kärlekens roll

Kärlekens roll eller Why Love Matters är en bok av Sue Gerhardt. Min läsning just nu och mitt lästips just nu. Sue Gerhardt är en brittisk psykoterapeut som jobbat särskilt med föräldrar och barn.  Hon beskriver hur vi utvecklas i samspel med de som är nära oss, alldeles i livets början. Framförallt skriver hon om hur våra hjärnor utvecklas, hur grunden för vårt sätt att tänka, känna och fungera läggs under våra två första år. Det är då vår "sociala hjärna", prefrontala cortex formas. Den hjärna som varje enskild bebis utvecklar, är den hjärna som utvecklas ur hennes/hans erfarenheter tillsammans med andra. Generna utgör ritningen, men bebisen samvaron med sina nära ger riktningen. Vi är inte färdiga när vi föds, bebisens hjärna växer enormt under det första året, fördubblar sin vikt. Genom att så mycket av vår hjärna utvecklas i samspel med miljön och människorna vi lever med så blir vi flexibla och anpassningsbara.Vad är det som händer då, vad är det vi gör med våra barn? Vilken roll spelar vår kärlek, våra leenden och blickar på barnet? Faktum är att man tror att blickarna och leendena stimulerar nervcellstillväxten i barnets hjärna, och skapar förbindelser mellan nervceller. Det känslomässiga samspelet med de nära bokstavligen formar oss. Och även om vi aldrig mer kommer utvecklas så snabbt och mycket som under vårt första år så fortsätter samspelet med andra att påverka oss. Det här spelar all roll i världen.
www.whylovematters.com

självklart?!

Två människor träffas, blir vansinnigt kära och gör barn. Så följer 40 veckor av väntan. Självklart att man följs åt, går på besöken hos barnmorskan ihop, får den första glimten av den lilla på ultraljudsundersökningen tillsammans, följer magen som växer och de första sparkarna tillsammans. Självklart att man hoppas, oroar sig och planerar ihop. Självklart att packa väskan och åka iväg till sjukhuset tillsammans. Att svettas ihop och hålla handen. Att gråta av glädje ihop när det lilla underverket äntligen är här. Att få åka hem tillsammans från BB, komma hem som en familj.

Men det är inte självklart för alla. Om den ena föräldern inte har uppehållstillstånd måste han eller hon resa till sitt hemland för att söka det där. Även om det är ett barn på väg. Även om det innebär att tiden som borde vara full av förväntan blir full av plågsam oro. Även om det innebär att en kvinna får packa väskan själv när det är dags och komma till förlossningen utan någon att hålla i handen. Att hon får åka hem ensam med barnet, till en tom lägenhet. En kluven nybliven mamma med tankarna både här hos den lilla och där hos honom i hans hemland, inte riktigt tillgänglig för någon av dem eller sig själv.

Alla barns rätt till tillgängliga föräldrar är självklar. Vi behöver tillgängliga föräldrar för att utveckla en trygg anknytning. Att alla barn ska få möjlighet att utveckla en trygg anknytning är självklart. Vi kan inte låta papper stå ivägen för alla barns självklara rätt.

det viktigaste händer i början

Det viktigaste i våra liv händer i början. Det bemötande vi får  som små skapar vår hjärnas strukturer. Hjärnan är inte färdig när vi föds, generna styr en del, men vi människor är byggda för att anpassa oss till den miljö vi föds in i. Vi kommer till världen inställda och programmerade för kommunikation och samspel, men vi anpassar oss till den kommunikation och samspel som möter oss i den nära världen.

De som gjort den här filmen har klippt ihop några ledande forskare, tagit ut några nyckelord och satt riktigt dramatisk musik till det. Överdrivet dramatisk, kanske? Nej, det här kan inte sägas med nog dramatiska toner:

Det betyder allt hur vi är mot varandra.

sniff sniff... vad gott du luktar

Jag läser gärna morgontidningen, snabbt på vardagsmorgnar och länge och njutningsfullt på lördagsmorgnar. Jag tycker om att läsa personporträtt, trots att jag för min allmänbildnings skull nog borde läsa ekonomisidorna (stön) eller Gode Gud - sportsidorna!! Människors livsberättelser får jag ju höra varje dag.

I morse läste jag i GP ett porträtt av en kvinna som kom till Sverige som adopterad när hon var ett år. Hon hade länge haft tanken på att söka rätt på sin biologiska mor, och fick så småningom med hjälp av en organisation också kontakt med henne. När kvinnan beskriver mötet med sin biologiska mor berättar hon "Hon ville inte släppa taget. Hon höll mig i famnen och luktade på mig. Hon höll min hand så hårt att det gjorde ont." Särskilt meningen "Hon höll mig i famnen och luktade på mig." fångade mitt öga. För det är precis så jag tror att vi gör när vi knyter an, håller nära och luktar på. Jag vet att forskningen om lukters betydelse för relationer pågår, jag kommer säkert tillbaka till det.

Visst finns det mycket att att tänka och undra utifrån ett sånt här möte, inte minst hur det gick sen eller vilken betydelse det här mötet kom att få för dem båda, men för mig räcker meningen: "Hon höll mig i famnen och luktade på mig."

Nu ska jag gå och nosa på mina barn. Minst en av dem behöver bada.

Jag tycker inte om barn

mer än om människor i allmänhet. Dvs jag har ett stort intresse för människor, en nyfikenhet på hur vi människor fungerar och en positiv grundinställning och tillit till andra. Men jag kastar mig inte över andra eller förväntar mig att andra ska kasta sig över mig. Jag väntar hellre in, och blir hellre inväntad. Det gäller stora som små människor. Ibland tycker jag att vi pratar om barn som om de var något annat än människor, och då hjälper det inte hur positiva ordalag vi klär den tanken i - ex när vi säger "jag älskar barn". Själv har jag några barn som jag älskar, många jag tycker väldigt mycket om, väldigt många som charmar och överraskar mig - och så några som jag bara inte går ihop med. Precis som jag skulle kunna säga om vuxna. När vi pratar om barn som något annat än människor så tror jag att det är en rest ifrån ett riktigt gammalt tänkande när barn inte räknades som fullvärdiga människor.  Och därför skrämmer det mig, hur vackert det än låter. För idag ser vi väl barn som fullvärdiga människor?

Sen tror jag att vi reagerar på och beter oss mot barn på ett annat sätt än mot vuxna. Barn lockar fram vår mänsklighet i bästa fall och vår omänsklighet i värsta fall. Barns mindre storlek och barnslighet, ex stort huvud i förhållande till kroppen och stora ögon i förhållande till huvudet, lockar fram vårt omvårdnadsbeteende. Oftast. Jag tror att vi intuitivt gör mycket rätt med barn, vi har en hel del intuitiv kunskap om hur vi är med barn. Jag ska skriva om det nån annan gång.

Jag provar detta med bloggande för att jag tänker och tycker om barns villkor och barnfamiljers villkor i Sverige idag. Det som händer mellan mig och dig, samspel och anknytning är något som jag är väldigt intresserad av. Jag läser och lär mig, och då behöver jag sortera mina tankar ibland.

Hurra för obekväma frågor

Jag var nog ganska vuxen när jag förstod att artiklar på DN debatt inte kom dit av en slump, utan att det fanns både planering och strategiskt lobbyingarbete bakom dem. Nyss var det nationella uppmärksamhetsveckan kring alkohol. Häromåret under den veckan hade vi stora affischer på jobbet, de föreställde ett middagsbord, med en omkullvält nappflaska och en övergiven nalle, ihop med tömda flaskor och glas. Rubriken var "Tänk efter i vems sällskap du berusar dig".

Idag skriver Madeleine Leijonhufvud på DN debatt om det är dags att diskutera skevheten i vårt straffsystem när det finns fullständigt oacceptabla beteenden som inte utgör brott. Hon sätter barnets perspektiv i centrum och frågar varför det är erkänt oacceptabelt och straffbart att sätta sig bakom ratten berusad men inte att ha vara stupfull och ha ansvar för små barn. Hon nämner böcker som "Svinalängorna" och "Mig äger ingen" och säger att vuxenvärlden läser och gråter, men sen inte gör något mer.

Hurra Hurra för Madeleine som ställer obekväma frågor, för barnens skull.

(Och ja, till nästa gång ska jag lära mig att länka till artikeln, får väl fråga dottern eller nån)