Jag har världens bästa arbete. Som psykolog inom mödra- och barnhälsovården arbetar jag med örat och hjärtat nära inpå Livet. Livet som börjar med ett skrik. Men ingenting skaver så i mitt arbete som att möta gravida och nyblivna föräldrar som helt saknar bostad. De som saknar det mest grundläggande, tak över huvudet. Du kanske inte tycker att ordet skavsår passar på något så allvarligt som bostadslöshet? Men du vet hur det är med skavsår, har vi ett sår som skaver kan vi inte tänka på något annat, det blir omöjligt att gå vidare med fria steg.
Likaså är det omöjligt för bostadslösa gravida eller småbarnsmammor att tänka på något annat än att de inte vet var de ska bo med sina barn. Hur kan man tänka kring amning om man inte ens vet var man ska kunna sätta sig ner med sin bebis? Hur förbereder man sig, praktiskt och mentalt, för ett barns ankomst, om man inte har en plats att parkera en barnvagn eller ställa ner en kasse kläder och blöjor?
Ingenting skaver så på samhällskroppen som bostadslösa småbarnsfamiljer. Barn i Sverige ska inte starta livet utan tak över huvudet. När jag möter mina psykologkollegor i nordöstra Göteborg är vi överens om hur svårt detta är; det gör ont att se familjer utan bostad. Vi kan hjälpa kvinnorna med deras depression, ångest och traumatiska minnen, men vi kan inte hjälpa dem att hitta en bostad för dem och deras barn. Som psykolog går mina tankar till Maslows behovspyramid; människors grundläggande behov måste fyllas först.
Bostadslösheten skaver i hela Göteborg! Ingen bebis ska behöva födas i Göteborg och sakna tak över huvudet. Det här är inte bara en önskan eller förhoppning inför 2014, det är ett bultande sår som behöver förbindas.
