självklart?!

Två människor träffas, blir vansinnigt kära och gör barn. Så följer 40 veckor av väntan. Självklart att man följs åt, går på besöken hos barnmorskan ihop, får den första glimten av den lilla på ultraljudsundersökningen tillsammans, följer magen som växer och de första sparkarna tillsammans. Självklart att man hoppas, oroar sig och planerar ihop. Självklart att packa väskan och åka iväg till sjukhuset tillsammans. Att svettas ihop och hålla handen. Att gråta av glädje ihop när det lilla underverket äntligen är här. Att få åka hem tillsammans från BB, komma hem som en familj.

Men det är inte självklart för alla. Om den ena föräldern inte har uppehållstillstånd måste han eller hon resa till sitt hemland för att söka det där. Även om det är ett barn på väg. Även om det innebär att tiden som borde vara full av förväntan blir full av plågsam oro. Även om det innebär att en kvinna får packa väskan själv när det är dags och komma till förlossningen utan någon att hålla i handen. Att hon får åka hem ensam med barnet, till en tom lägenhet. En kluven nybliven mamma med tankarna både här hos den lilla och där hos honom i hans hemland, inte riktigt tillgänglig för någon av dem eller sig själv.

Alla barns rätt till tillgängliga föräldrar är självklar. Vi behöver tillgängliga föräldrar för att utveckla en trygg anknytning. Att alla barn ska få möjlighet att utveckla en trygg anknytning är självklart. Vi kan inte låta papper stå ivägen för alla barns självklara rätt.