i psykologkretsar har frågan om egenterapi debatterats hårt under våren. Behöver psykologer gå i egenterapi? De tidigaste generationerna psykologer som utbildades i Sverige gjorde det inte, och efter att det varit ett självklart krav på psykologstudenter under flera decennier så finns idag en rörelse på psykologutbildningar att minska ner eller ta bort kravet på egenterapi.
Det finns många olika aspekter av den här frågan som är värda att ta på allvar och att diskutera var för sig. Hur blir man överhuvudtaget en god psykolog eller psykoterapeut? Hur och i vilka sammanshang ska man utbilda människor i detta? Att egenterapikravet på en statlig universitetsutbildning rimmar illa med kravet på att utbildning ska vara kostnadsfri är en viktig fråga att diskutera.
Så hur förkovrar man sig i psykoterapi och psykologisk behandling? Jag är en praktiskt lagd person, en kliniker, som gärna ser till det hantverksmässiga i psykologyrket och till samtalet som hantverk. Och ändå så vet jag att det är bara EN del i psykologens utvecklingsprocess. Det räcker inte i sig självt att lära sig hantverket, det måste bottna i teori och ge återklang i mig själv.
När jag själv ska undervisa och handleda psykologer och psykologkandidater så har jag en tankemodell för hur utvecklingen i yrket går till. En bild av tre områden som jag och de behöver utvecklas i. Jag tänker mig en triangelmodell, där de tre hörnen utgörs av: 1. Patientarbete och handledning på detta 2. Teoretisk kunskap och 3. Egenterapi. Eftersom jag är kliniker sätter jag det kliniska arbetet först, men jag vet att det inte kan stå ensamt. Inte utan den teoretiska kunskapen. Och kunskapen om andra behöver resonera i kunskapen om mig själv. Den här tankemodellen gör att i mitt sätt att tänka är egenterapi fortsatt en viktig del för den som vill förkovra sig i psykoterapi och psykologisk behandling. Men inte den enda.
