barnkonsekvensanalys

Jag läste i gårdagens GP om hur lamt lagändringen fungerar som skulle göra så att föräldrar till små barn inte behövde återvända till hemlandet för att söka uppehållstillstånd. I juli förra året ändrades lagen kring anknytningsärenden, dvs när familjer får återförenas i Sverige. Det skulle bli lättare att hålla samman familjer. Migrationsverket skulle ta hänsyn till konsekvenserna för barnet att skiljas från en förälder när man bedömer om föräldrar kan beviljas uppehållstillstånd här utan att resa tillbaka till hemlandet. Migrationsverket har själva granskat 58 ärenden och sett att det ofta saknas en barnkonsekvensanalys i de här fallen. Man vet sällan hur lång separationen mellan barn och förälder kan bli.

Och vilka konsekvenser kan en separation från en förälder under kanske minst ett halvår få för ett litet barn? Ett barn som dels direkt blir övergiven av en förälder (för barn kan ju inte förstå den här lagen - jag gör det inte heller) under en tid som är LÅNG för ett litet barn. Ett barn som dels indirekt får vänta och längta tillsammans med sin mamma - en mamma som i sämsta fall går in  i den tysta, ledsna tomheten i sin väntan på den andra föräldern. En mamma som tvingas tackla vardagen själv, fast att barnet har två föräldrar. En mamma vars dagar fylls av oro för hur lång väntan ska bli.

58 barn vars behov inte har blivit sedda. Det motsvarar tre dagisavdelningar fulla med osedda barn. Där konsekvenserna av separation från föräldern inte har räknats med.

Det är omänskligt att inte se barn, att inte göra barnkonsekvensanalyser. Konsekvensanalysen för vårt samhälle är : Vi blir omänskliga.

förkortningsfällan

Det här blir kanske väldigt internt och tråkigt att läsa. Men jag har varit på kurs i veckan. IPT. Interpersonell terapi. En depressionsbehandling. Det var kul och användbart och kommer säkert att sätta avtryck i mitt arbete så småningom.

Men jag är besviken över att psykologin så gärna går i förkortningsfällan! Jag tycker inte att psykologin i Sverige behöver en förkortning till - jag tycker inte ens vi behöver några förkortningar alls. KBT har lyckats med att lansera sig som förkortning eller bokstavskombination. K-B-T. Men man har inte lyckats få med betydelsen i det allmänna medvetandet. KBT betyder kognitiv beteendeterapi. Och det är i sig en sammansättning av svårförståeliga ord. Interpersonell terapi är lika illa i att vara en radda svårförståeliga ord. Förkortningen IPT är dömd att bli ihopblandad med andra förkortningar. Jag hållet på med PDT också. En förkortning som jag inte ens visste fanns tills alldeles nyligen. Men det som förkortningen står för kände jag väl till - psykodynamisk psykoterapi. Det är också en samling hopplöst svårförståeliga ord.

Jag skulle verkligen av hjärtat önska att psykologin hade korta, kärnfulla, användarvänliga namn på sina arbetsmetoder. Jag vrider och vänder på förslag i huvudet. För jag ser verkligen förkortningar som en fälla. Bokstäver betyder ingenting - om de inte bildar ord.

Verksamma psykologiska metoder däremot kan betyda allt.

spöken

Efter att jag skrev förra inlägget om att se på barn (eller andra) genom kärlekens lins så har jag funderat på hur jag ska kunna närma mig spökena i barnkammaren. Visste du att det spökar där, bland nallar och legobitar? En del har turen att bo i hus som inte alls är hemsökta, men tillräckligt många av oss bor med spöken. Stunder då det drar in nåt kallt mellan vuxna och barn. Stunder när man hör sig själv låta som en annan förälder, för länge sen. Och säga just det som man lovat sig själv att aldrig säga till sina barn. Stunder när man ser på barnen inte alls genom kärlekens lins utan i raseri.

Spöken trivs i mörker. I det ordlösa. De vantrivs när de blir belysta, och benämnda.

Hur får man det att sluta spöka i huset? Genom att använda sin fantasi och inlevelseförmåga! Genom att tänka sig själv in i barnet. Vad hör hon nu? Vad tänker och känner han nu tillsammans med mig? Vad händer i den här lilla människan, i den här barnkammaren?

Om man behöver sällskap på spökjakten finns det hjälp på BVC.

Elisabeth, spökjägare

genom kärlekens lins

Min man gillar att fotografera och vi har många fina bilder på våra barn. Jag vet att han gärna skulle vilja ha ett snajsigare objektiv, men bilderna blir bra ändå. För de är tagna genom kärlekens lins. Våra högst vanliga barn liksom lyser på bilderna.

Jag tror väldigt många familjer har en bild i sitt fotoalbum som den här: Ett väldigt kladdigt barn. Det var säkert yoghurt på golvet också, fast det inte syns på bilden. Varför tar vi föräldrar såna här bilder på våra barn?

Ja, kanske för att barnets glädje och förtjusning över att äntligen kunna äta själv inte går att ta fel på. Och för att det är ett viktigt utvecklingssteg att kunna äta själv. Och för att barnet också vill och behöver bli sett med förtjusning när det erövrar nya områden, som konsten att äta med sked. Bilden i fotoalbumet är minnet av glädjen vi delade med barnet över upptäckten att barnet kan äta själv.


Och samtidigt är det ett vanligt kladdigt barn som behöver torkas om munnen. Och de behöver torkas ofta, ofta. Tillräckligt ofta torkar vi föräldrar med glädje och förtjusning, ibland med irritation eller brådska och nån gång säkert med ilska. För att vara tillsammans barn och föräldrar är inte annorlunda än att vara tillsammans människor emellan i allmänhet. Ibland drar det in nåt som kommer emellan oss och får oss att släcka ner ögon som lyser av glädje. Trötthet och stress blåser in i många hus och lägenheter.

Jag sätter mig och bläddrar bland bilderna, och bland minnena. Det har blåst in ibland, men tillräckligt ofta har vi fått varandra att lysa i ögonen.

Vem ser du genom kärlekens lins?