utveckling pågår

Man kan inte säga någonting om barn utan att först ta utvecklingsglasögonen på sig. För barn ÄR utveckling. Inte på samma punkt idag som igår. Visst är det mycket hos barn som beror på deras personlighet och temperament, och inte minst mitt favoritämne anknytning - men det är så tydligt med barn att det som präglar deras dagar och nätter har med deras utveckling att göra. Och lika tydligt är det att utvecklingen sker i samspel mellan kroppens tillväxt och mognad, hjärnans utveckling, samspelet med föräldrarna och vad som händer i omgivningen.

Jag gillar att prata om utveckling med föräldrar, att spegla den i de vardagliga händelserna, barn som inte sover så bra, barn som blir ledsna när man lämnar dem på dagis på morgonen, barn som inte vill borsta tänderna eller äta sin middag i lugn och ro, skolbarn som plötsligt börjar fundera över livet och döden, tonåringar som rör upp hela familjen med några få väl valda sarkastiska ord.

Utvecklingen finns ju inte UTANFÖR barnet, utan inuti barnet. En superstark kraft som driver barnet framåt. Utvecklingen är tiden i våra kroppar.

Jag vet inte när vi tror att tiden flyttar ur våra kroppar? Flyttade den ut när jag var ung? Igår? Imorgon?Varför det är så lätt att se på barn med utvecklingsglasögon och så svårt att se vuxna på samma sätt.

Själv är jag 45 år och tuggar på frågor som är typiska för min ålder och utvecklingsfas: Var det så här livet blev? Den här staden? Det här jobbet? Den här mannen? De här barnen? Den här kroppen?

Man får se på mig med utvecklingsglasögonen på. I morgon är jag nånannanstans - utvecklingen pågår.

åka kollektivt med barnen

Jag växte upp i en storstad och tunnelbanan var min hemmaplan. Idag bor jag i en annan stad, men häromveckan var jag i Stockholm och åkte tunnelbana - och drabbades av diverse minnen från mitt liv i tunnelbanan.

Jag har blivit bestulen, hotad av knarkare och sandwichad mellan två vidriga pervon till frotterare i tunnelbanan. Jag har spytt och hållit på att ramla ner på spåret och jag har sett ångest, psykos och missbruk på närmare håll än jag hade lust med i den åldern, på tunnelbanan.

Men jag har också lekt, skrattat, flirtat och fått kanske inte den första men några kyssar jag minns i tunnelbanan. Jag har grälat med den jag älskar och också diskuterat politik, religion och kärlek i tunnelbanan. Jag har sjungit mer än de flesta har på nykter kaluv i tunnelbanan, även med hatt, och jag har fått en hel vagn att le.

Mina barn växer upp i en annan storstad. Jag vill att spårvagnen i Göteborg ska bli deras hemmaplan, att staden ska vara deras att leva, älska och arbeta i. För att det ska bli så måste jag börja med att åka kollektivtrafik med dem. Hur man beter sig i storstaden och i kollektivtrafiken behöver man få lära sig från början, av sina föräldrar. Ni vet: man lämnar plats åt avstigande innan man går på, man visar sitt åkkort och tjuvåker inte, man har fötterna på golvet och inte sätet mittemot, och väskan behöver inte egen sittplats. Vanligt folkvett i kollektivtrafiken. Jag vill att de ska lära sig det här av oss som föräldrar. Jag vill inte överlåta det till att de ska lära sig det i grupp, på utflykter med dagis och skolan. Framförallt inte vänta på att de ska lära sig på egen hand som tonåringar med sina kompisar. De behöver mig och deras pappa som förebilder i storstadslivet.

Så jag åker kollektivt med mina barn och önskar dem att bli livsdugliga för storstadsdjungeln.

lyssna inte på mig

En del i mitt arbete är att vara med i kurser för blivande eller nyblivna föräldrar. Föräldrastöd i grupp, kallas det för mer officiellt. Det är ett kul jobb! Tänk dig att se ett rum fullt med blivande föräldrar fundera på sitt kommande liv med bebisen eller att sitta med 12 bebisar som förvånat och nyfiket tittar omkring sig och på sina föräldrar, det är spännande. Någon av er som läser det här har kanske träffat mig på det sättet.

Men nu läste jag något som skakade om mig, och som gjorde att jag kommer att vara lite mindre kaxig nästa gång jag ställer mig i det rummet inför en grupp föräldrar och börjar prata. Jag läste "Ta föräldrar på allvar". En bok om föräldraskap och föräldrastöd, utgiven av föreningen Psykisk Hälsa. Boken har Inga Gustafsson och Magnus Kihlbom som redaktörer och är en samling artiklar runt just föräldraskap och föräldrastöd. Boken börjar med några frågor som fick mig att tänka på vad jag håller på med: Vad ÄR det egentligen att vara förälder? Är professionella, t ex psykologer och barnläkare, experter på barnuppfostran? Behöver vanliga föräldrar psykologins hjälp för att vara bra föräldrar?

Jag är DEFINITIVT ingen expert på barnuppfostran. Fråga min tonårsdotter, hon tycker jag suger som mamma, det har jag skrivit om tidigare. Jag har ett koleriskt temperament, och det vet mina barn. Jag ägnar rätt mycket tid på föräldrakurserna åt att berätta att ingen egentligen behöver gå på kurs för att lära sig bli förälder, för det är mycket som vi gör rätt intuitivt. Vi håller våra barn nära, hud-mot-hud, utan att någon måste tala om för oss att det ökar oxytocin-frisättningen. Vi känner på oss vilket avstånd ifrån bebisens ansikte som är lagom för att den bäst ska fokusera blicken på vårt ansikte, även om vi aldrig skulle kunna svara 30-35 cm ifall någon frågade oss. Vi pratar intuitivt "baby-talk" med våra barn, trots att det låter skitfånigt, därför att vi intuitivt vet att så fångar man bebisens uppmärksamhet. Så, har jag som psykolog något att säga om föräldraskap? Och vad ÄR det att vara förälder?

Föräldraskapet är en av de mest intensiva känslomässiga relationerna i våra liv. Varken mer eller mindre. Få skulle tycka att de behöver gå en kurs för att kasta sig in i en kärleksrelation. Lika lite behöver vi EGENTLIGEN gå kurs för att bli föräldrar. Och ändå så tycker jag att jag har något att bidra med på föräldrakurserna. Det är egentligen inte kunskapsinnehållet jag kommer med. Utan ett utrymme och en plattform för att fundera kring föräldraskapet och relationen till barnet. Att det finns en plattform i samhället för att fundera kring det betyder något gott. Barn får plats. Föräldraskapet får plats.

Så lyssna inte på mig - men prata gärna med mig!