mellan suger och succé

"Du ger kurser i hur man e mamma men SUGER på å va mamma." Det skrev min äldsta dotter i ett sms till mig för några dar sen. Hon är tonåring, det kanske framgår. Jag citerar henne med hennes godkännande.  Och hon har rätt också, ibland suger jag på att vara mamma. För relationer till barn är precis lika svåra, krävande och fascinerande som alla andra nära relationer. Det bästa som finns och det värsta som finns, på en gång.

Faktum är att mina föräldrar sög som föräldrar rätt ofta, jag gick inte in i föräldraskapet med några idealiska förebilder med mig. Som många andra. Hur kan man klara att vara förälder utan att ha tryggheten med sig från början? Det här har forskarna undersökt och kommit fram till att det som gör oss till tillräckligt bra föräldrar trots att vi inte haft det perfekt själva när vi växte upp är vår fantasi och inlevelseförmåga med barnet. Om vi kan leva oss in i barnets tankar och känslor så kan vi fostra trygga barn.

Jag suger som mamma ibland, absolut, men jag kan leva mig in i hur det är att ha en grinig mamma som jag. Det är tillräckligt bra.  Och dan efter fick jag ett sms att hon älskade mig. Steget kan vara kort mellan suger och succé.

Tonårsdottern har sagt att hon ska läsa och kommentera det här, så nu får jag kanske mina fiskar varma. Kors i taket förresten eftersom hon brukar säga att det här är min "tråkblogg om anknytning".

samtidigt under mänsklighetens högtid

Samtidigt som vi köper julklappar, bakar pepparkakor, städar och pyntar och ser fram emot julledigheten och lugnet som vi längtar efter så tar verkligheten ingen paus för andra. Det finns inget lugn för kvinnor med barn som lever gömda i Sverige. Kvinnor som gjort en annan bedömning av riskerna med att återvända till hemlandet än vad svenska myndigheter gör - därför att det är deras och barnens liv som risken gäller. Jul eller vardag, det finns ingen paus i oron för den som lever gömd i Sverige.  Hur överlever man när man inte får finnas här? Du får gå ut och jobba som nyförlost, sova över i olika lokaler varje natt som du städar med dina barn, betala din hyresvärd tusentals kronor utöver den saltade tredjehandshyran för att han inte ska ge bostaden till någon annan eller skvallra om att du bor där, sköta någon annans jobb för bråkdelen av lönen, inte kunna gå till polisen när du blir misshandlad eller våldtagen av mannen som gett dig och barnen bostad, inte kunna söka vård för dina sjukdomar. Det finns ingen ände på hur cyniskt du kan bli behandlad av andra om du saknar alla rättigheter. Och ändå finns det ingen av oss som saknar alla rättigheter. Mänskliga rättigheter har vi alla. Julen är mänsklighetens högtid. God Jul.

God Jul till Rosengrenska stiftelsen som jag hoppas snart inte behöver finnas längre.

grumlig spegel

Ibland händer saker som grumlar spegeln. Ibland kan vi inte vara så tillgängliga för våra barn som vi skulle vilja. Saker kan hända i livet, med oss och med våra nära, som gör oss otillgängliga. Så kan livet se ut, fast att det är det sista vi önskar.

Men när spegeln grumlas av oro för att den ena föräldern måste återvända till hemlandet för att söka sitt uppehållstillstånd därifrån  - så drabbas ett barn som mister sin självklara rätt till tillgängliga föräldrar. Av administrativa skäl. Jag har jättesvårt att acceptera det. Jag kanske borde sluta tjata om det. Eller kanske inte.

speglar mig i ditt leende

Jag måste fortsätta prata om hur vi speglar våra handlingar och känslor hos varandra, och vad det betyder för vår utveckling när vi är små. Leendets makt, kallar Sue Gerhardt det (jag skrev om henne förut). Allan Schore, en forskare, som man kan se i youtubeklippet som jag visat förut, pratar om hur det (leendet vi möter t ex) blir outplånligt inpräntat i oss under våra första år. Och han pratar inte bara om att det känns bra att få möta leende ansikten som liten. Han menar att förälderns leende ansikte ger barnet information om förälderns nervsystem och att den informationen hjälper barnet att reglera sitt eget nervsystem. Precis som spegelneuronerna när vi ser någon slå i armbågen, ger oss information om hur det skulle kännas om vi slog i armbågen t ex. Att förälderna genom att se och möta barnets känslor hjälper barnet att reglera känslorna.


Och det bästa av allt är att ingen egentligen behöver läsa det här. Ingen behöver gå på kurs för att lära sig att le mot sina barn - barn är leendemagneter alldeles av sig själva. Nu ska jag titta lite på mina, istället för på datorn.

speglar mig i dig

Det här brukar jag alltid berätta på föräldrakurser, så har du gått föräldrakurs i Gamlestaden så har du nog hört det här: Alla människor är nog yrkesskadade på sitt sätt och jag som psykolog är inget undantag. När jag fick mitt första barn så ville jag verkligen veta om det stämde som det stod i böckerna, att nyfödda kunde härma ansiktsuttryck. Så jag har suttit med mina barn på BB när de var nyfödda och räckt ut tungan åt dem... och efter en liten stund så stack den lilla bebistungan fram. Och jag satt och gapade stort åt dem... och efter en liten stund så öppnades den lilla bebismunnen. Förmågan att se ett ansiktsuttryck och forma sitt ansikte efter det har människobarn från allra första stund. På wikipedia kan man se en väldigt söt bild av det här - ganska lik mina barn ;-)

När jag fick mitt första barn var det här ny kunskap, inte att nyfödda barn kunde göra så här, men att det fanns spegelneuron i hjärnan som styrde detta. Spegelneuron avfyras både när vi gör något och när vi ser någon annan göra något. Dessutom avfyras nervceller som talar om för oss hur det skulle kännas om vi gjorde som den andra.

Det finns massor man kan tänka om vilken betydelse det här har för vår mänskliga utveckling, alltifrån att det har betydelse för vår språk- och kommunikativa utveckling, till utvecklingen av empati och mentaliseringsförmåga (dvs min förmåga att tänka om att du också tänker). Men det här vet vi alltså;  förmågan att spegla oss i den andres känslor har vi från vår allra första stund.

vad kan vi veta säkert?

Det är inte lätt att veta säkert. Vi får så mycket information och rätt ofta är den motsägande. Ena året är det livsfarligt att sola och nästa år är det jättebra för hälsan. Ibland är kaffe rena giftet (oftast, tycker jag:-) och ibland en hälsokur. Så vad kan vi veta säkert? Jag tycker att vi kan veta säkert det som 1. har ett genuint vetenskapligt stöd och 2. stämmer med våra grundläggande värderingar.

Så när man fattar beslut som grundar sig varken på nr 1 eller 2 så blir jag upprörd. När Migrationsverket kan svara att man inte kan veta säkert om ett barn tar skada av att skiljas från sin förälder. Att det inte skulle vara säkert att barnet skadas av att skiljas den person som har omvårdnaden om barnet och som barnet utvecklat en anknytning till. Då blir jag förbannad, för det kan vi veta säkert! Det finns det nu 60 års forskning som säger, och det säger också våra gemensamma grundläggande värderingar, uttryckt t ex i Barnkonventionen.

Om den kunskapen om våra mänskliga behov som små inte är allmängods så måste vi göra den till det. Det vet jag säkert!

good enough är bäst

Det går ju inte att skriva om kärlekens roll mellan föräldrar och barn utan att också skriva om poängen med att vara good enough. Good enough eller tillräckligt bra, lagom bra. Det är inte bara ett uttryck som vi psykologer (Winnicott ursprunglingen) hittat på för att klappa oss själva och andra på ryggen lite uppmuntrande. Nej, det finns en djup poäng med att vara lagom bra istället för perfekt ihop med barn. För det första kan vi inte vara perfekta föräldrar. Och om vi kunde vara perfekta med våra barn, tillfredställa alla deras behov och önskningar utan missförstånd eller väntetid eller utan att VÅRA behov och önskningar kommer emellan, hur skulle barnen uppfatta det då? Kanske som att vi var robotar, maskiner som fanns där för att omedelbart tillfredställa behov och önskningar. Men genom att vi lyckas vara goda omvårdare tillräckligt ofta, men misslyckas ibland, missar och missförstår och har inte tid och lust, så får barnet en bild av att det händer nåt på insidan om oss vuxna också, att vi är människor med egna behov och önskningar som man också måste räkna med. En naturlig träning i empati. För både vuxen och barn!!

Det finns också en särskilt poäng med att misslyckas och komma igen, att relationen förstörs och repareras, många gånger. När påfrestningar och konflikter uppkommer i relationer, som det ju oundvikligen gör (försök bara stressa iväg med ett litet barn till dagis på morgonen) så är det allra viktigaste att den positiva relationen kan återupprättas. Relationer kan repareras. Det är själva hjärtat i anknytningen och grunden för trygghet och självkänsla.

Jag har två barn. Om man frågar tonåringen så är jag en värdelös mamma ibland, och världens bästa ibland. Summan av kardemumman är nog att jag är tillräckligt bra.

Good enough är inte bara lagom bra. Det är bäst!