årets skavsår 2011

Idag på nyårsafton funderar jag på vad som skavt i mitt medvetande både privat och professionellt under 2011. De privata funderingarna hamnar på min dagboks blad och i samtal med mina närmaste, och de professionella funderingarna får ni dela här först. Sedan får de nog hamna i samtal med berörda, för det här funderingar som behöver nå utanför mig och diskuteras på rätt plats.

Tre saker har skavt i mig när jag tänker på hur barn i östra Göteborg, där jag har min vardagsverksamhet, har haft det under 2011. Tre tecken i tiden, rejäla skavsår i vår samhällskropp, för samhället kan aldrig må bättre än barnen.

För det första: existensen av en 40barns förskoleavdelning för småbarn i östra Göteborg. Jag förstår inte hur det kan vara bra. När vi är 40 vuxna som äter lunch samtidigt under ordnade former i lunchrummet på jobbet så är det ansträngande surrigt och ovilsamt. Jag förstår att de här 40 barnen inte är i ett och samma rum, och jag förstår att det finns rutiner och personal som gör att det här fungerar. Men jag har ändå svårt att tro att det är bra. Om du jobbar på den här förskoleavdelningen, eller ännu bättre, är ansvarig för den: Bjud gärna in mig på ett besök! Jag kommer gärna och hälsar på och ser om det finns anledning till att det skaver i mig när jag tänker på de här 40 barnens dagliga miljö, eller om jag är ute och cyklar.

För det andra: Föräldrar som hör av sig till BVCerna i östra Göteborg för att förskolorna vill sätta blöjor på deras sedan länge blöjfria barn i åldrarna 3 - 5 år. Varför? För att det händer olyckor. Det här skaver i mig, för att det handlar om hur mycket utrymme som finns för barns utveckling och behov. Barns utveckling av förmågan att styra impulser från blåsa och tarm är inte en "allt-eller-inget" historia, utan det är en utveckling som sker gradvis. När vi vanligtvis säger att ett barn är toatränat och blöjfritt dag och natt så betyder det oftast att barnet klarar att säga till att det behöver gå på toaletten för det mesta, under gynnsamma omständigheter. När barnet mår bra och inte är hängigt, när inte leken är helt uppslukande, när någon vuxen påminner med jämna mellanrum och när en toalett finns rimligt nära när det är dags. Det krävs ganska lite för att det inte ska vara gynnsamma omständigheter, det kan räcka med en krånglig vinteroverall som inte går att dra av fort nog. "Olyckor" hos 3, 4, 5 åringar och upp i de första skolåren är helt normala. Det är bara att se till att ha extrakläder på plats, för de kommer att komma till användning. När förskolor signalerar till föräldrar att det blir för mycket olyckor så är det något som inte är bra, då undrar jag om det finns utrymme för barns naturliga utveckling från med till utan blöja.

Det tredje och viktigaste har jag tidigare skrivit om; 2010 års statistik för anmälningar om slagna barn 0 - 6 år. Nordöstra Göteborg utmärkte sig med 26 anmälningar om våld mot barn i de här åldrarna. Det motsvarar en dryg förskoleavdelning full med slagna barn. Jag vet inte hur statistiken för 2011 ser ut, men jag känner mig pessimistisk, ser ingen anledning till att det skulle se bättre ut i år. Men jag har en förhoppning för 2012: starta den planerade öppna förskolan i Kortedala eller Gamlestaden 2012, och knyt också en spädbarnsgrupp dit, så att de nyblivna familjer som bäst behöver stöd i sitt föräldraskap kan få det. Så att de barn som bäst behöver stöd runt omkring sig kan få det.

Jag önskar små och stora ett gott nytt 2012!

mobilfri

Jag har varit mobilfri i två veckor, frivilligt. Min telefon fick mig att känna mig otillräcklig eftersom jag inte alls var tillgänglig på det sättet som mina nära och kära förväntade sig. Jag missade fler samtal än jag svarade på, varje dag. Så jag kände att jag behövde en paus ifrån telefonen för att hinna reflektera över mitt förhållningssätt till den. Det här gällde förstås min privata telefon, min jobbtelefon får jag ingen paus från med mindre än att jag har semester.

Mitt och säkert fleras förhållningssätt till telefonen är mycket präglat av psykologi. Jag kan ju börja med det jag skrev nyss, att telefonen fick mig att känna mig otillräcklig. Sen var det lite läskigt att lägga undan den, jag var rädd för att inte vara tillgänglig. En del rädslor var rena katastroftankar, att något läskigt skulle hända barnen och det inte skulle gå att få tag i mig. Trots att jag nog minst 22 timmar om dygnet är bara steg ifrån en fast telefon. Och att ingen telefon i världen kan skydda oss från katastrofer.

Jag såg också hur reflexmässigt människor runt mig plockade fram telefonerna, ofta så fort ingenting annat hände, som om livet inte fick ha några pauser. Eller som att allt måste göras omedelbart och ingenting nånsin kan vänta. Smarta telefoner stärker inte precis vår impulskontroll, så det är frågan om de gör oss smartare.

Under mina mobilfria veckor stötte jag såklart på lite krångliga situationer, som att inte kunna ringa och fråga om vägen eller att få stå och vänta lite, men mestadels var det skönt. Skönt att inte behöva ägna en sekund åt att fundera på var jag hade lagt mobilen eller om den var laddad. Men nu plockar jag fram den igen, jag får lösa min känsla av otillräcklighet på något annat sätt. Men det var en skön paus.