nedslående

Det här vet ni, det här är välkänd och replikerad forskning från klassrumsvärlden. Mina döttrars vardagsvärld. Alltså: pojkar pratar 75 % av tiden och flickor 25 % och det uppfattas av alla som att flickor och pojkar pratar lika mycket. Det är vårt samhälles "normal"läge. När genusmedvetna eller forskningsintresserade lärare har gått in och styrt upp samtalstiden med järnhand så att pojkar och flickor FAKTISKT pratar lika mycket så upplever alla att det är fruktansvärt orättvist mot pojkarna som inte får komma till tals och att flickorna (tvingas) bre ut sig outhärdligt mycket.

Jag var på sammanträden två dagar nyligen. Ungefär lika mycket kvinnor som män i lokalen. Men om någon person intresserad av genusfrågor hade suttit med ett tidtagarur i handen och klockat talartiden så gissar jag att det hade visat sig att män talade 90 % av tiden och kvinnor 10 %. Det är nedslående 2011.

Jag borde inte bara känna mig nedslagen. Jag borde ta en dialog med de ansvariga och skriva av mig frustrationen i en insändare.

säga det självklara

En liten ihopvikt folder ligger på mitt skrivbord. Visitkortsstor. En enda mening - på åtta olika språk. Ingen får tvinga dig att sälja sex. Och ett telefonnr till kvinnofridslinjen. Samma budskap finns på affischer i spårvagnarna i min stad. Kanske i kollektivtrafiken i din stad med. Jag har suttit och tittat på de där affischerna och funderat på om det självklara behöver sägas?

Foldern på mitt skrivbord var en i en jättebunt till vårt väntrum. För att någon som behöver läsa den där meningen kanske ska se den, kanske få läsa den på sitt eget språk. Ingen får tvinga dig att sälja sex.

Det självklara behöver sägas, behöver motsäga andra budskap som låter förrädiskt självklara. Du är för dum och ful, du duger inte till nåt annat, du kan inte berätta för då blir du utkastad ur Sverige.

Om inte det självklara sägs så blir det inte självklart.
Just den här foldern hamnade inte i väntrummet utan på mitt skrivbord. Som en påminnelse till mig att säga det självklara.

skamligt långt från barns bästa

Ibland är Sverige skamligt långt ifrån att handla för barns bästa. Som vi ska enligt barnkonventionen. Som vi säger att vi gör.

Nej. Ibland gör vi inte det vi säger. Ibland är vi skamligt långt ifrån att handla efter barns bästa. Eller så handlar man bara efter vissa barns bästa.

Lars H Gustafsson är alltid läsvärd, men även om du inte brukar läsa honom så läs det här. Berättelsen finns även i dagens tidningar. I rätt små notiser. Skulle kunna vara löpsedelsstort tycker jag. Ett exempel på när Migrationsverket inte alls handlar efter barns bästa, utan efter ... jag vet inte.

Skamligt.

sjukt?!

I mitt arbete träffar jag människor som inte mår bra. Så är det. En del jag träffar är gravida, väntar barn. En del har nyligen fått barn och är i den första tiden med sin bebis. En del jag träffar är sjuka, en del jag träffar mår dåligt av andra skäl.

Nu måste jag skriva några rader om de som är sjuka. Som inte kan arbeta. Eller är så sjuka att de inte kan sköta sitt barn. De grupperna har nämligen kontakt med försäkringskassan. Det finns ett uttryck att man måste vara frisk för att orka vara sjuk. Så är det för alldeles för många. Alldeles för många får känna på att de inte har den formuleringsförmåga, envishet och jävlaranamma som man borde ha för att ha kontakt med försäkringskassan. De är för sjuka för att orka helt enkelt. Det är sjukt att det får vara så i Sverige.

Jag borde kanske forska i hur det fungerar på försäkringskassan, för jag undrar verkligen. Be att få komma på studiebesök kanske. Vilken utbildning i samtal har en handläggare på försäkringskassan? Särskilt i den svåra konsten att bedriva samtal på telefon (det är mycket svårare än att samtala med någon som man har sittande framför sig). Vilken kunskap har de om t ex depression, ångest och trauma? Hur man samtalar med människor som mår dåligt psykiskt om just hur de mår och vad de orkar?

Sveriges kyrkor tillsammans har gått ihop och skrivit ett öppet brev till regeringen om de utförsäkrades situation. De har mött allt för många som berättat om sin verklighet som sjukskrivna. Nu slår kyrkorna larm om att så här kan det inte vara. Bra jobbat SKR! Vi kan inte vänta på någon utredning för människor kommer i kläm av regler varje dag just nu.

Människor ska inte komma i kläm av regler. Man ska inte behöva vara frisk för att vara sjuk. Det är sjukt.

kvinnor - från trötthet och besvikelse till näven i bordet

Jag lever på många sätt i en kvinnovärld. Jag är kvinna (förvånad? ;-) och mamma till två tjejer. Jag jobbar inom en värld som är mycket mer kvinnodominerad än den borde vara, mödra- och barnhälsovården. Jag jobbar med vad som i hög grad är kvinnors frågor: graviditet, förlossning, amning och spädbarnstid. Jag saknar männen i den här världen, men det är en fråga för en annan dag.

För idag får vi lyfta fram kvinnor och kvinnors värld. Jag vill lyfta fram de ledsna och besvikna kvinnorna idag. En grupp jag ofta möter. De som hade trott att de skulle gå in i ett jämställt föräldraskap tillsammans med sin man. Det är ju ändå 2011.  Och så kom bebisen. Mannen var hemma från jobbet de 10 första dagarna och de var föräldrar tillsammans, men sen kom vardagen som en chock. Plötsligt befann hon sig i en inte förväntad sits av bebisliv och hemmaliv.  Plötsligt hade hon huvudansvaret för barnet inte bara under hans 8 timmars arbetsdag och 2 timmars restid utan dygnet runt. Jag har under de senaste åren sett en backlash av unga kvinnor som tar heldygnsansvar för sina bebisar, eftersom de tänker att han inte kan gå upp och vyssja och byta blöja - för han ska ju upp till jobbet. Jag brukar fråga om hon tror att någon blir förvånad över att en nybliven pappa är groggy av trötthet på jobbet. Och sen är det klart att hon städar när hon ändå är hemma?!? Forskningen visar att varenda odiskat glas och varenda icke-utburen soppåse som paret inte har förhandlat om, kommer att fördelas könsrollsstereotypt. Om man har gått in i föräldraskapet och relationen med en förväntan om att man 2011 kan leva jämställt som man och kvinna så ligger besvikelsen och tröttheten nära till hands.

Trötthet och besvikelse kan leda till uppgivenhet - men den kan också leda till att man slår näven i bordet och säger stopp, det här går inte en dag längre!

ord i relation

Ord blir till i en relation. Det finns faktiskt ingen annan väg. Ibland möter jag föräldrar som hoppas att deras barn ska snappa upp språket själva framför barnprogrammen eller tecknad film, ibland hoppas jag själv att yngsta dottern skulle snappa upp nåt vettigt vid tv:n när jag inte orkar läsa saga. Men om vi vill att våra barns språk ska utvecklas så måste vi vara med och prata med varandra om det som händer. Eller vara tillsammans på andra sätt, prata med varandra, sjunga en sång ihop, rimma och ramsa lite eller läsa en bok.

Jag är en kvällstrött människa så min man läser mycket fler godnattsagor än jag. Men ibland är det min tur, igårkväll var jag och dottern i Jan Lööfs värld t ex. När man läser en bok med ett barn så är det ju mycket mer som händer än att man läser orden i texten. Små barn kan ju förresten ofta orden i sina favoritböcker utantill, så inte kan man fuska heller. Man tittar på bilder, pekar tillsammans, fnissar ihop, drar efter andan när det händer något läskigt. Orden kommer till ur en gemensam uppmärksamhet på något, ett gemensamt fokus, och en delad gemensam känsla. Språket är långt ifrån en kognitiv eller intellektuell process. Orden kommer i relationen.

Jag tror att det gäller även senare i livet, när vi ska sätta ord på något som är viktigt för oss. Om man som vuxen ska sätta ord på viktiga personliga erfarenheter så blir det bäst om man gör det i en relation, delar uppmärksamheten och känslan med någon.

Mina tankar skulle kunna gå iväg åt alla möjliga håll från den här punkten. Ett håll är att bloggande är mycket ord och lite relation. Som ett klotterplank, typ. Jag skrev inte mycket på Stockholms tunnelbanesäten när jag växte upp, men nu skriver jag här.