att få för dem båda, men för mig räcker meningen: "Hon höll mig i famnen och luktade på mig."

Nu ska jag gå och nosa på mina barn. Minst en av dem behöver bada.

Jag tycker inte om barn

mer än om människor i allmänhet. Dvs jag har ett stort intresse för människor, en nyfikenhet på hur vi människor fungerar och en positiv grundinställning och tillit till andra. Men jag kastar mig inte över andra eller förväntar mig att andra ska kasta sig över mig. Jag väntar hellre in, och blir hellre inväntad. Det gäller stora som små människor. Ibland tycker jag att vi pratar om barn som om de var något annat än människor, och då hjälper det inte hur positiva ordalag vi klär den tanken i - ex när vi säger "jag älskar barn". Själv har jag några barn som jag älskar, många jag tycker väldigt mycket om, väldigt många som charmar och överraskar mig - och så några som jag bara inte går ihop med. Precis som jag skulle kunna säga om vuxna. När vi pratar om barn som något annat än människor så tror jag att det är en rest ifrån ett riktigt gammalt tänkande när barn inte räknades som fullvärdiga människor.  Och därför skrämmer det mig, hur vackert det än låter. För idag ser vi väl barn som fullvärdiga människor?

Sen tror jag att vi reagerar på och beter oss mot barn på ett annat sätt än mot vuxna. Barn lockar fram vår mänsklighet i bästa fall och vår omänsklighet i värsta fall. Barns mindre storlek och barnslighet, ex stort huvud i förhållande till kroppen och stora ögon i förhållande till huvudet, lockar fram vårt omvårdnadsbeteende. Oftast. Jag tror att vi intuitivt gör mycket rätt med barn, vi har en hel del intuitiv kunskap om hur vi är med barn. Jag ska skriva om det nån annan gång.

Jag provar detta med bloggande för att jag tänker och tycker om barns villkor och barnfamiljers villkor i Sverige idag. Det som händer mellan mig och dig, samspel och anknytning är något som jag är väldigt intresserad av. Jag läser och lär mig, och då behöver jag sortera mina tankar ibland.

Hurra för obekväma frågor

Jag var nog ganska vuxen när jag förstod att artiklar på DN debatt inte kom dit av en slump, utan att det fanns både planering och strategiskt lobbyingarbete bakom dem. Nyss var det nationella uppmärksamhetsveckan kring alkohol. Häromåret under den veckan hade vi stora affischer på jobbet, de föreställde ett middagsbord, med en omkullvält nappflaska och en övergiven nalle, ihop med tömda flaskor och glas. Rubriken var "Tänk efter i vems sällskap du berusar dig".

Idag skriver Madeleine Leijonhufvud på DN debatt om det är dags att diskutera skevheten i vårt straffsystem när det finns fullständigt oacceptabla beteenden som inte utgör brott. Hon sätter barnets perspektiv i centrum och frågar varför det är erkänt oacceptabelt och straffbart att sätta sig bakom ratten berusad men inte att ha vara stupfull och ha ansvar för små barn. Hon nämner böcker som "Svinalängorna" och "Mig äger ingen" och säger att vuxenvärlden läser och gråter, men sen inte gör något mer.

Hurra Hurra för Madeleine som ställer obekväma frågor, för barnens skull.

(Och ja, till nästa gång ska jag lära mig att länka till artikeln, får väl fråga dottern eller nån)