Det går ju inte att skriva om kärlekens roll mellan föräldrar och barn utan att också skriva om poängen med att vara good enough. Good enough eller tillräckligt bra, lagom bra. Det är inte bara ett uttryck som vi psykologer (Winnicott ursprunglingen) hittat på för att klappa oss själva och andra på ryggen lite uppmuntrande. Nej, det finns en djup poäng med att vara lagom bra istället för perfekt ihop med barn. För det första kan vi inte vara perfekta föräldrar. Och om vi kunde vara perfekta med våra barn, tillfredställa alla deras behov och önskningar utan missförstånd eller väntetid eller utan att VÅRA behov och önskningar kommer emellan, hur skulle barnen uppfatta det då? Kanske som att vi var robotar, maskiner som fanns där för att omedelbart tillfredställa behov och önskningar. Men genom att vi lyckas vara goda omvårdare tillräckligt ofta, men misslyckas ibland, missar och missförstår och har inte tid och lust, så får barnet en bild av att det händer nåt på insidan om oss vuxna också, att vi är människor med egna behov och önskningar som man också måste räkna med. En naturlig träning i empati. För både vuxen och barn!!
Det finns också en särskilt poäng med att misslyckas och komma igen, att relationen förstörs och repareras, många gånger. När påfrestningar och konflikter uppkommer i relationer, som det ju oundvikligen gör (försök bara stressa iväg med ett litet barn till dagis på morgonen) så är det allra viktigaste att den positiva relationen kan återupprättas. Relationer kan repareras. Det är själva hjärtat i anknytningen och grunden för trygghet och självkänsla.
Jag har två barn. Om man frågar tonåringen så är jag en värdelös mamma ibland, och världens bästa ibland. Summan av kardemumman är nog att jag är tillräckligt bra.
Good enough är inte bara lagom bra. Det är bäst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar