genom kärlekens lins

Min man gillar att fotografera och vi har många fina bilder på våra barn. Jag vet att han gärna skulle vilja ha ett snajsigare objektiv, men bilderna blir bra ändå. För de är tagna genom kärlekens lins. Våra högst vanliga barn liksom lyser på bilderna.

Jag tror väldigt många familjer har en bild i sitt fotoalbum som den här: Ett väldigt kladdigt barn. Det var säkert yoghurt på golvet också, fast det inte syns på bilden. Varför tar vi föräldrar såna här bilder på våra barn?

Ja, kanske för att barnets glädje och förtjusning över att äntligen kunna äta själv inte går att ta fel på. Och för att det är ett viktigt utvecklingssteg att kunna äta själv. Och för att barnet också vill och behöver bli sett med förtjusning när det erövrar nya områden, som konsten att äta med sked. Bilden i fotoalbumet är minnet av glädjen vi delade med barnet över upptäckten att barnet kan äta själv.


Och samtidigt är det ett vanligt kladdigt barn som behöver torkas om munnen. Och de behöver torkas ofta, ofta. Tillräckligt ofta torkar vi föräldrar med glädje och förtjusning, ibland med irritation eller brådska och nån gång säkert med ilska. För att vara tillsammans barn och föräldrar är inte annorlunda än att vara tillsammans människor emellan i allmänhet. Ibland drar det in nåt som kommer emellan oss och får oss att släcka ner ögon som lyser av glädje. Trötthet och stress blåser in i många hus och lägenheter.

Jag sätter mig och bläddrar bland bilderna, och bland minnena. Det har blåst in ibland, men tillräckligt ofta har vi fått varandra att lysa i ögonen.

Vem ser du genom kärlekens lins?

med förtjusning

Jag ser barn tillsammans med sina föräldrar varje dag. Barn som blir burna, hållna i handen, kläs på och av, byts på och kramas. Jag har funderat på hur mycket tid per dygn vi föräldrar har kroppskontakt med våra barn. Och HUR vi har det.

I början, när barnen är nyfödda, har vi kroppskontakt med dem nästan dygnet runt. Föräldrar till nyfödda barn kan oftast räkna hur många minuter per dygn de INTE har kroppskontakt med barnet.

Om du har hört mig föreläsa IRL på en föräldrakurs så har du nog hört mig prata om vikten av att vara nära, hud-mot-hud, med det nyfödda barnet. Man vet att det mår barnet bra av, OCH det mår vi vuxna bra av, både mammor och pappor. Den nära kroppskontakten ökar oxytocinfrisättningen hos både barn och vuxna, lugn-och-ro-hormonet.

Men att ha kroppskontakt nästan 24 timmar/dygn är inte okomplicerat, åtminstone inte för oss vuxna, och jag tror jag ska skriva mer om det någon annan gång.

Det var ett tag sedan mina barn var nyfödda och jag funderar på hur mycket tid per dygn jag har kroppskontakt med dem idag. Med den yngsta kan tiden fortfarande räknas i timmar, som jag på ett eller annat sätt håller i henne, klär på och av, borstar tänder, håller i handen påväg till skolan, sitter i knä, myser i soffan, nattar. Men tiden minskar fort med barnets stigande ålder och får snart räknas i minuter istället för timmar.  Jag har en tonåring också. Min uppskattning var att jag kanske har kroppskontakt med henne tio minuter per dygn. Men försäkerhets skull kollade jag med henne, som säkert är mer realistisk än idealiserande som jag. Hon svarade (och jag citerar henne med hennes godkännande) "En halv minut. Jag kramar dig tre ggr om dan och det tar max 10 sekunder styck." Lyckligtvis så har vi annan kontakt också, utöver kroppskontakten, att vi kan diskutera det här t ex.

Varför är det viktigt hur mycket vi tar i våra barn? Och hur vi gör det? Hur vi ser på dem och pratar med dem? Därför att det är så de blir vänner med sina kroppar och trygga i sig själva. Jag gillar circle of security som dels är ett program för att stötta föräldrar, men också har ett bra sätt att beskriva hur barns trygghet växer till i samspel med oss vuxna.

De säger bl a att barnets behov är ungefär det här. "Se på mig och ta i mig med förtjusning. Jag behöver det."

vän med kroppen

Jag har haft den jämt. Ingenting kan vara mer självklart. Ingenting kan vara mindre självklart.

Kroppen. Jag ställer mig framför spegeln och tittar, från det gråbruna håret till tånaglarna som jag glömmer klippa så de tar hål på strumporna.

Som 45åring vet jag mer om hur den funkar än nånsin förut. Jag vet att den behöver mer fysisk träning än vad som egentligen passar mig. Jag gillar att sitta i en fåtölj och läsa när kroppen vill ut och springa. Armarna är inte särskilt starka, men muskelsvagheten kompenseras av min envishet.

Kroppen har burit och ammat två barn. Den var snyggare innan dess, men jag är ändå nöjd med det. Den är nästan frisk. Är jag vän med kroppen? Sådär. Vi har i alla fall en fredlig samexistens.

Vill du veta hur människor har det, så fråga om de är god vän med kroppen. För väldigt många är inte alls på vänskaplig fot med kroppen. Och det går INTE att se utanpå om man är god vän med sin kropp eller inte.

Våra kroppar orsakar oss smärta och värk, skam och besvikelse, ångest och oro. Våra kroppar ger oss glädje och njutning. Ingenting kan vara mer självklart. Ingenting kan vara mindre självklart.

tunn hud

Jag har känt mig tunnhudad idag. Det började redan vid frukostbordet när jag läste i GP om gårdagens avvisning av en tvååring och en fyraåring. Särkilt en detalj i bilden grep tag i mig, tvååringen som stod och höll sin familjehemsmamma i handen, och strax skulle upp i planet för att återvända med de biologiska föräldrarna till hemlandet. Trots att samhället sagt ifrån att de här föräldrarna inte är tillräckligt bra, funkar inte som föräldrar.

Tobias Billström är knappast tunnhudad. Snarare pansarhudad. Han tycker vi har bra regler i Sverige kring migration. Att man kan utvisa barn i den här situationen.

Min känsla av att vara tunnhudad har fortsatt genom dan, och jag har sett barns blickar och hört gråt inom mig. Drabbad av hur barn har det, nu och här.

Men jag tror tunn hud är bra, den släpper igenom mycket.

tvåtusenfemhundra små barn

Jag är inte så snabb på bloggandet just nu. Andra saker än att tycka och tänka tar min uppmärksamhet. Men en tidningsartikel för ett par veckor har gnagt i mig sedan jag läste den. Den fanns i DN. En ny rapport visar att antalet polisanmälda fall av misshandel av barn i åldrarna 0 - 6 år har fördubblats på 10 år. Under 2010 polisanmäldes 2550 fall av misshandel mot barn mellan 0 och 6 år i Sverige. Nu kommer man att tillsätta en utredning för att titta närmare på det här. Varför har anmälningarna fördubblats? Blir fler små barn slagna idag, eller är vi snabbare på att anmäla. Det är väl bra att man utreder och tittar närmare på det här, men man kan nog vara säker på att fler barn blir slagna än vad som anmäls. Betydligt fler.

Sedan jag läste det här har jag försökt föreställa mig 2550 barn mellan 0 och 6 år. Bebisar. Blöjbarn. De som just lärt sig gå. De som just kan sätta ihop en tvåordsmening. Barn i dagisåldrarna som har lärt sig ta fart själva när de gungar och håller på att lära sig cykla. 2550 stycken. Det är ungefär så många barn i åldrarna 0 till 6 år som det totalt finns i området där jag arbetar. Jag har gjort tankeexperimentet att vartenda barn jag ser på vardagarna skulle bli slaget. Att varenda liten bebis och förskolebarn som passerar barnavårdscentralernas väntrum skulle utgöra de här tvåtusenfemhundra barnen. 2550 stycken. Att alla föräldrar jag ser passera förbi skulle slå sina barn. 5000 föräldrar.

Men det är ju bara ett tankeexperiment, för i verkligheten bor de här barnen utspridda över hela Sverige. Några granne med dig och mig. Bara i Göteborg anmäldes över 140 fall av våld mot barn i de här åldrarna förra året. Det motsvarar sju dagisavdelningar fulla med slagna barn. Bara i de nordöstra stadsdelarna där jag har min vardag motsvarar de anmälda fallen en dryg dagisavdelning full med slagna barn.

Jag har sagt det här förut, och kommer nog upprepa det med en viss tjatig regelbundenhet. Starta den öppna förskolan i Kortedala nu. Den behövs. Och nöj er inte med det heller, utan knyt en riktad spädbarnsverksamhet för de barn och föräldrar som allra bäst behöver stöd dit.

jämnt hemma?

En kvinna och en man möts och hittar hem i varandra. Relationen blir ett äventyrligt upptäckande av varandra och tvåsamheten. Såsmåningom kommer kanske längtan att utvidga relationen med barn. De börjar tillsammans planera och fantisera om livet med barn. De delar förhoppningar och farhågor. De går in i föräldraskapet med tanken att ett jämställt föräldraskap är möjligt. Det är ju klart att det måste vara möjligt, det är ju 2011.

Men ett jämställt föräldraskap är svårare att förverkliga än man kan tro. Det finns många besvikna mammor som ser sig själva leva i ett könsrollsmönster de trott de gjort upp med för länge sedan. Det finns många besvikna pappor som inte känner att de blir insläppta i kvinnovärlden på BVC, skola och dagis. Förra veckan kom en rapport ifrån SCB om hur svenskarna fördelar hemarbetet mellan män och kvinnor. Rapporten fanns i flera tidningar, bl a Fortfarande långt kvar till ett jämställt hem – Metro. Vi fördelar hushållsarbetet något lite mer jämnt mellan könen, men det är långt kvar till att dela lika. En annan lärdom ifrån forskningen är att hushållsarbetet behöver diskuteras och förhandlas i detalj. Det fördelar sig inte jämnt mellan två individer av olika kön spontant. Nej,tvärtom är det så att varenda odiskat glas, ickedammsugen kvadratmeter och outburen soppåse kommer att fördelas könsrollsstereotypt om man inte har förhandlat kring dem.

Ibland är jag en besviken kvinna ihop med min man. Vi lever med varandra och två barn i på det stora hela svensk mellanmjölksstandard. Av den matkassesläpande, svettigt försenade och lätt patetiska sorten. Min och makens senaste diskussion hemma om fördelningen av hushållsarbetet ägde rum för två timmar sen. Om vem som lagar middag på måndagar. Det är inte jämnt hemma hos mig heller.

Men jag tror på konklusionen av forskningen: vi behöver prata med varandra män och kvinnor om hur vi vill ha det hemma. Planeringar och scheman kan låta hur trist som helst, men egentligen är de ju tecken på att man har pratat med varandra och kommit överens.

Hallå, var finns de vettiga orden för att tala om depression?

Jag har semester, och vilar i sommaren. En av sommardagarna revs lugnet itu av ett telefonsamtal och ett tungt besked till min dotter. En ung människa som betydde något för henne finns inte mer. Och plötsligt blev det akut för mig att vi saknar vettiga ord för att tala om depression. Hur skulle jag prata med dottern om djup depression som en mycket allvarlig och livshotande sjukdom? Förmedla att det är en sjukdom som måste tas på allvar och ges rätt vård. Men samtidigt förmedla att de allra, allra flesta som hon kommer art möta som har en depression ändå inte har den typen av djup depresion. Måttliga depressioner kan ändå vända livet uppochner helt omåttligt för den som drabbas, studieplaner som grusas och jobb som inte går bra. Ork och energi som sugs bort och relationer som läggs i mörker. Även lindriga depressioner kan släcka mer och stänga till mycket.

"Deprimerad" är också ett ord som flyttat in hos de flesta, utan att ordet alltid fått med sig innehållsförteckningen. Därför skulle jag vilja förklara för min dotter att alla som säger att de är deprimerade faktiskt inte har en depression. En del är helt enkelt ledsna, besvikna, bekymrade eller plågade.

Så hallå kollegor och alla inom professionen! Kan vi hitta vettiga ord för att tala om depression; differentierat och specifikt och så att det går att förstå och förklara?