årets skavsår 2013

Jag har världens bästa arbete. Som psykolog inom mödra- och barnhälsovården arbetar jag med örat och hjärtat nära inpå Livet. Livet som börjar med ett skrik. Men ingenting skaver så i mitt arbete som att möta gravida och nyblivna föräldrar som helt saknar bostad. De som saknar det mest grundläggande, tak över huvudet. Du kanske inte tycker att ordet skavsår passar på något så allvarligt som bostadslöshet? Men du vet hur det är med skavsår, har vi ett sår som skaver kan vi inte tänka på något annat, det blir omöjligt att gå vidare med fria steg.

Likaså är det omöjligt för bostadslösa gravida eller småbarnsmammor att tänka på något annat än att de inte vet var de ska bo med sina barn. Hur kan man tänka kring amning om man inte ens vet var man ska kunna sätta sig ner med sin bebis? Hur förbereder man sig, praktiskt och mentalt, för ett barns ankomst, om man inte har en plats att parkera en barnvagn eller ställa ner en kasse kläder och blöjor?

Ingenting skaver så på samhällskroppen som bostadslösa småbarnsfamiljer. Barn i Sverige ska inte starta livet utan tak över huvudet. När jag möter mina psykologkollegor i nordöstra Göteborg är vi överens om hur svårt detta är; det gör ont att se familjer utan bostad. Vi kan hjälpa kvinnorna med deras depression, ångest och traumatiska minnen, men vi kan inte hjälpa dem att hitta en bostad för dem och deras barn. Som psykolog går mina tankar till Maslows behovspyramid; människors grundläggande behov måste fyllas först.

Bostadslösheten skaver i hela Göteborg! Ingen bebis ska behöva födas i Göteborg och sakna tak över huvudet. Det här är inte bara en önskan eller förhoppning inför 2014, det är ett bultande sår som behöver förbindas.

kära kyrkoledare!

Kära kyrkoledare i Equmeniakyrkan! Er hållning i frågan om vigsel av samkönade  par just nu är faktiskt helt omöjlig. Ni skriver om frågan här, som svar tydligen på en diskussion på facebook. Jag har inte följt den diskussionen, jag bara stötte på referatet av diskussionen i Sändaren och studsade. Den här hållningen kan ni faktiskt inte ha. För det första därför att den återspeglar en märklig ämbetssyn. Om ni inte är pastorer i Equmeniakyrkan, vad är ni då? Administratörer? Chefer? För det andra, om man hårddrar det resonemanget ni för fram, att ni inte ska viga (alls?) för att ni inte är i församlingstjänst, betyder det då att pastorer inte kan verka utanför församlingen alls, ex som fängelsepastorer, sjukhuspastorer o s v? Men jag medger villigt att jag inte borde ge mig in på frågan om ämbetssyn alls, det ligger inte alls inom mitt kompetensområde som lekman.

Men framförallt är er hållning omöjlig därför att den blir omänsklig. Ni pekar bara på praxis i Equmeniakyrkan; olika församlingar gör olika. En del viger samkönade par, en del gör det inte. Men kära kyrkoledare, ni kan inte stanna där! Ni måste göra er till talespersoner för kyrkans smärta i den här frågan, för människor som kommer i kläm i den här frågan. Ni måste gråta de ledsnas tårar. Offentligt. Någon annan hållning från er är inte möjlig. Annars är ni bara administratörer.

utlämnade åt Billström

Tobias Billström har sagt vad han tänker om gömda och papperslösas situation. Han tror inte de flesta bor hos nån trevlig blond tant. Jag önskar att det här var påhittat, men ministern har faktiskt sagt så http://www.dn.se/nyheter/de-flesta-bor-inte-hos-de-som-ar-blonda-och-blaogda.

Nej, jag tror inte heller att de flesta gömda och papperslösa bor hos trevliga tanter som vill hjälpa. Jag vet att det finns en avgrund av rått utnyttjande som kan drabba den som inte har papper på sin rätt att vara i Sverige. Någonstans måste man sova. Så det finns människor som bor i förråd, familjer som sover över i arbetslokalerna föräldrarna städar, familjer hopträngda i små rum och för förmånen att slippa sova ute får de betala dyrt. Och plötsligt kan någon kräva en bonus på flera tusen för att inte skvallra om att någon sover där det inte är tänkt, någon som inte har papper. det finns gravida kvinnor som tagit sig ifrån misshandlande män och bor bland missbrukare på härbärgen. Det är svårt att sova där berättar de, oron och vaksamheten tar stor plats.

Något måste man äta. Så det finns de som gör någon annans jobb för en bråkdel av lönen. Eller vårt skitjobb för nästan ingenting. Det finns de som stannar i en farlig relation för maten, för taket över huvudet. För man måste äta. Är man gravid eller har barn blir det inte tydligare än så: något måste man äta.

När det nu inte heller är säkert att gå till skolan eller söka vård, när REVA kontroller kan dyka upp i tunnelbanan och på spårvagnar, då är det ont om andningshål.

Vi kan inte lämna ut människor till den här sortens utnyttjande Billström.

fattig från start

Tydligen är det svårt att tro att det finns fattiga barn i Sverige. Trots forskning och statistik som visar på detta kommer frågan tillbaka i debatten; så här kan det väl inte vara i Sverige.

Och ändå är det helt klart så att en del barn här i Sverige är fattiga från start. Jag är rätt säker på att jag har skrivit om det här förut, men jag hittar inte mitt eget blogginlägg tyvärr.

Det var ett tag sen jag senast pratade med en gravid kvinna som lever med försörjningsstöd (det som vi oftast kallar socialbidrag) men det händer säkert snart igen så jag kan uppdatera siffrorna. Senast jag hörde hur det fungerade så fick kvinnan under 4000 kr och den käcka uppmaningen att söka på Blocket för att skaffa ALLT som behövs inför barnets ankomst. Jag tar ett problem i taget: att köpa saker på Blocket kräver att du har dator och internet. Tack Sverige för biblioteken!! Väldigt många människor skulle faktiskt inte kunna sköta sin vardag utan möjligheten att låna dator och internet där. Jag satte mig och kollade lite på blocket nu hur det skulle gå för mig om jag skulle köpa en babyutrustning för under 4000 kr idag i Göteborg. Det var en rejäl utmaning, men inte helt omöjligt. Du kanske inte tycker att bebisar behöver så mycket när de är små? Nej, det tycker inte jag heller, men du behöver kunna gå ut med dem, på BVCbesöken och till affären och helst också på en promenad i solen ibland. Så du behöver en vagn. Bebisen behöver en säng att sova i, en varm overall och/eller åkpåse på vintern, kläder. Det här får du då åka stan runt på olika adresser för att köpa, dvs bussbiljetter krävs. Detta extra bidrag inför bebisens ankomst betalas ut relativt sent under graviditeten, så har du ingen som kan skjutsa och hjälpa dig så ska du bära spjälsäng på buss som höggravid. Jag suckar nu när jag skriver det, och då föreställer jag mig bara ansträngingen, oron, stressen som det här innebär.

Och det här gäller oss som har våra fyra sista siffror i personnumret och rätt till den hjälp som erbjuds i Sverige. Är du papperslös och föder barn i Sverige och saknar de här fyra viktiga siffrorna, så har du bara rätt till akut sjukvård, och då börjar den lilla familjens liv med en räkning på mellan 50000 och 100000, beroende på förlossningssätt, för barnets själva ankomst till världen på ett svenskt sjukhus.

Jag träffar med jämna mellanrum föräldrar som inte har NÅT till sina barn, och inga pengar att skaffa det för heller. Jag brukar tipsa om kyrkornas secondhandbutiker, i tex Hjällbo och Bergsjön. Det är jättebra att de finns och förjävligt att de behövs till just det här.


Så här startar livet för en del barn i Sverige. Det är fattigt.

freud lever - i våra felsägningar

Freuds bok Vardagslivets psykopatologi kom ut första gången 1904 och översattes till svenska 1925. Nu finns den i svensk nyöversättning sedan slutet på 90-talet. Det här är kanske Freuds allra mest spridda och lästa bok världen över. Boken har på svenska undertiteln ”Om glömska, felsägning, felgrepp, vidskepelse och misstag” och det är också precis det boken behandlar, en både metodisk och grundlig genomgång av våra mänskliga fel i vardagen, som fångar och fascinerar läsaren. Boken utgör också en grundlig presentation av det psykoanalytiska tänkesättet och den psykoanalytiska teorin. För att presentatera sitt tänkande använder Freud ofta sig själv och sina egna misstag som exempel. ”En ständig ström av självhänsyftningar drar genom mitt tänkande, något som jag i vanliga fall inte är medveten om…Det är som om jag var tvungen att jämföra allt vad jag hör om  främmande människor med mig själv…Detta kan omöjligen vara en individuell egenhet hos mig.” (Freud, 1904, s 85)
I boken behandlar Freud särskilt våra felsägningar och visar på hur det vi säger fel ofta uttrycker motsatta önskningar och att just den idé som man inte vill ge uttryck åt ändå kommer till uttryck just genom felsägningen. dvs otillåtna tankar bryter ändå fram igenom felsägningen. Ibland kan det vara ljudlikheten med ett obscent ord eller uttryck som är det som är störande.
Felsägningen kan enligt Freud också innehålla en kritik som man inte öppet vill ge uttryck åt. Men ännu vanligare är det, menar Freud att det är självkritik, egna inre invändningar,  som får oss att göra felsägningar och t o m ersätta det man tänkte säga med raka motsatsen.  Särskilt lätt är det när vi anstränger oss för att hålla inne med skymford eller sexuella tankar. Felsägningen blir självavslöjande, menar Freud. Och det är vårt dolda innersta vi avslöjar, menar Freud, impulser som vår moraliska uppfostran och överjaget förbjuder tar sig ändå uttryck i felhandlingar och felsägningar.

Kanske är felsägningar det som i det allmänna medvetandet tydligast förknippas med Freud idag, ett fenomen som är lika tydligt knutet till Freud som psykoanalysen i sig. Begreppet ”Freudianska felsägningar” är väl närmast felaktigt i sak, eftersom man snarare borde säga ”allmänmänskliga felsägningar”, men samtidigt pekar begreppet tydligt ut Freud som den som upptäckte felsägningarnas mening och satte dem i sitt (psykoanalytiska) sammanhang. Begreppet används idag kanske framförallt i kulturella sammanhang. Ett exempel ur DN 18 augusti där krönikören inom populärkultur Hanna Fahl skriver: ”Låt oss gå igenom veckans mest fantasieggande händelser…SVTs vd Eva Hamiltons magnifika intervju med skådespelaren Joel Kinnaman, där hon i direktsänd morgonsoffa kallade hans nya film för ”Robocock”; en freudiansk felsägning som fått mig att dagdrömma i timmar om hur Kinnaman gått in i helhjärtat metodskådespel som bestyckad robotpenis i människostorlek.”
Ett annat exempel är när författaren och journalisten Kristofer Ahlström skriver på Twitter 9 sept i år: ”Freud har väl aldrig varit så alive and kicking som när jag igår skulle prata om min relationshistorik och istället sa ’relationshysteri’…”. Men egentligen är det ju inte Freud som lever, utan vår historia av önskningar och behov och tidiga erfarenheter av dessa i relation till våra närmaste, som lever i oss alla.

om att lyda regler och vilka regler vi har

Migrationsverkets rättschef Mikael Ribbenvik är citerad i dagens GP: "Det är viktigt att förklara att våra medarbetare inte är några elaka människor som vill göra folk illa."  Detta med anledning av fallet med 2-åriga Hadille, som ska utvisas till Frankrike trots att hon har sin primära anknytning till sina familjehemsföräldrar, som hon bott med sedan hon var bebis. Och med anknytning menar jag inte det migrationsverkssvenska, att följa med sin släkt. Jag talar om psykologisk anknytning, som inte är en mysig känsla av att höra ihop, utan en anknytning som är grunden för barnets trygghet och känsla av sammanhang, en överlevnadsmekanism för barnet i en värld där små barn faktiskt inte överlever ensamma.

Nej, det är klart att de som arbetar på migrationsverket inte är elaka människor. De är som du och jag, och som vi människor är lite till mans. Och hurdana är vi då? Vi är lydiga. Vi gör som vi blir tillsagda, vi följer på det stora hela de regler som finns. En forskare tog redan på 60-talet reda på hurdana vi människor är i det här avseendet. Det är kanske ett av världens mest kända psykologiska experiment, efter Pavlovs hundar. Stanley Milgram undersökte människors tendens att lyda order och regler och instruktioner i ett experiment. Han rekryterade deltagare till experimentet som fick veta att de skulle delta i ett inlärningsförsök, och att deras uppgift var att ge andra försökspersoner frågor och utdela en stöt för varje gång dessa svarade fel. Ju fler fel "försökspersonerna" gjorde desto starkare stöt skulle delas ut. Det var bara det att personerna som fick stötarna var invigda i experimentet och inte alls fick stötar, utan bara spelade med i att se ut som om de fick allt starkare stötar, jämrade sig, stönade, skrek av smärta varefter experimentet fortskred. Och visst, många av de verkliga deltagarna blev ändå lite tveksamma, skulle de verkligen fortsätta, och vände sig frågande till försöksledaren, som förkunnade:"var vänlig och fortsätt", "det är väsentligt för experimentet att du fortsätter", "du har inget annat val, du måste fortsätta". Och det lydde deltagarna. Trots jämmer, stön och skrik från personen på andra sidan. Trots att knapparna som de delade ut stötarna med var märkta "varning, allvarlig chock". 65% av deltagarna lydde in i det sista. Bra mycket mer än hälften lydde order oavsett konsekvensen för en medmänniska.

Det här experimentet är som sagt var en av världens mest kända. Det har stötts och blötts och replikerats och gjorts om.Nuförtiden gör forskare annorlunda om de vill titta på samma sak, för det anses inte längre etisk försvarbart att utsätta människor för att tro att de gett andra stötar, även om de egentligen inte har det. Men forskare som gjort om experimentet enligt dagens etiska regler kommer till samma slutsats: De allra flesta av oss lyder. Gör enligt reglerna. Gör som vi blir tillsagda. Oavsett hur det drabbar andra.

Därför är det förstås viktigt vad vi säger till varandra. Vilka order och regler det är vi har att lyda. Vad budskapet till handläggarna på migrationsverket är. Vilket regelverk de ska följa.

Det finns bara en slutsats. Barnets bästa måste vara främst. Gör barnkonventionen till svensk lag nu.

men hallå Västtrafik!!

Välkommen till Kallebäck. Här bor jag och 3730 andra. Vi bor i princip allesammans i lägenheter, de flesta i hyresrätter. Ganska många av oss är pensionärer, och ett par hundra av oss riktigt gamla.

Kallebäck är en liten "tarm" av Örgryte-Härlanda stadsdel, inklämd som den är mellan motorvägarna till Borås och Malmö. Och Kallebäck lutar sig mot Delsjöterrängen. Men här finns ingen samhällsservice för den som passerat dagisåldern, eller ännu inte kvalat in på äldreboendet.  Här finns inga skolor, ingen vårdcentral, inte folktandvården, inget bibliotek, inte stadsdelens verksamheter. För att ta del av servicen som finns för befolkningen i Örgryte-Härlanda så måste vi åka. Och hittills har vi haft en busslinje för detta, som gått på tvärs i vår stadsdel, från Kallebäck till Strömmensberg. Nu har Västtrafik kortat sträckningen för linje 6U2. Det betyder att vi Kallebäcksbor inte längre har någon busslinje som kan ta oss direkt till stadsdelens service, utan istället får åka runt stan. I den förkortadevsträckningen börjar linje 62 inte längre i Kallebäck, utan nu i Skår, en del som alltså får behålla sin kollektivtrafiksservice. Jag läste nyss befolkningsstatistiken för de olika delarna av Örgryte-Härlanda stadsdel, och det råder ingen tvekan om att det finns en mer resursstark befolkning i Skår än i Kallebäck. Men vi KallebäcksboR får inte behålla vår busslinjer. Det betyder att gravida kvinnor på väg till kontroller hos sin barnmorska får längre resväg och fler byten, skolbarn fler byten på morgnarna, pensionärer åka en längre väg till tandläkaren osv. En betydande försämring för en del av Göteborg som tydligen är lätt att glömma.