tunn hud

Jag har känt mig tunnhudad idag. Det började redan vid frukostbordet när jag läste i GP om gårdagens avvisning av en tvååring och en fyraåring. Särkilt en detalj i bilden grep tag i mig, tvååringen som stod och höll sin familjehemsmamma i handen, och strax skulle upp i planet för att återvända med de biologiska föräldrarna till hemlandet. Trots att samhället sagt ifrån att de här föräldrarna inte är tillräckligt bra, funkar inte som föräldrar.

Tobias Billström är knappast tunnhudad. Snarare pansarhudad. Han tycker vi har bra regler i Sverige kring migration. Att man kan utvisa barn i den här situationen.

Min känsla av att vara tunnhudad har fortsatt genom dan, och jag har sett barns blickar och hört gråt inom mig. Drabbad av hur barn har det, nu och här.

Men jag tror tunn hud är bra, den släpper igenom mycket.

tvåtusenfemhundra små barn

Jag är inte så snabb på bloggandet just nu. Andra saker än att tycka och tänka tar min uppmärksamhet. Men en tidningsartikel för ett par veckor har gnagt i mig sedan jag läste den. Den fanns i DN. En ny rapport visar att antalet polisanmälda fall av misshandel av barn i åldrarna 0 - 6 år har fördubblats på 10 år. Under 2010 polisanmäldes 2550 fall av misshandel mot barn mellan 0 och 6 år i Sverige. Nu kommer man att tillsätta en utredning för att titta närmare på det här. Varför har anmälningarna fördubblats? Blir fler små barn slagna idag, eller är vi snabbare på att anmäla. Det är väl bra att man utreder och tittar närmare på det här, men man kan nog vara säker på att fler barn blir slagna än vad som anmäls. Betydligt fler.

Sedan jag läste det här har jag försökt föreställa mig 2550 barn mellan 0 och 6 år. Bebisar. Blöjbarn. De som just lärt sig gå. De som just kan sätta ihop en tvåordsmening. Barn i dagisåldrarna som har lärt sig ta fart själva när de gungar och håller på att lära sig cykla. 2550 stycken. Det är ungefär så många barn i åldrarna 0 till 6 år som det totalt finns i området där jag arbetar. Jag har gjort tankeexperimentet att vartenda barn jag ser på vardagarna skulle bli slaget. Att varenda liten bebis och förskolebarn som passerar barnavårdscentralernas väntrum skulle utgöra de här tvåtusenfemhundra barnen. 2550 stycken. Att alla föräldrar jag ser passera förbi skulle slå sina barn. 5000 föräldrar.

Men det är ju bara ett tankeexperiment, för i verkligheten bor de här barnen utspridda över hela Sverige. Några granne med dig och mig. Bara i Göteborg anmäldes över 140 fall av våld mot barn i de här åldrarna förra året. Det motsvarar sju dagisavdelningar fulla med slagna barn. Bara i de nordöstra stadsdelarna där jag har min vardag motsvarar de anmälda fallen en dryg dagisavdelning full med slagna barn.

Jag har sagt det här förut, och kommer nog upprepa det med en viss tjatig regelbundenhet. Starta den öppna förskolan i Kortedala nu. Den behövs. Och nöj er inte med det heller, utan knyt en riktad spädbarnsverksamhet för de barn och föräldrar som allra bäst behöver stöd dit.

jämnt hemma?

En kvinna och en man möts och hittar hem i varandra. Relationen blir ett äventyrligt upptäckande av varandra och tvåsamheten. Såsmåningom kommer kanske längtan att utvidga relationen med barn. De börjar tillsammans planera och fantisera om livet med barn. De delar förhoppningar och farhågor. De går in i föräldraskapet med tanken att ett jämställt föräldraskap är möjligt. Det är ju klart att det måste vara möjligt, det är ju 2011.

Men ett jämställt föräldraskap är svårare att förverkliga än man kan tro. Det finns många besvikna mammor som ser sig själva leva i ett könsrollsmönster de trott de gjort upp med för länge sedan. Det finns många besvikna pappor som inte känner att de blir insläppta i kvinnovärlden på BVC, skola och dagis. Förra veckan kom en rapport ifrån SCB om hur svenskarna fördelar hemarbetet mellan män och kvinnor. Rapporten fanns i flera tidningar, bl a Fortfarande långt kvar till ett jämställt hem – Metro. Vi fördelar hushållsarbetet något lite mer jämnt mellan könen, men det är långt kvar till att dela lika. En annan lärdom ifrån forskningen är att hushållsarbetet behöver diskuteras och förhandlas i detalj. Det fördelar sig inte jämnt mellan två individer av olika kön spontant. Nej,tvärtom är det så att varenda odiskat glas, ickedammsugen kvadratmeter och outburen soppåse kommer att fördelas könsrollsstereotypt om man inte har förhandlat kring dem.

Ibland är jag en besviken kvinna ihop med min man. Vi lever med varandra och två barn i på det stora hela svensk mellanmjölksstandard. Av den matkassesläpande, svettigt försenade och lätt patetiska sorten. Min och makens senaste diskussion hemma om fördelningen av hushållsarbetet ägde rum för två timmar sen. Om vem som lagar middag på måndagar. Det är inte jämnt hemma hos mig heller.

Men jag tror på konklusionen av forskningen: vi behöver prata med varandra män och kvinnor om hur vi vill ha det hemma. Planeringar och scheman kan låta hur trist som helst, men egentligen är de ju tecken på att man har pratat med varandra och kommit överens.