i psykologkretsar har frågan om egenterapi debatterats hårt under våren. Behöver psykologer gå i egenterapi? De tidigaste generationerna psykologer som utbildades i Sverige gjorde det inte, och efter att det varit ett självklart krav på psykologstudenter under flera decennier så finns idag en rörelse på psykologutbildningar att minska ner eller ta bort kravet på egenterapi.
Det finns många olika aspekter av den här frågan som är värda att ta på allvar och att diskutera var för sig. Hur blir man överhuvudtaget en god psykolog eller psykoterapeut? Hur och i vilka sammanshang ska man utbilda människor i detta? Att egenterapikravet på en statlig universitetsutbildning rimmar illa med kravet på att utbildning ska vara kostnadsfri är en viktig fråga att diskutera.
Så hur förkovrar man sig i psykoterapi och psykologisk behandling? Jag är en praktiskt lagd person, en kliniker, som gärna ser till det hantverksmässiga i psykologyrket och till samtalet som hantverk. Och ändå så vet jag att det är bara EN del i psykologens utvecklingsprocess. Det räcker inte i sig självt att lära sig hantverket, det måste bottna i teori och ge återklang i mig själv.
När jag själv ska undervisa och handleda psykologer och psykologkandidater så har jag en tankemodell för hur utvecklingen i yrket går till. En bild av tre områden som jag och de behöver utvecklas i. Jag tänker mig en triangelmodell, där de tre hörnen utgörs av: 1. Patientarbete och handledning på detta 2. Teoretisk kunskap och 3. Egenterapi. Eftersom jag är kliniker sätter jag det kliniska arbetet först, men jag vet att det inte kan stå ensamt. Inte utan den teoretiska kunskapen. Och kunskapen om andra behöver resonera i kunskapen om mig själv. Den här tankemodellen gör att i mitt sätt att tänka är egenterapi fortsatt en viktig del för den som vill förkovra sig i psykoterapi och psykologisk behandling. Men inte den enda.
söndag 19 juni 2016
torsdag 2 juli 2015
Mother-infant Bonding Scale på svenska
Nyblivna mammors känslor för sina barn.
Mother-Infant Bonding Scale; en pilotstudie vid fem barnavårdscentraler i Göteborg.
Examensuppsats Psykoterapeutprogrammet, Psykologiska Institutionen, Göteborgs Universitet
Elisabeth Tullhage, leg psykolog
Närhälsan Psykologenheten för mödra- och barnhälsovård Göteborg
Eftersom vikten av barnets tidigaste relationer är väl känd är även ”bonding”, förälderns känslomässiga band till barnet, intressant. Bondingbegreppet utvecklades av Marshall Klaus på 70-talet, kritiserades skarpt på 80-talet men fick ändå stort inflytande internationellt, bl a på förlossningsvården där rooming-in infördes.
I en pilotstudie översattes självskattningsskalan Mother-Infant Bonding Scale, MIBS, till svenska. Skalan har presenterats av Taylor m fl (2005). MIBS har åtta items i form av ord eller uttryck för känslor och poängsätts på en fyrgradig Likert-skala så att högre poäng antyder större svårigheter med bonding. Den svenska översättningen av MIBS prövades i en pilotstudie vid fem barnavårdscentraler i Göteborg, för att se hur den uppfattades och togs emot av nyblivna svenska mammor. Totalt 54 mammor deltog, 2–4 veckor efter förlossningen. Majoriteten, över 90 %, av mammorna tyckte att det kändes lätt och naturligt att fylla i skalan på BVC. Deras resultat på MIBS varierade mellan 0–11 poäng och medianen var 1. En grupp på 5,9 % hade höga poäng, 10–11, vilket var fler än i engelska och franska studier. De flesta mammorna gav i sina svar på de enskilda items i MIBS inte alls uttryck för några svårigheter med bonding. Inga mammor angav att de kände sig "besviken" eller "inte tyckte om" barnet. I framtiden vore det intressant att prova MIBS i en större svensk grupp och se om skalan kunde användas kliniskt för att fånga upp föräldrar med bondingsvårigheter tidigt på barnavårdscentralen.
För mer info och examensuppsatsen i sin helhet kontakta elisabeth.tullhage@vgregion.se
Mother-Infant Bonding Scale; en pilotstudie vid fem barnavårdscentraler i Göteborg.
Examensuppsats Psykoterapeutprogrammet, Psykologiska Institutionen, Göteborgs Universitet
Elisabeth Tullhage, leg psykolog
Närhälsan Psykologenheten för mödra- och barnhälsovård Göteborg
Eftersom vikten av barnets tidigaste relationer är väl känd är även ”bonding”, förälderns känslomässiga band till barnet, intressant. Bondingbegreppet utvecklades av Marshall Klaus på 70-talet, kritiserades skarpt på 80-talet men fick ändå stort inflytande internationellt, bl a på förlossningsvården där rooming-in infördes.
I en pilotstudie översattes självskattningsskalan Mother-Infant Bonding Scale, MIBS, till svenska. Skalan har presenterats av Taylor m fl (2005). MIBS har åtta items i form av ord eller uttryck för känslor och poängsätts på en fyrgradig Likert-skala så att högre poäng antyder större svårigheter med bonding. Den svenska översättningen av MIBS prövades i en pilotstudie vid fem barnavårdscentraler i Göteborg, för att se hur den uppfattades och togs emot av nyblivna svenska mammor. Totalt 54 mammor deltog, 2–4 veckor efter förlossningen. Majoriteten, över 90 %, av mammorna tyckte att det kändes lätt och naturligt att fylla i skalan på BVC. Deras resultat på MIBS varierade mellan 0–11 poäng och medianen var 1. En grupp på 5,9 % hade höga poäng, 10–11, vilket var fler än i engelska och franska studier. De flesta mammorna gav i sina svar på de enskilda items i MIBS inte alls uttryck för några svårigheter med bonding. Inga mammor angav att de kände sig "besviken" eller "inte tyckte om" barnet. I framtiden vore det intressant att prova MIBS i en större svensk grupp och se om skalan kunde användas kliniskt för att fånga upp föräldrar med bondingsvårigheter tidigt på barnavårdscentralen.
För mer info och examensuppsatsen i sin helhet kontakta elisabeth.tullhage@vgregion.se
söndag 23 mars 2014
sätt inte redan utsatta barn ikläm
Jag blev djupt bekymrad imorse när jag läste GP. Där beskrivs sedam ett par dagar situationen i västra Götalandsregionen för barn som behöver barnpsykiatrins resurser. Du kan läsa GPs artikel här.
Det handlar om barn i behov av vård på specialistnivå inom barnpsykiatrin. Två saker får mig attt studsa. Det första är en siffra, som nämns lite i förbigående. 250 barn som väntar på utredningar vid Södra Älvsborgs sjukhus. 250 barn. Det är en hel lågstadieskola full med barn. 250 familjer vars vardag hemma och i skolan inte fungerar. En del barn har väntat mer än ett år. Jag tänker lite på hur ett år kan vara i en barnfamilj, med ett barn som behöver stöd.
Jag tänker på att de här 250 barnen har någon sannolikt redan träffat och bedömt att de behöver en utredning på specialistnivå. De har varit hos en skolpsykolog, skolläkare, barnläkare eller bvc-psykolog som har sagt: här behövs BUPs resurser. Och det som händer är att de hamnar i en oändligt lång kö, medan deras vardag skaver.
Det andra som stör mig är vad Kerstin Brunnström, styrelseordförande för Sahlgrenska Universitetssjukhuset säger i artikeln. Hon vill nämligen lägga ansvaret för barn med behov av utredning och vård för barnpsykiatriska frågeställningar på primärvården. På vårdcentralerna. Jag går gärna till vårdcentralen med mina barn när de har halsfluss eller urinvägsinfektion, vårdcentralen har stor erfarenhet av att barn med de frågeställningarna. Men att söka vård på vårdcentralen för en barnpsykiatrisk fråga? Barn vars skolsituation brakat ihop pga svårigheter med kontakt och kommunikation eller svårigheter med koncentration.? Att söka hjälp för en deprimerad tonåring?
Visst finns det psykologer inom primärvården inom västra Götalandsregionen, men de är i allmänhet vuxenkliniskt inriktade. Psykologer och läkare på vårdcentralernahar idag inte barnpsykiatrisk kompetens. Därför kan man inte lägga ansvaret för barn i behov av utredning och behandling på specialistnivå på primärvården idag utan en rejäl resursförstärkning och kompetenshöjning av primärvården. Skyfflar man bara över barn utan att det följer med resurser och kompetens så kommer barn i kläm. Barn som redan är i kläm i sin vardag.
Det handlar om barn i behov av vård på specialistnivå inom barnpsykiatrin. Två saker får mig attt studsa. Det första är en siffra, som nämns lite i förbigående. 250 barn som väntar på utredningar vid Södra Älvsborgs sjukhus. 250 barn. Det är en hel lågstadieskola full med barn. 250 familjer vars vardag hemma och i skolan inte fungerar. En del barn har väntat mer än ett år. Jag tänker lite på hur ett år kan vara i en barnfamilj, med ett barn som behöver stöd.
Jag tänker på att de här 250 barnen har någon sannolikt redan träffat och bedömt att de behöver en utredning på specialistnivå. De har varit hos en skolpsykolog, skolläkare, barnläkare eller bvc-psykolog som har sagt: här behövs BUPs resurser. Och det som händer är att de hamnar i en oändligt lång kö, medan deras vardag skaver.
Det andra som stör mig är vad Kerstin Brunnström, styrelseordförande för Sahlgrenska Universitetssjukhuset säger i artikeln. Hon vill nämligen lägga ansvaret för barn med behov av utredning och vård för barnpsykiatriska frågeställningar på primärvården. På vårdcentralerna. Jag går gärna till vårdcentralen med mina barn när de har halsfluss eller urinvägsinfektion, vårdcentralen har stor erfarenhet av att barn med de frågeställningarna. Men att söka vård på vårdcentralen för en barnpsykiatrisk fråga? Barn vars skolsituation brakat ihop pga svårigheter med kontakt och kommunikation eller svårigheter med koncentration.? Att söka hjälp för en deprimerad tonåring?
Visst finns det psykologer inom primärvården inom västra Götalandsregionen, men de är i allmänhet vuxenkliniskt inriktade. Psykologer och läkare på vårdcentralernahar idag inte barnpsykiatrisk kompetens. Därför kan man inte lägga ansvaret för barn i behov av utredning och behandling på specialistnivå på primärvården idag utan en rejäl resursförstärkning och kompetenshöjning av primärvården. Skyfflar man bara över barn utan att det följer med resurser och kompetens så kommer barn i kläm. Barn som redan är i kläm i sin vardag.
tisdag 31 december 2013
årets skavsår 2013
Jag har världens bästa arbete. Som psykolog inom mödra- och barnhälsovården arbetar jag med örat och hjärtat nära inpå Livet. Livet som börjar med ett skrik. Men ingenting skaver så i mitt arbete som att möta gravida och nyblivna föräldrar som helt saknar bostad. De som saknar det mest grundläggande, tak över huvudet. Du kanske inte tycker att ordet skavsår passar på något så allvarligt som bostadslöshet? Men du vet hur det är med skavsår, har vi ett sår som skaver kan vi inte tänka på något annat, det blir omöjligt att gå vidare med fria steg.
Likaså är det omöjligt för bostadslösa gravida eller småbarnsmammor att tänka på något annat än att de inte vet var de ska bo med sina barn. Hur kan man tänka kring amning om man inte ens vet var man ska kunna sätta sig ner med sin bebis? Hur förbereder man sig, praktiskt och mentalt, för ett barns ankomst, om man inte har en plats att parkera en barnvagn eller ställa ner en kasse kläder och blöjor?
Ingenting skaver så på samhällskroppen som bostadslösa småbarnsfamiljer. Barn i Sverige ska inte starta livet utan tak över huvudet. När jag möter mina psykologkollegor i nordöstra Göteborg är vi överens om hur svårt detta är; det gör ont att se familjer utan bostad. Vi kan hjälpa kvinnorna med deras depression, ångest och traumatiska minnen, men vi kan inte hjälpa dem att hitta en bostad för dem och deras barn. Som psykolog går mina tankar till Maslows behovspyramid; människors grundläggande behov måste fyllas först.
Bostadslösheten skaver i hela Göteborg! Ingen bebis ska behöva födas i Göteborg och sakna tak över huvudet. Det här är inte bara en önskan eller förhoppning inför 2014, det är ett bultande sår som behöver förbindas.
Likaså är det omöjligt för bostadslösa gravida eller småbarnsmammor att tänka på något annat än att de inte vet var de ska bo med sina barn. Hur kan man tänka kring amning om man inte ens vet var man ska kunna sätta sig ner med sin bebis? Hur förbereder man sig, praktiskt och mentalt, för ett barns ankomst, om man inte har en plats att parkera en barnvagn eller ställa ner en kasse kläder och blöjor?
Ingenting skaver så på samhällskroppen som bostadslösa småbarnsfamiljer. Barn i Sverige ska inte starta livet utan tak över huvudet. När jag möter mina psykologkollegor i nordöstra Göteborg är vi överens om hur svårt detta är; det gör ont att se familjer utan bostad. Vi kan hjälpa kvinnorna med deras depression, ångest och traumatiska minnen, men vi kan inte hjälpa dem att hitta en bostad för dem och deras barn. Som psykolog går mina tankar till Maslows behovspyramid; människors grundläggande behov måste fyllas först.
Bostadslösheten skaver i hela Göteborg! Ingen bebis ska behöva födas i Göteborg och sakna tak över huvudet. Det här är inte bara en önskan eller förhoppning inför 2014, det är ett bultande sår som behöver förbindas.
måndag 23 september 2013
kära kyrkoledare!
Kära kyrkoledare i Equmeniakyrkan! Er hållning i frågan om vigsel av samkönade par just nu är faktiskt helt omöjlig. Ni skriver om frågan här, som svar tydligen på en diskussion på facebook. Jag har inte följt den diskussionen, jag bara stötte på referatet av diskussionen i Sändaren och studsade. Den här hållningen kan ni faktiskt inte ha. För det första därför att den återspeglar en märklig ämbetssyn. Om ni inte är pastorer i Equmeniakyrkan, vad är ni då? Administratörer? Chefer? För det andra, om man hårddrar det resonemanget ni för fram, att ni inte ska viga (alls?) för att ni inte är i församlingstjänst, betyder det då att pastorer inte kan verka utanför församlingen alls, ex som fängelsepastorer, sjukhuspastorer o s v? Men jag medger villigt att jag inte borde ge mig in på frågan om ämbetssyn alls, det ligger inte alls inom mitt kompetensområde som lekman.
Men framförallt är er hållning omöjlig därför att den blir omänsklig. Ni pekar bara på praxis i Equmeniakyrkan; olika församlingar gör olika. En del viger samkönade par, en del gör det inte. Men kära kyrkoledare, ni kan inte stanna där! Ni måste göra er till talespersoner för kyrkans smärta i den här frågan, för människor som kommer i kläm i den här frågan. Ni måste gråta de ledsnas tårar. Offentligt. Någon annan hållning från er är inte möjlig. Annars är ni bara administratörer.
Men framförallt är er hållning omöjlig därför att den blir omänsklig. Ni pekar bara på praxis i Equmeniakyrkan; olika församlingar gör olika. En del viger samkönade par, en del gör det inte. Men kära kyrkoledare, ni kan inte stanna där! Ni måste göra er till talespersoner för kyrkans smärta i den här frågan, för människor som kommer i kläm i den här frågan. Ni måste gråta de ledsnas tårar. Offentligt. Någon annan hållning från er är inte möjlig. Annars är ni bara administratörer.
måndag 18 mars 2013
utlämnade åt Billström
Tobias Billström har sagt vad han tänker om gömda och papperslösas situation. Han tror inte de flesta bor hos nån trevlig blond tant. Jag önskar att det här var påhittat, men ministern har faktiskt sagt så http://www.dn.se/nyheter/de-flesta-bor-inte-hos-de-som-ar-blonda-och-blaogda.
Nej, jag tror inte heller att de flesta gömda och papperslösa bor hos trevliga tanter som vill hjälpa. Jag vet att det finns en avgrund av rått utnyttjande som kan drabba den som inte har papper på sin rätt att vara i Sverige. Någonstans måste man sova. Så det finns människor som bor i förråd, familjer som sover över i arbetslokalerna föräldrarna städar, familjer hopträngda i små rum och för förmånen att slippa sova ute får de betala dyrt. Och plötsligt kan någon kräva en bonus på flera tusen för att inte skvallra om att någon sover där det inte är tänkt, någon som inte har papper. det finns gravida kvinnor som tagit sig ifrån misshandlande män och bor bland missbrukare på härbärgen. Det är svårt att sova där berättar de, oron och vaksamheten tar stor plats.
Något måste man äta. Så det finns de som gör någon annans jobb för en bråkdel av lönen. Eller vårt skitjobb för nästan ingenting. Det finns de som stannar i en farlig relation för maten, för taket över huvudet. För man måste äta. Är man gravid eller har barn blir det inte tydligare än så: något måste man äta.
När det nu inte heller är säkert att gå till skolan eller söka vård, när REVA kontroller kan dyka upp i tunnelbanan och på spårvagnar, då är det ont om andningshål.
Vi kan inte lämna ut människor till den här sortens utnyttjande Billström.
Nej, jag tror inte heller att de flesta gömda och papperslösa bor hos trevliga tanter som vill hjälpa. Jag vet att det finns en avgrund av rått utnyttjande som kan drabba den som inte har papper på sin rätt att vara i Sverige. Någonstans måste man sova. Så det finns människor som bor i förråd, familjer som sover över i arbetslokalerna föräldrarna städar, familjer hopträngda i små rum och för förmånen att slippa sova ute får de betala dyrt. Och plötsligt kan någon kräva en bonus på flera tusen för att inte skvallra om att någon sover där det inte är tänkt, någon som inte har papper. det finns gravida kvinnor som tagit sig ifrån misshandlande män och bor bland missbrukare på härbärgen. Det är svårt att sova där berättar de, oron och vaksamheten tar stor plats.
Något måste man äta. Så det finns de som gör någon annans jobb för en bråkdel av lönen. Eller vårt skitjobb för nästan ingenting. Det finns de som stannar i en farlig relation för maten, för taket över huvudet. För man måste äta. Är man gravid eller har barn blir det inte tydligare än så: något måste man äta.
När det nu inte heller är säkert att gå till skolan eller söka vård, när REVA kontroller kan dyka upp i tunnelbanan och på spårvagnar, då är det ont om andningshål.
Vi kan inte lämna ut människor till den här sortens utnyttjande Billström.
torsdag 17 januari 2013
fattig från start
Tydligen är det svårt att tro att det finns fattiga barn i Sverige. Trots forskning och statistik som visar på detta kommer frågan tillbaka i debatten; så här kan det väl inte vara i Sverige.
Och ändå är det helt klart så att en del barn här i Sverige är fattiga från start. Jag är rätt säker på att jag har skrivit om det här förut, men jag hittar inte mitt eget blogginlägg tyvärr.
Det var ett tag sen jag senast pratade med en gravid kvinna som lever med försörjningsstöd (det som vi oftast kallar socialbidrag) men det händer säkert snart igen så jag kan uppdatera siffrorna. Senast jag hörde hur det fungerade så fick kvinnan under 4000 kr och den käcka uppmaningen att söka på Blocket för att skaffa ALLT som behövs inför barnets ankomst. Jag tar ett problem i taget: att köpa saker på Blocket kräver att du har dator och internet. Tack Sverige för biblioteken!! Väldigt många människor skulle faktiskt inte kunna sköta sin vardag utan möjligheten att låna dator och internet där. Jag satte mig och kollade lite på blocket nu hur det skulle gå för mig om jag skulle köpa en babyutrustning för under 4000 kr idag i Göteborg. Det var en rejäl utmaning, men inte helt omöjligt. Du kanske inte tycker att bebisar behöver så mycket när de är små? Nej, det tycker inte jag heller, men du behöver kunna gå ut med dem, på BVCbesöken och till affären och helst också på en promenad i solen ibland. Så du behöver en vagn. Bebisen behöver en säng att sova i, en varm overall och/eller åkpåse på vintern, kläder. Det här får du då åka stan runt på olika adresser för att köpa, dvs bussbiljetter krävs. Detta extra bidrag inför bebisens ankomst betalas ut relativt sent under graviditeten, så har du ingen som kan skjutsa och hjälpa dig så ska du bära spjälsäng på buss som höggravid. Jag suckar nu när jag skriver det, och då föreställer jag mig bara ansträngingen, oron, stressen som det här innebär.
Och det här gäller oss som har våra fyra sista siffror i personnumret och rätt till den hjälp som erbjuds i Sverige. Är du papperslös och föder barn i Sverige och saknar de här fyra viktiga siffrorna, så har du bara rätt till akut sjukvård, och då börjar den lilla familjens liv med en räkning på mellan 50000 och 100000, beroende på förlossningssätt, för barnets själva ankomst till världen på ett svenskt sjukhus.
Jag träffar med jämna mellanrum föräldrar som inte har NÅT till sina barn, och inga pengar att skaffa det för heller. Jag brukar tipsa om kyrkornas secondhandbutiker, i tex Hjällbo och Bergsjön. Det är jättebra att de finns och förjävligt att de behövs till just det här.
Så här startar livet för en del barn i Sverige. Det är fattigt.
Och ändå är det helt klart så att en del barn här i Sverige är fattiga från start. Jag är rätt säker på att jag har skrivit om det här förut, men jag hittar inte mitt eget blogginlägg tyvärr.
Det var ett tag sen jag senast pratade med en gravid kvinna som lever med försörjningsstöd (det som vi oftast kallar socialbidrag) men det händer säkert snart igen så jag kan uppdatera siffrorna. Senast jag hörde hur det fungerade så fick kvinnan under 4000 kr och den käcka uppmaningen att söka på Blocket för att skaffa ALLT som behövs inför barnets ankomst. Jag tar ett problem i taget: att köpa saker på Blocket kräver att du har dator och internet. Tack Sverige för biblioteken!! Väldigt många människor skulle faktiskt inte kunna sköta sin vardag utan möjligheten att låna dator och internet där. Jag satte mig och kollade lite på blocket nu hur det skulle gå för mig om jag skulle köpa en babyutrustning för under 4000 kr idag i Göteborg. Det var en rejäl utmaning, men inte helt omöjligt. Du kanske inte tycker att bebisar behöver så mycket när de är små? Nej, det tycker inte jag heller, men du behöver kunna gå ut med dem, på BVCbesöken och till affären och helst också på en promenad i solen ibland. Så du behöver en vagn. Bebisen behöver en säng att sova i, en varm overall och/eller åkpåse på vintern, kläder. Det här får du då åka stan runt på olika adresser för att köpa, dvs bussbiljetter krävs. Detta extra bidrag inför bebisens ankomst betalas ut relativt sent under graviditeten, så har du ingen som kan skjutsa och hjälpa dig så ska du bära spjälsäng på buss som höggravid. Jag suckar nu när jag skriver det, och då föreställer jag mig bara ansträngingen, oron, stressen som det här innebär.
Och det här gäller oss som har våra fyra sista siffror i personnumret och rätt till den hjälp som erbjuds i Sverige. Är du papperslös och föder barn i Sverige och saknar de här fyra viktiga siffrorna, så har du bara rätt till akut sjukvård, och då börjar den lilla familjens liv med en räkning på mellan 50000 och 100000, beroende på förlossningssätt, för barnets själva ankomst till världen på ett svenskt sjukhus.
Jag träffar med jämna mellanrum föräldrar som inte har NÅT till sina barn, och inga pengar att skaffa det för heller. Jag brukar tipsa om kyrkornas secondhandbutiker, i tex Hjällbo och Bergsjön. Det är jättebra att de finns och förjävligt att de behövs till just det här.
Så här startar livet för en del barn i Sverige. Det är fattigt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)