mer än om människor i allmänhet. Dvs jag har ett stort intresse för människor, en nyfikenhet på hur vi människor fungerar och en positiv grundinställning och tillit till andra. Men jag kastar mig inte över andra eller förväntar mig att andra ska kasta sig över mig. Jag väntar hellre in, och blir hellre inväntad. Det gäller stora som små människor. Ibland tycker jag att vi pratar om barn som om de var något annat än människor, och då hjälper det inte hur positiva ordalag vi klär den tanken i - ex när vi säger "jag älskar barn". Själv har jag några barn som jag älskar, många jag tycker väldigt mycket om, väldigt många som charmar och överraskar mig - och så några som jag bara inte går ihop med. Precis som jag skulle kunna säga om vuxna. När vi pratar om barn som något annat än människor så tror jag att det är en rest ifrån ett riktigt gammalt tänkande när barn inte räknades som fullvärdiga människor. Och därför skrämmer det mig, hur vackert det än låter. För idag ser vi väl barn som fullvärdiga människor?
Sen tror jag att vi reagerar på och beter oss mot barn på ett annat sätt än mot vuxna. Barn lockar fram vår mänsklighet i bästa fall och vår omänsklighet i värsta fall. Barns mindre storlek och barnslighet, ex stort huvud i förhållande till kroppen och stora ögon i förhållande till huvudet, lockar fram vårt omvårdnadsbeteende. Oftast. Jag tror att vi intuitivt gör mycket rätt med barn, vi har en hel del intuitiv kunskap om hur vi är med barn. Jag ska skriva om det nån annan gång.
Jag provar detta med bloggande för att jag tänker och tycker om barns villkor och barnfamiljers villkor i Sverige idag. Det som händer mellan mig och dig, samspel och anknytning är något som jag är väldigt intresserad av. Jag läser och lär mig, och då behöver jag sortera mina tankar ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar