freud lever - i våra felsägningar

Freuds bok Vardagslivets psykopatologi kom ut första gången 1904 och översattes till svenska 1925. Nu finns den i svensk nyöversättning sedan slutet på 90-talet. Det här är kanske Freuds allra mest spridda och lästa bok världen över. Boken har på svenska undertiteln ”Om glömska, felsägning, felgrepp, vidskepelse och misstag” och det är också precis det boken behandlar, en både metodisk och grundlig genomgång av våra mänskliga fel i vardagen, som fångar och fascinerar läsaren. Boken utgör också en grundlig presentation av det psykoanalytiska tänkesättet och den psykoanalytiska teorin. För att presentatera sitt tänkande använder Freud ofta sig själv och sina egna misstag som exempel. ”En ständig ström av självhänsyftningar drar genom mitt tänkande, något som jag i vanliga fall inte är medveten om…Det är som om jag var tvungen att jämföra allt vad jag hör om  främmande människor med mig själv…Detta kan omöjligen vara en individuell egenhet hos mig.” (Freud, 1904, s 85)
I boken behandlar Freud särskilt våra felsägningar och visar på hur det vi säger fel ofta uttrycker motsatta önskningar och att just den idé som man inte vill ge uttryck åt ändå kommer till uttryck just genom felsägningen. dvs otillåtna tankar bryter ändå fram igenom felsägningen. Ibland kan det vara ljudlikheten med ett obscent ord eller uttryck som är det som är störande.
Felsägningen kan enligt Freud också innehålla en kritik som man inte öppet vill ge uttryck åt. Men ännu vanligare är det, menar Freud att det är självkritik, egna inre invändningar,  som får oss att göra felsägningar och t o m ersätta det man tänkte säga med raka motsatsen.  Särskilt lätt är det när vi anstränger oss för att hålla inne med skymford eller sexuella tankar. Felsägningen blir självavslöjande, menar Freud. Och det är vårt dolda innersta vi avslöjar, menar Freud, impulser som vår moraliska uppfostran och överjaget förbjuder tar sig ändå uttryck i felhandlingar och felsägningar.

Kanske är felsägningar det som i det allmänna medvetandet tydligast förknippas med Freud idag, ett fenomen som är lika tydligt knutet till Freud som psykoanalysen i sig. Begreppet ”Freudianska felsägningar” är väl närmast felaktigt i sak, eftersom man snarare borde säga ”allmänmänskliga felsägningar”, men samtidigt pekar begreppet tydligt ut Freud som den som upptäckte felsägningarnas mening och satte dem i sitt (psykoanalytiska) sammanhang. Begreppet används idag kanske framförallt i kulturella sammanhang. Ett exempel ur DN 18 augusti där krönikören inom populärkultur Hanna Fahl skriver: ”Låt oss gå igenom veckans mest fantasieggande händelser…SVTs vd Eva Hamiltons magnifika intervju med skådespelaren Joel Kinnaman, där hon i direktsänd morgonsoffa kallade hans nya film för ”Robocock”; en freudiansk felsägning som fått mig att dagdrömma i timmar om hur Kinnaman gått in i helhjärtat metodskådespel som bestyckad robotpenis i människostorlek.”
Ett annat exempel är när författaren och journalisten Kristofer Ahlström skriver på Twitter 9 sept i år: ”Freud har väl aldrig varit så alive and kicking som när jag igår skulle prata om min relationshistorik och istället sa ’relationshysteri’…”. Men egentligen är det ju inte Freud som lever, utan vår historia av önskningar och behov och tidiga erfarenheter av dessa i relation till våra närmaste, som lever i oss alla.

om att lyda regler och vilka regler vi har

Migrationsverkets rättschef Mikael Ribbenvik är citerad i dagens GP: "Det är viktigt att förklara att våra medarbetare inte är några elaka människor som vill göra folk illa."  Detta med anledning av fallet med 2-åriga Hadille, som ska utvisas till Frankrike trots att hon har sin primära anknytning till sina familjehemsföräldrar, som hon bott med sedan hon var bebis. Och med anknytning menar jag inte det migrationsverkssvenska, att följa med sin släkt. Jag talar om psykologisk anknytning, som inte är en mysig känsla av att höra ihop, utan en anknytning som är grunden för barnets trygghet och känsla av sammanhang, en överlevnadsmekanism för barnet i en värld där små barn faktiskt inte överlever ensamma.

Nej, det är klart att de som arbetar på migrationsverket inte är elaka människor. De är som du och jag, och som vi människor är lite till mans. Och hurdana är vi då? Vi är lydiga. Vi gör som vi blir tillsagda, vi följer på det stora hela de regler som finns. En forskare tog redan på 60-talet reda på hurdana vi människor är i det här avseendet. Det är kanske ett av världens mest kända psykologiska experiment, efter Pavlovs hundar. Stanley Milgram undersökte människors tendens att lyda order och regler och instruktioner i ett experiment. Han rekryterade deltagare till experimentet som fick veta att de skulle delta i ett inlärningsförsök, och att deras uppgift var att ge andra försökspersoner frågor och utdela en stöt för varje gång dessa svarade fel. Ju fler fel "försökspersonerna" gjorde desto starkare stöt skulle delas ut. Det var bara det att personerna som fick stötarna var invigda i experimentet och inte alls fick stötar, utan bara spelade med i att se ut som om de fick allt starkare stötar, jämrade sig, stönade, skrek av smärta varefter experimentet fortskred. Och visst, många av de verkliga deltagarna blev ändå lite tveksamma, skulle de verkligen fortsätta, och vände sig frågande till försöksledaren, som förkunnade:"var vänlig och fortsätt", "det är väsentligt för experimentet att du fortsätter", "du har inget annat val, du måste fortsätta". Och det lydde deltagarna. Trots jämmer, stön och skrik från personen på andra sidan. Trots att knapparna som de delade ut stötarna med var märkta "varning, allvarlig chock". 65% av deltagarna lydde in i det sista. Bra mycket mer än hälften lydde order oavsett konsekvensen för en medmänniska.

Det här experimentet är som sagt var en av världens mest kända. Det har stötts och blötts och replikerats och gjorts om.Nuförtiden gör forskare annorlunda om de vill titta på samma sak, för det anses inte längre etisk försvarbart att utsätta människor för att tro att de gett andra stötar, även om de egentligen inte har det. Men forskare som gjort om experimentet enligt dagens etiska regler kommer till samma slutsats: De allra flesta av oss lyder. Gör enligt reglerna. Gör som vi blir tillsagda. Oavsett hur det drabbar andra.

Därför är det förstås viktigt vad vi säger till varandra. Vilka order och regler det är vi har att lyda. Vad budskapet till handläggarna på migrationsverket är. Vilket regelverk de ska följa.

Det finns bara en slutsats. Barnets bästa måste vara främst. Gör barnkonventionen till svensk lag nu.

men hallå Västtrafik!!

Välkommen till Kallebäck. Här bor jag och 3730 andra. Vi bor i princip allesammans i lägenheter, de flesta i hyresrätter. Ganska många av oss är pensionärer, och ett par hundra av oss riktigt gamla.

Kallebäck är en liten "tarm" av Örgryte-Härlanda stadsdel, inklämd som den är mellan motorvägarna till Borås och Malmö. Och Kallebäck lutar sig mot Delsjöterrängen. Men här finns ingen samhällsservice för den som passerat dagisåldern, eller ännu inte kvalat in på äldreboendet.  Här finns inga skolor, ingen vårdcentral, inte folktandvården, inget bibliotek, inte stadsdelens verksamheter. För att ta del av servicen som finns för befolkningen i Örgryte-Härlanda så måste vi åka. Och hittills har vi haft en busslinje för detta, som gått på tvärs i vår stadsdel, från Kallebäck till Strömmensberg. Nu har Västtrafik kortat sträckningen för linje 6U2. Det betyder att vi Kallebäcksbor inte längre har någon busslinje som kan ta oss direkt till stadsdelens service, utan istället får åka runt stan. I den förkortadevsträckningen börjar linje 62 inte längre i Kallebäck, utan nu i Skår, en del som alltså får behålla sin kollektivtrafiksservice. Jag läste nyss befolkningsstatistiken för de olika delarna av Örgryte-Härlanda stadsdel, och det råder ingen tvekan om att det finns en mer resursstark befolkning i Skår än i Kallebäck. Men vi KallebäcksboR får inte behålla vår busslinjer. Det betyder att gravida kvinnor på väg till kontroller hos sin barnmorska får längre resväg och fler byten, skolbarn fler byten på morgnarna, pensionärer åka en längre väg till tandläkaren osv. En betydande försämring för en del av Göteborg som tydligen är lätt att glömma.

åsiktstorg och insiktstorg

I förra veckan besökte jag några gånger Sveriges största åsiktstorg, Almedalsveckan i Visby. Jag gick på seminarier, hörde tal och gick i folkhavet och tog del av alla möjliga åsikter. Jag gillar Almedalsveckan. Även om mycket är superregisserat och uttänkt i detalj av PRstrateger och ibland bara en åsiktsbranchens firmafest, så finns där en unik mötesplats för människor och åsikter. En plats för nya saker att hända och nya tankar att tänkas. Men efteråt är det lätt att vara mätt på åsikter. Det blir lätt för många åsikter på för kort tid och utan deras egentliga sammanhang. Nu önskar jag mig istället ett insiktstorg. En unik mötesplats för människors insikter. En plats för nya insikter att födas och nya tankar att tänkas, på djupet. Hur skulle det se ut? Var skulle ett sådant insiktstorg kunna finnas? Kanske tycker du att insikter inte föds på torget alls? Utan i skogen eller i öknen t o m för att vara lite drastisk? Själv tror jag insiktsBB kan vara både i samtalet med mig själv och i samtalet med den andre. Så ge mig gärna tips till sommarens insiktstorg! Var hittar du dina insikter?

svensk dubbelmoral

Jag satt igår och tittade igenom vad Sverige vill säga till måbarnsföräldrar som lever här. Regeringen har gett Barnombudsmannen i uppdrag att ta fram ett material för föräldrar om barnets rättigheter. Hur barnkonventionen kan synas och betyda något hemma i familjen, bland annat hur man handskas med barnets egen vilja, barnets rätt till integritet och inflytande.Till det materialet finns det filmer, och de satt jag igår och tittade på och funderade på hur man skulle använda dem i diskussioner med föräldrar. Filmerna finns att titta på här.

Samtidigt i Sverige så kan Migrationsverket fatta beslut som går helt på tvärs med barnkonventionen. Tydligen kan Barnkonventionen betyda något hemma hos småbarnsfamiljer, men inte hos svenska myndigheter. Trots att Sverige har förbundit sig att följa barnkonventionen. Artikel 9 (formulerad för barn) säger: ingen får skilja dig från dina föräldrar, utom när det är nödvändigt för ditt eget bästa. Ändå kan det idag i Sverige fattas beslut om att utvisa två föräldrar till varsitt land, vardera föräldern med varsitt barn. Ett radioinslag om den här småbarnsfamiljen finns här. Det är en så huvudlös svensk dubbelmoral i detta att jag skäms. Skäms. Skäms.

prata med barn?

Socialstyrelsen har kommit med en vägledning till socialtjänsten om hur man bäst tar hänsyn till barn bästa. Socialstyrelens vägledning besvarar bl a frågan "Varför ska man prata med barn?" Ja, varför ska man det egentligen? Varför ska man bry sig om att prata med människor egentligen? Kan man inte bara själv bestämma vad som är bäst för andra? Så här besvarar Socialstyrelsens vägledning frågan: 1. om man lyssnar på barn så kan man skapa bättre och mer hållbara/realistiska planer för barnen (pragmatiska motiv) 2. om man lyssnar på barn underlättas deras återhämtning från svårigheter och deras självkänsla och känsla av kompetens ökar (terapeutiska motiv) 3. om barn får vara delaktiga i det som händer dem så reduceras maktobalansen mellan barn och vuxna (etiska motiv) 4. om man värdesätter barns välfärd och intresseen så måste man också värdesätta barns röst (filosofiska motiv) Tydligen behöver detta påpekas, att det är bra att lyssna på barn, att lyssna på andra människor. Trots att socialtjänsten gör ett genomgripande arbete för att sätta barnets behov i centrum. Och Barnombudsmannens granskning visar att det är så att det behövs. Barnombudsmannen har nämligen PRATAT med barn i utsatta situationer och frågat dem vad som kunde gjorts bättre och annorlunda från samhällets sida. Och barnen berättar att ingen lyssnat på dem. Att ingen ifrån socialtjänsten frågade dem vad de själva tyckte. Men EGENTLIGEN är jag inte så bekymrad för socialtjänsten. Där finns ändå tjockt med människor som har som sin uppgift att lyssna på barn och se till vad deras bästa kan tänkas vara. Nej, snälla Socialstyrelsen, jag tycker ni skulle ta den här vägledningen och forward/vidarebefordra den till Migrationsverket. De behöver fundera på om det kan vara idé att prata med barn kanske. Om det kan finnas pragmatiska, terapeutiska, etiska och filosofiska motiv för att faktiskt prata med barn.

öh... sändaren?

Sändaren berättar idag att pastor Josef Nsumbu var expertvittne vid rättegången i Borås, bidrog med sina kunskaper kring andetro vid rättegången. Jag förstår inte varför Sändaren väljer att rapportera på det här sättet. Jag tycker artikeln blir ett sätt att gå med i att betrakta det här som en religiös eller kulturell fråga istället för att se det som misshandel av ett barn. Sändaren berättar att flickan brändes, slogs och sparkades och fick sitt hår avrakat. Fysisk och psykisk misshandel av ett barn. Svensk lagstiftning måste vara glasklar när barn blir utsatta för misshandel. Öh... Sändaren? Har ni fullständigt tappat siktet?