regler som splittrar familjer

Som barn var en av mina största rädslor att komma bort från min mamma. Som vuxen tycker jag att berättelser om människor som kommit bort från sina barn och skiljts ifrån dem under en svår flykt från hemlandet till Sverige, är svåra att höra.

Här är en berättelse från min söndagstidning. En kvinna här i Sverige, hennes barn och man i ett flyktingläger i Kenya. Hon tillfångatogs, hennes man försvann, och så småningom kom hon till Sverige och sökte asyl. Minsta sonen var ett år när de skildes åt. "Jag tänkte bara på mjölken i mina bröst och att jag inte fick amma min son" berättar hon i tidningen om när hon tillfångatogs. Idag tre år senare förstår sonen inte riktigt vem hon är när hon ringer, han undrar varför hans mamma aldrig kommer hem. Hennes barn och man får inte komma till Sverige, eftersom de inte har godkända pass.

Ännu svårare är det för mig att höra att mitt land Sverige har lagar och regler som gör det omöjligt för barn och föräldrar att återförenas. Att det inte finns utrymme för undantag när barn kommer i kläm. Sverige har skärpt kraven på giltigt pass för att komma hit som anhöriginvandrare - så att det nästan blivit omöjligt för vissa grupper att återförenas som familjer. Jag har hört representanter för Migrationsverket försöka förklara varför de inte godkänner DNA-prov som bevis på att man hör till en familj, men jag kan faktiskt inte förstå deras förklaring.

Varför har vi regler som hindrar barn från att återförenas med sina föräldrar?

ord på det ordlösa

Ordlösa landskap går att utforska och erövra. Det ser jag i min vardag och det har jag sett i min egen erfarenhet. Det här är min berättelse: Jag växte upp bland rätt mycket prat. Om allt - trodde jag när jag växte upp. Tills jag en dag började se vidderna av ordlösa landskap i mitt liv. Erfarenheter jag gjorde som barn som inte sattes ord på alls. Framförallt var det vissa ord som saknades, ord som jag hade behövt för att förstå min egen verklighet. Jag får fortfarande träna på att säga dem högt. Om du vill veta mer om det här så får du känna mig tillräckligt bra för att veta färgen på min sovrumstapet, minst :-)

Jag har lagt ner mycket tid och energi på att sätta ord på mina egna ordlösa landskap. Jag följdes över vidderna av ett par lugna blå ögon som såg min resa. Eller kamp faktiskt, för hur sjutton pratar man om det som inte går att prata om?

Dessutom hade jag hjälp av min fantasi och mitt intresse för språk. Böcker, med andra människors liv, tankar och känslor, gav mig jättemycket. Ofta flykt, men också träning i mentalisering, att tänka sig in i andras tankar och känslor. Och i mina tankar och känslor. Fast än idag är jag rätt dålig på att prata om mig själv (så det blir knappast en uppföljning på det här inlägget ;-).

Utifrån min egen erfarenhet finns roten till att jag tror på att göra upptäcktsresor i de ordlösa landskapen och följa andra på resan att sätta ord på det ordlösa.

ordlöst landskap

En del barn lever i ett ordlöst landskap. Med erfarenheter som ingen ser, tankar som ingen tänker något om och känslor kända av ingen. En del barn lever med  vuxna som som behandlar dem omänskligt. Vuxna som visserligen är "bigger and stronger", men varken "wiser" eller "kind" tillsammans med dem. Det här händer långt ifrån kvällstidningarnas rubriker, men väldigt nära dig. Ibland gör man en stor affär av ett barn i varje klass kan ha en barnneurologisk utvecklingsavvikelse (populärt kallat "bokstavsdiagnos") och samtidigt kan tre barn i samma klass växa upp i svåra omständigheter som gör att de inte kunnat utveckla en fungerande anknytning till vuxna alls.

Under några dagar har min morgontidning innehållet artiklar om BRIS viktiga verksamhet. Och igår hade GP i en sådan artikel några siffror om vad som händer barn här i Västra Götaland: 1512 fall av misshandel och 228 fall av våldtäkt mot barn förra året. Barn som ringer till Bris eller berättar för polisen vad de är med om har ord. Andra lever fortfarande i ett ordlöst landskap. De behöver vuxna omkring sig som hör ordlösa rop.

missförstånd gör att vi förstår

Jag tycker inte riktigt jag fick till det där med att få sin tanke tänkt och sin känsla känd, så jag ska fortsätta lite i det spåret. I en idealisk värld blir våra tankar och känslor som små uppfattade och speglade av en uppmärksam vuxen, begripliga och förstådda av en annan som bryr sig om oss. Och kommer tillbaka till oss och landar i vår verklighet, formar vår verklighet t o m.

Men så är det inte alltid. Vi missförstår rätt mycket som händer mellan oss och andra, mellan barn och föräldrar. Min tonårsdotter tycker inte jag kan lyssna på henne ALLS. Jag kollade just med henne om jag kan berätta det för offentligheten, och ja, hon vill gärna att andra ska veta hur det är att ha mig till mamma. Jag säger ofta "jag ska bara" när hon vill berätta nåt jätteviktigt. Jag är i mina egna tankar och intressen. Jag är ingen vidare lyssnare på hemmaplan. Så jag missar och missförstår rätt mycket som händer mellan mina barn och mig. Men ofta, ofta känner jag att det är nåt jag missat (eller så får jag helt enkelt höra det, kryddat med allmänt nedsättande omdömen) och då vill jag veta vad det var jag missade. Jag är nyfiken på vad det var som blev fel. Och när vi har rätt ut vad det var som hände så vet vi BÅDE vad det var barnet tänkte eller kände, vad jag tänkte och kände om det, OCH att jag är en vanlig, klantig vuxen människa. Inte en superförälder alls, utan en vanlig mänsklig mamma. Good enough, men man får räkna med att jag är lite trög. Och att ha gått omvägen från missförstånd till förstånd ger egentligen mer än den raka vägen mellan mig och dig. Det skapar en verklighet där man kan förstå varandra, även om det börjar med att man missförstår varandra.

att få sin tanke tänkt och sin känsla känd

När vi hjälper barn att sätta ord på känslor så gör vi det inte bara för att deras språk ska utvecklas och att de ska få tillgång till ord känsloorden. När vi tänker om barns tankar och känner av barns känslor så skapar vi deras värld. Sättet vi tänker om världen utvecklas i en relation. Att tänka om egna och andras tankar och känslor kallas mentalisering, och det kan man läsa mer om bl a här.  Mentalisering är att använda vår fantasi och inlevelseförmåga och leva oss in i egna och andras tankar och känslor. Fantasin och inlevelseförmågan kan hjälpa oss att fostra trygga barn fast vi kanske inte växt upp i trygghet själva.

Vi vet att vi inte riktigt KAN veta vad som händer på insidan av någon annan,  ens om personen är mycket liten, men med nyfikenhet och intresse kan vi försöka förstå oss själva och andra. Genom att vi vet att vi gissar, vi vet att barnet ändå äger sina egna tankar och känslor, så behåller vi en sund felmarginal. Jag kan ha fel, så du får visa och berätta för mig vad du tänker och känner. Detta till skillnad från att alltid tro sig VETA, och tillskriva barnet tankar och känslor. Att t ex säga " Du är inte ledsen, ta en glass så känns det bättre." Eller att mörka känslan i oss själva som barnet plockat upp: "Nej, jag är inte arg, jag är besviken."

Idag har jag haft en dag i tystnad, på retreat. Det är något jag gör ibland för att ge tid till min egen insida. Jag kan varmt rekommendera det. Tystnaden gav mig mycket tankar, bl a reflektionen att en grupp människor som är tysta tillsammans en dag ändå kommunicerar en hel del - eller mentaliserar. Sitter man i tystnad runt ett matbord så läser vi ändå rätt lätt av varandras önskemål, om brödfatet eller vattentillbringaren t ex.

I alla fall om vi redan från början har fått våra tankar tänkta och våra känslor kända av någon annan.