freud lever - i våra felsägningar

Freuds bok Vardagslivets psykopatologi kom ut första gången 1904 och översattes till svenska 1925. Nu finns den i svensk nyöversättning sedan slutet på 90-talet. Det här är kanske Freuds allra mest spridda och lästa bok världen över. Boken har på svenska undertiteln ”Om glömska, felsägning, felgrepp, vidskepelse och misstag” och det är också precis det boken behandlar, en både metodisk och grundlig genomgång av våra mänskliga fel i vardagen, som fångar och fascinerar läsaren. Boken utgör också en grundlig presentation av det psykoanalytiska tänkesättet och den psykoanalytiska teorin. För att presentatera sitt tänkande använder Freud ofta sig själv och sina egna misstag som exempel. ”En ständig ström av självhänsyftningar drar genom mitt tänkande, något som jag i vanliga fall inte är medveten om…Det är som om jag var tvungen att jämföra allt vad jag hör om  främmande människor med mig själv…Detta kan omöjligen vara en individuell egenhet hos mig.” (Freud, 1904, s 85)
I boken behandlar Freud särskilt våra felsägningar och visar på hur det vi säger fel ofta uttrycker motsatta önskningar och att just den idé som man inte vill ge uttryck åt ändå kommer till uttryck just genom felsägningen. dvs otillåtna tankar bryter ändå fram igenom felsägningen. Ibland kan det vara ljudlikheten med ett obscent ord eller uttryck som är det som är störande.
Felsägningen kan enligt Freud också innehålla en kritik som man inte öppet vill ge uttryck åt. Men ännu vanligare är det, menar Freud att det är självkritik, egna inre invändningar,  som får oss att göra felsägningar och t o m ersätta det man tänkte säga med raka motsatsen.  Särskilt lätt är det när vi anstränger oss för att hålla inne med skymford eller sexuella tankar. Felsägningen blir självavslöjande, menar Freud. Och det är vårt dolda innersta vi avslöjar, menar Freud, impulser som vår moraliska uppfostran och överjaget förbjuder tar sig ändå uttryck i felhandlingar och felsägningar.

Kanske är felsägningar det som i det allmänna medvetandet tydligast förknippas med Freud idag, ett fenomen som är lika tydligt knutet till Freud som psykoanalysen i sig. Begreppet ”Freudianska felsägningar” är väl närmast felaktigt i sak, eftersom man snarare borde säga ”allmänmänskliga felsägningar”, men samtidigt pekar begreppet tydligt ut Freud som den som upptäckte felsägningarnas mening och satte dem i sitt (psykoanalytiska) sammanhang. Begreppet används idag kanske framförallt i kulturella sammanhang. Ett exempel ur DN 18 augusti där krönikören inom populärkultur Hanna Fahl skriver: ”Låt oss gå igenom veckans mest fantasieggande händelser…SVTs vd Eva Hamiltons magnifika intervju med skådespelaren Joel Kinnaman, där hon i direktsänd morgonsoffa kallade hans nya film för ”Robocock”; en freudiansk felsägning som fått mig att dagdrömma i timmar om hur Kinnaman gått in i helhjärtat metodskådespel som bestyckad robotpenis i människostorlek.”
Ett annat exempel är när författaren och journalisten Kristofer Ahlström skriver på Twitter 9 sept i år: ”Freud har väl aldrig varit så alive and kicking som när jag igår skulle prata om min relationshistorik och istället sa ’relationshysteri’…”. Men egentligen är det ju inte Freud som lever, utan vår historia av önskningar och behov och tidiga erfarenheter av dessa i relation till våra närmaste, som lever i oss alla.

om att lyda regler och vilka regler vi har

Migrationsverkets rättschef Mikael Ribbenvik är citerad i dagens GP: "Det är viktigt att förklara att våra medarbetare inte är några elaka människor som vill göra folk illa."  Detta med anledning av fallet med 2-åriga Hadille, som ska utvisas till Frankrike trots att hon har sin primära anknytning till sina familjehemsföräldrar, som hon bott med sedan hon var bebis. Och med anknytning menar jag inte det migrationsverkssvenska, att följa med sin släkt. Jag talar om psykologisk anknytning, som inte är en mysig känsla av att höra ihop, utan en anknytning som är grunden för barnets trygghet och känsla av sammanhang, en överlevnadsmekanism för barnet i en värld där små barn faktiskt inte överlever ensamma.

Nej, det är klart att de som arbetar på migrationsverket inte är elaka människor. De är som du och jag, och som vi människor är lite till mans. Och hurdana är vi då? Vi är lydiga. Vi gör som vi blir tillsagda, vi följer på det stora hela de regler som finns. En forskare tog redan på 60-talet reda på hurdana vi människor är i det här avseendet. Det är kanske ett av världens mest kända psykologiska experiment, efter Pavlovs hundar. Stanley Milgram undersökte människors tendens att lyda order och regler och instruktioner i ett experiment. Han rekryterade deltagare till experimentet som fick veta att de skulle delta i ett inlärningsförsök, och att deras uppgift var att ge andra försökspersoner frågor och utdela en stöt för varje gång dessa svarade fel. Ju fler fel "försökspersonerna" gjorde desto starkare stöt skulle delas ut. Det var bara det att personerna som fick stötarna var invigda i experimentet och inte alls fick stötar, utan bara spelade med i att se ut som om de fick allt starkare stötar, jämrade sig, stönade, skrek av smärta varefter experimentet fortskred. Och visst, många av de verkliga deltagarna blev ändå lite tveksamma, skulle de verkligen fortsätta, och vände sig frågande till försöksledaren, som förkunnade:"var vänlig och fortsätt", "det är väsentligt för experimentet att du fortsätter", "du har inget annat val, du måste fortsätta". Och det lydde deltagarna. Trots jämmer, stön och skrik från personen på andra sidan. Trots att knapparna som de delade ut stötarna med var märkta "varning, allvarlig chock". 65% av deltagarna lydde in i det sista. Bra mycket mer än hälften lydde order oavsett konsekvensen för en medmänniska.

Det här experimentet är som sagt var en av världens mest kända. Det har stötts och blötts och replikerats och gjorts om.Nuförtiden gör forskare annorlunda om de vill titta på samma sak, för det anses inte längre etisk försvarbart att utsätta människor för att tro att de gett andra stötar, även om de egentligen inte har det. Men forskare som gjort om experimentet enligt dagens etiska regler kommer till samma slutsats: De allra flesta av oss lyder. Gör enligt reglerna. Gör som vi blir tillsagda. Oavsett hur det drabbar andra.

Därför är det förstås viktigt vad vi säger till varandra. Vilka order och regler det är vi har att lyda. Vad budskapet till handläggarna på migrationsverket är. Vilket regelverk de ska följa.

Det finns bara en slutsats. Barnets bästa måste vara främst. Gör barnkonventionen till svensk lag nu.

men hallå Västtrafik!!

Välkommen till Kallebäck. Här bor jag och 3730 andra. Vi bor i princip allesammans i lägenheter, de flesta i hyresrätter. Ganska många av oss är pensionärer, och ett par hundra av oss riktigt gamla.

Kallebäck är en liten "tarm" av Örgryte-Härlanda stadsdel, inklämd som den är mellan motorvägarna till Borås och Malmö. Och Kallebäck lutar sig mot Delsjöterrängen. Men här finns ingen samhällsservice för den som passerat dagisåldern, eller ännu inte kvalat in på äldreboendet.  Här finns inga skolor, ingen vårdcentral, inte folktandvården, inget bibliotek, inte stadsdelens verksamheter. För att ta del av servicen som finns för befolkningen i Örgryte-Härlanda så måste vi åka. Och hittills har vi haft en busslinje för detta, som gått på tvärs i vår stadsdel, från Kallebäck till Strömmensberg. Nu har Västtrafik kortat sträckningen för linje 6U2. Det betyder att vi Kallebäcksbor inte längre har någon busslinje som kan ta oss direkt till stadsdelens service, utan istället får åka runt stan. I den förkortadevsträckningen börjar linje 62 inte längre i Kallebäck, utan nu i Skår, en del som alltså får behålla sin kollektivtrafiksservice. Jag läste nyss befolkningsstatistiken för de olika delarna av Örgryte-Härlanda stadsdel, och det råder ingen tvekan om att det finns en mer resursstark befolkning i Skår än i Kallebäck. Men vi KallebäcksboR får inte behålla vår busslinjer. Det betyder att gravida kvinnor på väg till kontroller hos sin barnmorska får längre resväg och fler byten, skolbarn fler byten på morgnarna, pensionärer åka en längre väg till tandläkaren osv. En betydande försämring för en del av Göteborg som tydligen är lätt att glömma.

åsiktstorg och insiktstorg

I förra veckan besökte jag några gånger Sveriges största åsiktstorg, Almedalsveckan i Visby. Jag gick på seminarier, hörde tal och gick i folkhavet och tog del av alla möjliga åsikter. Jag gillar Almedalsveckan. Även om mycket är superregisserat och uttänkt i detalj av PRstrateger och ibland bara en åsiktsbranchens firmafest, så finns där en unik mötesplats för människor och åsikter. En plats för nya saker att hända och nya tankar att tänkas. Men efteråt är det lätt att vara mätt på åsikter. Det blir lätt för många åsikter på för kort tid och utan deras egentliga sammanhang. Nu önskar jag mig istället ett insiktstorg. En unik mötesplats för människors insikter. En plats för nya insikter att födas och nya tankar att tänkas, på djupet. Hur skulle det se ut? Var skulle ett sådant insiktstorg kunna finnas? Kanske tycker du att insikter inte föds på torget alls? Utan i skogen eller i öknen t o m för att vara lite drastisk? Själv tror jag insiktsBB kan vara både i samtalet med mig själv och i samtalet med den andre. Så ge mig gärna tips till sommarens insiktstorg! Var hittar du dina insikter?

svensk dubbelmoral

Jag satt igår och tittade igenom vad Sverige vill säga till måbarnsföräldrar som lever här. Regeringen har gett Barnombudsmannen i uppdrag att ta fram ett material för föräldrar om barnets rättigheter. Hur barnkonventionen kan synas och betyda något hemma i familjen, bland annat hur man handskas med barnets egen vilja, barnets rätt till integritet och inflytande.Till det materialet finns det filmer, och de satt jag igår och tittade på och funderade på hur man skulle använda dem i diskussioner med föräldrar. Filmerna finns att titta på här.

Samtidigt i Sverige så kan Migrationsverket fatta beslut som går helt på tvärs med barnkonventionen. Tydligen kan Barnkonventionen betyda något hemma hos småbarnsfamiljer, men inte hos svenska myndigheter. Trots att Sverige har förbundit sig att följa barnkonventionen. Artikel 9 (formulerad för barn) säger: ingen får skilja dig från dina föräldrar, utom när det är nödvändigt för ditt eget bästa. Ändå kan det idag i Sverige fattas beslut om att utvisa två föräldrar till varsitt land, vardera föräldern med varsitt barn. Ett radioinslag om den här småbarnsfamiljen finns här. Det är en så huvudlös svensk dubbelmoral i detta att jag skäms. Skäms. Skäms.

prata med barn?

Socialstyrelsen har kommit med en vägledning till socialtjänsten om hur man bäst tar hänsyn till barn bästa. Socialstyrelens vägledning besvarar bl a frågan "Varför ska man prata med barn?" Ja, varför ska man det egentligen? Varför ska man bry sig om att prata med människor egentligen? Kan man inte bara själv bestämma vad som är bäst för andra? Så här besvarar Socialstyrelsens vägledning frågan: 1. om man lyssnar på barn så kan man skapa bättre och mer hållbara/realistiska planer för barnen (pragmatiska motiv) 2. om man lyssnar på barn underlättas deras återhämtning från svårigheter och deras självkänsla och känsla av kompetens ökar (terapeutiska motiv) 3. om barn får vara delaktiga i det som händer dem så reduceras maktobalansen mellan barn och vuxna (etiska motiv) 4. om man värdesätter barns välfärd och intresseen så måste man också värdesätta barns röst (filosofiska motiv) Tydligen behöver detta påpekas, att det är bra att lyssna på barn, att lyssna på andra människor. Trots att socialtjänsten gör ett genomgripande arbete för att sätta barnets behov i centrum. Och Barnombudsmannens granskning visar att det är så att det behövs. Barnombudsmannen har nämligen PRATAT med barn i utsatta situationer och frågat dem vad som kunde gjorts bättre och annorlunda från samhällets sida. Och barnen berättar att ingen lyssnat på dem. Att ingen ifrån socialtjänsten frågade dem vad de själva tyckte. Men EGENTLIGEN är jag inte så bekymrad för socialtjänsten. Där finns ändå tjockt med människor som har som sin uppgift att lyssna på barn och se till vad deras bästa kan tänkas vara. Nej, snälla Socialstyrelsen, jag tycker ni skulle ta den här vägledningen och forward/vidarebefordra den till Migrationsverket. De behöver fundera på om det kan vara idé att prata med barn kanske. Om det kan finnas pragmatiska, terapeutiska, etiska och filosofiska motiv för att faktiskt prata med barn.

öh... sändaren?

Sändaren berättar idag att pastor Josef Nsumbu var expertvittne vid rättegången i Borås, bidrog med sina kunskaper kring andetro vid rättegången. Jag förstår inte varför Sändaren väljer att rapportera på det här sättet. Jag tycker artikeln blir ett sätt att gå med i att betrakta det här som en religiös eller kulturell fråga istället för att se det som misshandel av ett barn. Sändaren berättar att flickan brändes, slogs och sparkades och fick sitt hår avrakat. Fysisk och psykisk misshandel av ett barn. Svensk lagstiftning måste vara glasklar när barn blir utsatta för misshandel. Öh... Sändaren? Har ni fullständigt tappat siktet?

bisarr slutsats

På DN Debatt idag skriver Margo Ingvardsson om fallet i Borås om misshandel och kränkningar mot en prepubertal flicka. Margo Ingvardsson drar en förnuftig och en bisarr slutsats i sin artikel. Jag börjar med det som är förnuftigt. I domen hänvisas tydligen till att exorcism skulle förekomma i kristna kyrkor i Sverige och i världen. Margo Ingvardsson pekar på att det är dags för trossamfunden att säga ifrån att kränkningar av barn inte på något sätt kan accepteras, inte på några premisser alls, och jag håller helt och fullt med henne. Sveriges Kristna Råd borde gå ut och säga att Sveriges kyrkor tillsammans lyfter upp barns rättigheter som en grundläggande självklarhet, och att kyrkor och samfund som inte accepterar barns rättigheter enligt Barnkonventionen inte är välkomna i Sveriges Kristna Råd. Hallå Sveriges Kristna Råd! Gör detta!!

Den bisarra och oinformerade slutsats som Ingvardsson drar är att hon föreslår att barn under 12 år skulle fredas för all religionsutövning. Anledningen till att jag tycker att det är bisarrt och oinformerat av Ingvardsson är att det finns så mycket verksamhet för barn och ungdomar som bedrivs av kyrkor och samfund i Sverige som kan betyda allt för barn i utsatta situationer. På många håll i Sverige bedriver kyrkor och samfund verksamheter som erbjuder barn och ungdomar deras enda andningshål, den enda platsen där de blir sedda och räknade med. Jag kan nämna grupper för barn till missbrukare och psykiskt sjuka som ett exempel. Kyrkor och samfund har traditionellt haft ett öga för att se människor på marginalen, i alla åldrar.

Och ändå kan det bli totalt galet fel. I idrottsföreningar. I scoutkåren. I kyrkor. Som det blev i Borås. Då ska lagstiftningen stå på barnens sida. Misshandel och kränkningar av barn ska vara olagligt. Gör Barnkonventionen till svensk lag NU!! Boråsfallet visar med all önskvärd tydlighet att den linje som Sverige hittills hållit, att påstå att vi redan lever upp till Barnkonventionen med den lagstiftning vi har, inte håller alls.

mår illa

Ibland blir jag spyfärdig redan till frukost, bara av att läsa tidningen. Idag var det en sådan morgon. Jag satt där med min tekopp och läste om de demonutdrivande föräldrarna och pastorerna i Borås, och mådde illa. Bilden av familjen som med hjälp och stöd av pastorer brännmärker sin tolvåriga dotter, gnider in vitlök i hennes ögon och låser in henne och håller henne hemma ifrån skolan, för att de anser att hon är besatt av demoner.

Jag vet ingenting om den här familjen eller hur de tänker, eller den här typen av församingar och deras pastorer och hur de tänker, men i sin knepighet får de mig att tänka på Knutby, en förvanskning av allt som kan kallas kristet draget sådana extremer att samvaron mellan människor blir fullständigt omänsklig.

I samtalet efter Knutby sa Göran Bergstrand som svar på frågan vilken sorts människor som är med i en sådan församling: "Vi är alla med i den församlingen", d v s de allra mest primitiva formerna av sexualitet och mordlust är inte främmande för någon av oss. Fast att vi älskar att förfasa oss över vad DE gör.

Och när jag läser om den här familjen så tänker jag, att det här är inte bara en udda familj i en udda sekt. Det här är uttryck för hur barn demoniseras i vår tid. Inte alls bara i udda sekter. Särskilt pre-adolescenta tjejer. Hela skräckfilmsgenren brukar vara en värld befolkad av pre-adolescenta tjejer med änglalikt utseende men djävulen inom sig. (Mer filmpålästa kompisar får gärna kommentera detta!)

Och vad är det för demon eller djävrul de pre-adolescenta tjejerna bär inom sig? Den spirande sexualiteten naturligtvis, och den gryende kvinnligheten. Och allt möjligt annat som vi vuxna inte tycker om att se hos oss själva, men ser hos barnen, alla känslor som väcks hos oss av barn, deras beroende, deras svaghet, deras utsatthet. Hela scenariot med en värld som inte alls är bekväm med mänsklighet, kvinnlighet och sexualitet är kväljande. Vi gör oss själva omänskliga på det sättet. Jag mår fortfarande illa.

se till barnets bästa

Jag tycker att Barnkonventionen ska göras till svensk lag. Jag tycker inte det räcker att säga som Sverige hittills har sagt, att Barnkonventionen redan motsvaras av svensk lag. Jag tyker t ex inte att man ser till barnets bästa i alla beslut. Och om man tog en enda artikel ur Barnkonventionen så tycker jag man ska ta den här:

Artikel 3.
När vuxna fattar beslut som rör barn ska de se till "barnets bästa". Det betyder att vuxna alltid ska tänka vad som är bra för dig och hur beslutet kommer att påverka dig. Du ska få det skydd och den omvårdnad du behöver. Det är lika viktigt att vuxna tänker på "barnets bästa" när beslutet gäller många barn.

Jag kan se många frågor som skulle få sin lösning om vi i Sverige var tvungna att alltid se till barnets bästa i alla beslut som rör barn. Då skulle t ex inte föräldrar skickas tillbaka till sina hemländer för att söka uppehållstillstånd och inte finnas till hands under barnets allra sköraste första tid i livet. Då skulle vårdnadstvister inte kunna nå konsekvenser som sätter barn i kläm. Då skulle barnfamiljer inte vräkas innan alla andra vägar till lösning har prövats. Då skulle inte barn kunna flyttas från familjehem där de fått en trygg anknytning utan väldigt allvarliga skäl.

Visst är det grannlaga att avgöra vad som är barnets bästa. Mina barn har t ex i perioder varit svåra att övertyga om att daglig tandborstning är till deras bästa:-) Men artikel 3 i Barnkonventionen ger fin vägledning: "att vuxna alltid ska tänka på vad som är bra för dig och hur beslutet kommer att påverka dig". Då måste man använda både förståndet, expertis och empati. Men så ska vi vuxna ju förhålla oss till barn i alla fall, för barnens bästa.

alla barn har lika värde?

Hur skulle jag skriva den här rubriken? Med ett utropstecken eller ett frågetecken? Det fick bli ett frågetecken, för jag undrar hur det fungerar i praktiken i Sverige idag med alla barns lika värde. Den andra artikeln i Barnkonventionen innehåller flera delar, och det skulle kunna finnas mycket att säga om alla delarna.

Artikel 2.
Barnkonventionen ger dig och alla andra barn samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskriminera dig. Det betyder att ingen får behandla dig sämre än någon annan. Du får inte heller diskrimeras eller bestraffas för något som dina föräldrar är eller gör.

I mina tankar ser jag barn omkring mig i staden jag bor i, Göteborg. Har de lika värde? Syns deras lika värde, i hur det ser ut i skolor, på förskolor och på torgen där de bor? Kan man se att här finns de barn, och de har lika värde som alla andra barn? Ingen får behandla några barn sämre än några andra.

Barn får inte heller diskrimineras eller bestraffas för något som föräldrarna är eller gör. Ibland tänker jag på barnfamiljerna i Göteborg där papporna hämtades av polis, misstänkta för terrorbrott. Poliser som kom inrusande med dragna vapen. Till barnfamiljer. Javisst, terrorbrott är bland det allvarligaste som finns. Och barn är bland det allvarligaste som finns. Jag tänker också på hur det går till överhuvudtaget när föräldrar som har små barn häktas. Hur man gör om det bara är den förälder som polisen hämtar som är hemma med barnen? Om båda föräldrarna ska tas med av polisen? Jo, socialtjänsten kommer in förstås. Logiskt och förnuftigt ur ett vuxenperspektiv. Katastrof ur ett barnperspektiv tycker jag att lämna barn utan någon vuxen de har en trygg anknytning till, särskilt i en så kaotisk situation. Barn ska inte bestraffas för något som deras föräldrar gör.

Alla barn har lika värde.

vem är barn?

Jag läste Barnkonventionen formulerad för barn idag, och kände att jag ville säga något om några av de 41 kartiklarna. Hela Barnkonventionen formulerad för barn kan du hitta hos Barnombudmannen

Artikel 1.

Barnkonventionen gäller för dig som är under 18 år. I barnkonventionen kallas både barn och ungdomar för "barn".

Jag tycker det är jättebra att det finns en glasklar gräns vilka som räknas som barn i FNs ögon: alla människor under 18 år. Det har funnits och finns andra gränser i andra tider och på andra platser; man blev vuxen när man konfirmerades, eller när man bytte från kort- till långbyxor, eller när man flyttade iväg och började jobba som piga. Men det här anger vilka vi räknar som barn idag, alla under 18 år. Jag har en tonåring och jag vet att de är vuxna på många sått. Och barn på många andra sätt. Och ju närmare de kommer 18 års dagen desto vuxnare blir de förstås. Men här har man dragit en gräns. Jag tycker det är bra. Det skyddar barn att räknas som barn så länge de är under 18 år. De har särskilda rättigheter just för att de är människor under 18 år. Vi vuxna har ett särskilt ansvar just för att vi är vuxna.

Ett exempel på när gränsen mellan barn och vuxna blir synlig och viktig är när det gäller ensamkommande flyktingbarn. Här har samhället ett ansvar just för att de är barn, även om de är stora och långa sextonåriga killar. Eller brådmogna sjuttonåriga tjejer. De är barn och den gränsen behövs, annars finns det stor risk att de blir utnyttjade.

Gränser kan vara provocerande bara genom att finnas. Det finns ofta en frestelse att sudda ut dem. Men barn behöver gränsen, för den skapar ett utrymme där de får vara just barn.

barn räknas inte - riktigt

Det känns lite konstigt att skriva det här just idag, när ett speciellt nyfött flickebarn får så mycket av Sveriges uppmärksamhet. Men just idag kom barnombudsmannen med sin rapport om att de barn som är mest utsatta i Sverige får sina rättigheter åsidosatta. Sverige lever inte upp till Barnkonventionen. Barnombudsmannen har lyssnat på utsatta barn, barn som utsatts för våld i nära relationer, övergrepp, som är omhändertagna av samhället eller i utanförskap. Framförallt blir barn åsidosatta i att kunna göra sin röst hörd och att har rätt att få SIN sak prövad.

Blir det för svårt för oss att se barnen, att se dem som är mest utsatta? Blir det för besvärligt att räkna med barnen? Att räkna med barnens behov?

Jag tycker Barnkonventionen skulle göras till svensk lag, då skulle det vara tydligt hur man ska tänka kring barns rättigheter, och lättare att handla utifrån alla barns rätt.

allt går inte att sätta ihop

Allt går inte att sätta ihop. Alla ord kan inte kombineras, tycker jag. Häromdagen läste jag om årets statistik för anmälda fall av våld mot barn 0 - 6 år. Läsvärt och bedrövligt att anmälda fall av våld mot små barn har ökat med 13 % under förra året. Men i artikeln fanns ett sammansatt ord som fick mig att studsa: "uppfostringsvåld". Jag var tvungen att googla lite och kolla om det här var en sammansättning av ord som används, och tyvärr, det var det. En fullständigt omöjlig kombination av ord, tycker jag. Uppfostran är en sak. Våld något helt annat. De två går inte att kombinera. Uppfostran, vad det nu är, handlar om relation som syftar till barnets växt och utveckling. Våld stympar människor. Två saker som inte går att sätta ihop.

vräkta barn

Kronofogdens statistik för 2011 visar att 663 barn vräktes under året. Vräkningar (avhysningar) 2011 | Kronofogden Siffror kan vara svåra att ta till sig. Jag brukar försöka se det framför mig, 663 barn som inte fick stanna i sitt hem. Det motsvarar mer än 25 skolklasser fulla med barn som tvingas ifrån sitt hem, fler barn än på dotterns högstadieskola.

Antalet barn som är berörda av vräkningar ökar. Hur kan det få vara så? Hur kan barns rätt till ett hem inte väga tyngre än så? För mig är det 663 tungt vägande skäl för förändring.