Hallå, var finns de vettiga orden för att tala om depression?

Jag har semester, och vilar i sommaren. En av sommardagarna revs lugnet itu av ett telefonsamtal och ett tungt besked till min dotter. En ung människa som betydde något för henne finns inte mer. Och plötsligt blev det akut för mig att vi saknar vettiga ord för att tala om depression. Hur skulle jag prata med dottern om djup depression som en mycket allvarlig och livshotande sjukdom? Förmedla att det är en sjukdom som måste tas på allvar och ges rätt vård. Men samtidigt förmedla att de allra, allra flesta som hon kommer art möta som har en depression ändå inte har den typen av djup depresion. Måttliga depressioner kan ändå vända livet uppochner helt omåttligt för den som drabbas, studieplaner som grusas och jobb som inte går bra. Ork och energi som sugs bort och relationer som läggs i mörker. Även lindriga depressioner kan släcka mer och stänga till mycket.

"Deprimerad" är också ett ord som flyttat in hos de flesta, utan att ordet alltid fått med sig innehållsförteckningen. Därför skulle jag vilja förklara för min dotter att alla som säger att de är deprimerade faktiskt inte har en depression. En del är helt enkelt ledsna, besvikna, bekymrade eller plågade.

Så hallå kollegor och alla inom professionen! Kan vi hitta vettiga ord för att tala om depression; differentierat och specifikt och så att det går att förstå och förklara?

huvudstupa och halsbrytande relationer

Huvudstupa och halsbrytande har det varit när kärleken drabbat mig. Kast mellan lycka och vånda. Ändå tänkte jag aldrig att jag behövde en handbok eller manual i relationskonsten. (Vissa delar hade säkert blivit bättre om jag hade läst en sån.) Jag trodde inte jag kunde läsa mig till kärleken, jag räknade med att leva mig till den. Upptäcka honom, mig och relationen.

Huvudstupa och halsbrytande var det att bli förälder också. Också kast mellan lycka och vånda. Jag grät när jag hörde mina barns första skrik, jag visste att mitt liv var förändrat för alltid. Men när jag fick barn så vågade jag inte lita på att det skulle räcka att leva mig till kärleken till dem. Jag tänkte att det var bäst att läsa på en del också. Och då hade jag ändå en hel radda högskolepoäng i barns utveckling. Boken "Kärlek - så gör man" hade jag aldrig köpt om den hade funnits, men boken "Barn - så gör man" tror jag vore lättsåld, till mig och många andra föräldrar. Tur att barn är "instant mindfulness", tvingar mig att vara här och nu.  Att upptäcka barnen (coola personligheter), mig (himla kort stubin fast ändå mycket tålamod) och föräldraskapet. Det var mycket roligare än jag trodde att vara mamma!

Jag har läst författaren och barnläkaren Lars H Gustafssons bok "Växa - inte lyda" senaste veckan. Det är inte en "så-gör-man-bok". Det är en "så-här-tänker-jag-bok" och barn och föräldraskap. Det är en bok jag vill diskutera med, som talar både till mig som förälder som vill veta vad experterna tycker, och mig som professionell som funderar på hur man kan prata om föräldraskap på ett vettigt sätt. Allra viktigast med boken är att den flyttar barn från att vara perifera, en speciellt kort grupp i samhället, till att vara i tillvarons mitt med dig och mig. Man kan kalla det barnsyn, fast egentligen är det ju människosyn det handlar om.

Så här säger Lars H Gustafsson i boken: "Föräldraskapet är ett ständigt sökande efter mening, sammanhang och gemensamt farbara vägar. Jag vill pröva mig fram i ett alltid pågående samtal. Jag vill aldrig finna mig själv och aldrig någonsin bli färdig."

hur räknar man fattiga barn?

Det stör mig oerhört när smarta tyckare i tidningarna räknar och diskuterar om det finns barnfattigdom i Sverige eller inte. När man diskuterar om de fattiga barnen i Sverige kan räknas eller inte.

I GP idag handlar det om barnfamiljer som vräks. 23 barn i Göteborg vräktes 2010. Ja, hur ska man räkna dem?

För mig är det enkelt: varje barn som med sin familj vräks från sin bostad räknas, varje nyfödd som ska åka hem från BB till en husvagn på vintern eller till ett boende för missbrukare, räknas. Det ska inte vara så. Gör barnkonventionen till svensk lag.

reparation pågår

Hemma hos mig är det alltid nåt som behöver repareras. Och nu talar jag inte om lägenheten, den är rätt ok för ögonblicket. Hemma hos mig finns det alltid relationer som behöver repareras. Varje dag.

För vi har alla sånt temperament som lätt hamnar i konflikt och kort stubin här hemma. Och vi hamnar i konfliikt varje dag. Vi förstör och reparerar i en oändlig kretsgång. Låter det trist, som att vi hamnat i en ond cirkel? Kanske det, men mest ser jag det som hoppfullt att förstöra och reparera växlar i en oändlig kretsgång. Vi tränar och tränar på konsten att försonas och bli sams.

När jag träffar föräldragrupper brukar jag säga att man inte realistiskt kan lova sina barn att alltid finnas till hands. Det är allt för mycket i vardagen som gör det omöjligt. Men man kan lova att alltid komma tillbaka.

Likaså kan inte jag personligen lova att vara närvarande, lyssnande, förstående eller ens speciellt trevlig på hemmaplan. Men jag kan lova att alltid komma igen och göra ett nytt försök.

boktips för sommaren

Du ska få ett boktips för sommaren - eller för när som helst. Mentaliseringsboken av Per Wallroth.  Det är en bok som till sitt format är liten och behändig, lagom för solstolen eller hängmattan. Men som är fullmatad med tänkvärt innehåll.

Det handlar om mentalisering, att se sig själv utifrån och andra människor inifrån. Att få sin tanke tänkt och sin känsla känd skrev jag, men Per Wallroth vänder på det och säger att få sin tanke känd och sin känsla tänkt av någon. Mentalisering är grunden i våra relationer och Mentaliseringsboken är ett lättläst sätt att lära känna sig själv och andra bättre.

Boken är klok och praktisk på en gång. Halva boken beskriver mentalisering och anknytning på ett lättbegripligt sätt, hela tiden beskrivet av vardagliga exempel, och  andra halva boken innehåller övningar och saker att fundera på. En möjlighet att bli bättre på mentalisering.

En viktig del i mentalisering är att man ALLTID i sitt tänkande om sig själv och andra vet med sig att: "jag kan ha fel". Så jag vet att jag kan ha fel. Du kanske inte gillar boken alls. Men läs den!

när jag har det så bra...

Är du kvinna? Då är sannolikheten att du någon gång under ditt liv blir deprimerad 50%. Är du man är sannolikheten att du någon gång i livet blir deprimerad 25%. Jag gissar att det i skillnaden mellan 25 och 50 % ligger en hel del groggar.

Och med deprimerad menar jag just deprimerad. Inte ledsen. Inte sorgsen. Inte bekymrad. Inte nere. Allt det där är mänskliga tillstånd, svåra i sin egen rätt. Men det är inte depression. Depressionen är ett särskilt mönster av fenomen som förekommer tillsammans. Ledsenheten och nedstämdheten sätter sin prägel på depressionen, men de kommer ihop med annat illabefinnande, t ex när det gäller att äta och sova.

Sist skrev jag om "försäkringskasseutlöst depression".  Jag kommer säkert komma tillbaka till det vid något tillfälle, för det stör mig oerhört när samhällets regler klämmer åt människor på det sättet.

Men oftast är det depressionens andra ansikten som möter mig. Ofta med en fråga: "Varför mår jag så dåligt när jag har det så bra?" Livet på utsidan kan vara bra fast livet på insidan är tomt, mörkt och stängt.  Men om allt är bra på utsidan så blir vägen längre till att ge uttryck för hur det ser ut på insidan.

Det tomma, mörka och stängda har någon gång slagit rot i varannan kvinna och var fjärde man (+ några groggar då). Det är inte främmande, det är skrämmande välbekant för många. Det borde gå att prata om.

klämda

Läste i Dagens Medicin några läkare som arbetade med cancersjuka och lite tillspetsat menade att F-kassan gör sjuka deprimerade - Dagens Medicin. Det finns mycket forskare och kliniker inte är överens om när det gäller psykisk ohälsa, men den bio-psyko-sociala-modellen kring depression är man faktiskt överens om. D v s bland alla de faktorer (t ex biologiska eller personliga) som kan göra oss deprimerade så finns absolut de sociala förhållandena vi lever i med. Så människor som kläms av försäkringskassans regler i en redan utsatt situation finns förstås i riskzonen för depression. Människor som lever under hotet av att förlora sin försörjning när de redan är sjuka i t ex cancer kan tappa hoppet, orken och gnistan. Inte konstigt alls. En av läkarna i artikeln säger att tillståndet är svårbehandlat. Ja, eftersom oavsett vilken behandling de här människorna får så fortsätter de att vara klämda av reglerna. Klämda in i märgen.

Likadant är det med människor som är klämda i väntan på besked från migrationsverket om uppehållstillstånd. Det är svårt att riktigt hjälpa den som är klämd av väntan. Dem som varje dag lever med hotet om att framtiden och tryggheten tas ifrån dem.

Det gör något med oss människor att leva under hot.