Ibland blir jag spyfärdig redan till frukost, bara av att läsa tidningen. Idag var det en sådan morgon. Jag satt där med min tekopp och läste om de demonutdrivande föräldrarna och pastorerna i Borås, och mådde illa. Bilden av familjen som med hjälp och stöd av pastorer brännmärker sin tolvåriga dotter, gnider in vitlök i hennes ögon och låser in henne och håller henne hemma ifrån skolan, för att de anser att hon är besatt av demoner.
Jag vet ingenting om den här familjen eller hur de tänker, eller den här typen av församingar och deras pastorer och hur de tänker, men i sin knepighet får de mig att tänka på Knutby, en förvanskning av allt som kan kallas kristet draget sådana extremer att samvaron mellan människor blir fullständigt omänsklig.
I samtalet efter Knutby sa Göran Bergstrand som svar på frågan vilken sorts människor som är med i en sådan församling: "Vi är alla med i den församlingen", d v s de allra mest primitiva formerna av sexualitet och mordlust är inte främmande för någon av oss. Fast att vi älskar att förfasa oss över vad DE gör.
Och när jag läser om den här familjen så tänker jag, att det här är inte bara en udda familj i en udda sekt. Det här är uttryck för hur barn demoniseras i vår tid. Inte alls bara i udda sekter. Särskilt pre-adolescenta tjejer. Hela skräckfilmsgenren brukar vara en värld befolkad av pre-adolescenta tjejer med änglalikt utseende men djävulen inom sig. (Mer filmpålästa kompisar får gärna kommentera detta!)
Och vad är det för demon eller djävrul de pre-adolescenta tjejerna bär inom sig? Den spirande sexualiteten naturligtvis, och den gryende kvinnligheten. Och allt möjligt annat som vi vuxna inte tycker om att se hos oss själva, men ser hos barnen, alla känslor som väcks hos oss av barn, deras beroende, deras svaghet, deras utsatthet. Hela scenariot med en värld som inte alls är bekväm med mänsklighet, kvinnlighet och sexualitet är kväljande. Vi gör oss själva omänskliga på det sättet. Jag mår fortfarande illa.
