Freuds bok Vardagslivets psykopatologi kom ut första gången 1904 och översattes till svenska 1925. Nu finns den i svensk nyöversättning sedan slutet på 90-talet. Det här är kanske Freuds allra mest spridda och lästa bok världen över. Boken har på svenska undertiteln ”Om glömska, felsägning, felgrepp, vidskepelse och misstag” och det är också precis det boken behandlar, en både metodisk och grundlig genomgång av våra mänskliga fel i vardagen, som fångar och fascinerar läsaren. Boken utgör också en grundlig presentation av det psykoanalytiska tänkesättet och den psykoanalytiska teorin. För att presentatera sitt tänkande använder Freud ofta sig själv och sina egna misstag som exempel. ”En ständig ström av självhänsyftningar drar genom mitt tänkande, något som jag i vanliga fall inte är medveten om…Det är som om jag var tvungen att jämföra allt vad jag hör om främmande människor med mig själv…Detta kan omöjligen vara en individuell egenhet hos mig.” (Freud, 1904, s 85)
I boken behandlar Freud särskilt våra felsägningar och visar på hur det vi säger fel ofta uttrycker motsatta önskningar och att just den idé som man inte vill ge uttryck åt ändå kommer till uttryck just genom felsägningen. dvs otillåtna tankar bryter ändå fram igenom felsägningen. Ibland kan det vara ljudlikheten med ett obscent ord eller uttryck som är det som är störande.
Felsägningen kan enligt Freud också innehålla en kritik som man inte öppet vill ge uttryck åt. Men ännu vanligare är det, menar Freud att det är självkritik, egna inre invändningar, som får oss att göra felsägningar och t o m ersätta det man tänkte säga med raka motsatsen. Särskilt lätt är det när vi anstränger oss för att hålla inne med skymford eller sexuella tankar. Felsägningen blir självavslöjande, menar Freud. Och det är vårt dolda innersta vi avslöjar, menar Freud, impulser som vår moraliska uppfostran och överjaget förbjuder tar sig ändå uttryck i felhandlingar och felsägningar.
Kanske är felsägningar det som i det allmänna medvetandet tydligast förknippas med Freud idag, ett fenomen som är lika tydligt knutet till Freud som psykoanalysen i sig. Begreppet ”Freudianska felsägningar” är väl närmast felaktigt i sak, eftersom man snarare borde säga ”allmänmänskliga felsägningar”, men samtidigt pekar begreppet tydligt ut Freud som den som upptäckte felsägningarnas mening och satte dem i sitt (psykoanalytiska) sammanhang. Begreppet används idag kanske framförallt i kulturella sammanhang. Ett exempel ur DN 18 augusti där krönikören inom populärkultur Hanna Fahl skriver: ”Låt oss gå igenom veckans mest fantasieggande händelser…SVTs vd Eva Hamiltons magnifika intervju med skådespelaren Joel Kinnaman, där hon i direktsänd morgonsoffa kallade hans nya film för ”Robocock”; en freudiansk felsägning som fått mig att dagdrömma i timmar om hur Kinnaman gått in i helhjärtat metodskådespel som bestyckad robotpenis i människostorlek.”
Ett annat exempel är när författaren och journalisten Kristofer Ahlström skriver på Twitter 9 sept i år: ”Freud har väl aldrig varit så alive and kicking som när jag igår skulle prata om min relationshistorik och istället sa ’relationshysteri’…”. Men egentligen är det ju inte Freud som lever, utan vår historia av önskningar och behov och tidiga erfarenheter av dessa i relation till våra närmaste, som lever i oss alla.
