allt går inte att sätta ihop

Allt går inte att sätta ihop. Alla ord kan inte kombineras, tycker jag. Häromdagen läste jag om årets statistik för anmälda fall av våld mot barn 0 - 6 år. Läsvärt och bedrövligt att anmälda fall av våld mot små barn har ökat med 13 % under förra året. Men i artikeln fanns ett sammansatt ord som fick mig att studsa: "uppfostringsvåld". Jag var tvungen att googla lite och kolla om det här var en sammansättning av ord som används, och tyvärr, det var det. En fullständigt omöjlig kombination av ord, tycker jag. Uppfostran är en sak. Våld något helt annat. De två går inte att kombinera. Uppfostran, vad det nu är, handlar om relation som syftar till barnets växt och utveckling. Våld stympar människor. Två saker som inte går att sätta ihop.

vräkta barn

Kronofogdens statistik för 2011 visar att 663 barn vräktes under året. Vräkningar (avhysningar) 2011 | Kronofogden Siffror kan vara svåra att ta till sig. Jag brukar försöka se det framför mig, 663 barn som inte fick stanna i sitt hem. Det motsvarar mer än 25 skolklasser fulla med barn som tvingas ifrån sitt hem, fler barn än på dotterns högstadieskola.

Antalet barn som är berörda av vräkningar ökar. Hur kan det få vara så? Hur kan barns rätt till ett hem inte väga tyngre än så? För mig är det 663 tungt vägande skäl för förändring.

årets skavsår 2011

Idag på nyårsafton funderar jag på vad som skavt i mitt medvetande både privat och professionellt under 2011. De privata funderingarna hamnar på min dagboks blad och i samtal med mina närmaste, och de professionella funderingarna får ni dela här först. Sedan får de nog hamna i samtal med berörda, för det här funderingar som behöver nå utanför mig och diskuteras på rätt plats.

Tre saker har skavt i mig när jag tänker på hur barn i östra Göteborg, där jag har min vardagsverksamhet, har haft det under 2011. Tre tecken i tiden, rejäla skavsår i vår samhällskropp, för samhället kan aldrig må bättre än barnen.

För det första: existensen av en 40barns förskoleavdelning för småbarn i östra Göteborg. Jag förstår inte hur det kan vara bra. När vi är 40 vuxna som äter lunch samtidigt under ordnade former i lunchrummet på jobbet så är det ansträngande surrigt och ovilsamt. Jag förstår att de här 40 barnen inte är i ett och samma rum, och jag förstår att det finns rutiner och personal som gör att det här fungerar. Men jag har ändå svårt att tro att det är bra. Om du jobbar på den här förskoleavdelningen, eller ännu bättre, är ansvarig för den: Bjud gärna in mig på ett besök! Jag kommer gärna och hälsar på och ser om det finns anledning till att det skaver i mig när jag tänker på de här 40 barnens dagliga miljö, eller om jag är ute och cyklar.

För det andra: Föräldrar som hör av sig till BVCerna i östra Göteborg för att förskolorna vill sätta blöjor på deras sedan länge blöjfria barn i åldrarna 3 - 5 år. Varför? För att det händer olyckor. Det här skaver i mig, för att det handlar om hur mycket utrymme som finns för barns utveckling och behov. Barns utveckling av förmågan att styra impulser från blåsa och tarm är inte en "allt-eller-inget" historia, utan det är en utveckling som sker gradvis. När vi vanligtvis säger att ett barn är toatränat och blöjfritt dag och natt så betyder det oftast att barnet klarar att säga till att det behöver gå på toaletten för det mesta, under gynnsamma omständigheter. När barnet mår bra och inte är hängigt, när inte leken är helt uppslukande, när någon vuxen påminner med jämna mellanrum och när en toalett finns rimligt nära när det är dags. Det krävs ganska lite för att det inte ska vara gynnsamma omständigheter, det kan räcka med en krånglig vinteroverall som inte går att dra av fort nog. "Olyckor" hos 3, 4, 5 åringar och upp i de första skolåren är helt normala. Det är bara att se till att ha extrakläder på plats, för de kommer att komma till användning. När förskolor signalerar till föräldrar att det blir för mycket olyckor så är det något som inte är bra, då undrar jag om det finns utrymme för barns naturliga utveckling från med till utan blöja.

Det tredje och viktigaste har jag tidigare skrivit om; 2010 års statistik för anmälningar om slagna barn 0 - 6 år. Nordöstra Göteborg utmärkte sig med 26 anmälningar om våld mot barn i de här åldrarna. Det motsvarar en dryg förskoleavdelning full med slagna barn. Jag vet inte hur statistiken för 2011 ser ut, men jag känner mig pessimistisk, ser ingen anledning till att det skulle se bättre ut i år. Men jag har en förhoppning för 2012: starta den planerade öppna förskolan i Kortedala eller Gamlestaden 2012, och knyt också en spädbarnsgrupp dit, så att de nyblivna familjer som bäst behöver stöd i sitt föräldraskap kan få det. Så att de barn som bäst behöver stöd runt omkring sig kan få det.

Jag önskar små och stora ett gott nytt 2012!

mobilfri

Jag har varit mobilfri i två veckor, frivilligt. Min telefon fick mig att känna mig otillräcklig eftersom jag inte alls var tillgänglig på det sättet som mina nära och kära förväntade sig. Jag missade fler samtal än jag svarade på, varje dag. Så jag kände att jag behövde en paus ifrån telefonen för att hinna reflektera över mitt förhållningssätt till den. Det här gällde förstås min privata telefon, min jobbtelefon får jag ingen paus från med mindre än att jag har semester.

Mitt och säkert fleras förhållningssätt till telefonen är mycket präglat av psykologi. Jag kan ju börja med det jag skrev nyss, att telefonen fick mig att känna mig otillräcklig. Sen var det lite läskigt att lägga undan den, jag var rädd för att inte vara tillgänglig. En del rädslor var rena katastroftankar, att något läskigt skulle hända barnen och det inte skulle gå att få tag i mig. Trots att jag nog minst 22 timmar om dygnet är bara steg ifrån en fast telefon. Och att ingen telefon i världen kan skydda oss från katastrofer.

Jag såg också hur reflexmässigt människor runt mig plockade fram telefonerna, ofta så fort ingenting annat hände, som om livet inte fick ha några pauser. Eller som att allt måste göras omedelbart och ingenting nånsin kan vänta. Smarta telefoner stärker inte precis vår impulskontroll, så det är frågan om de gör oss smartare.

Under mina mobilfria veckor stötte jag såklart på lite krångliga situationer, som att inte kunna ringa och fråga om vägen eller att få stå och vänta lite, men mestadels var det skönt. Skönt att inte behöva ägna en sekund åt att fundera på var jag hade lagt mobilen eller om den var laddad. Men nu plockar jag fram den igen, jag får lösa min känsla av otillräcklighet på något annat sätt. Men det var en skön paus.

barnkonsekvensanalys

Jag läste i gårdagens GP om hur lamt lagändringen fungerar som skulle göra så att föräldrar till små barn inte behövde återvända till hemlandet för att söka uppehållstillstånd. I juli förra året ändrades lagen kring anknytningsärenden, dvs när familjer får återförenas i Sverige. Det skulle bli lättare att hålla samman familjer. Migrationsverket skulle ta hänsyn till konsekvenserna för barnet att skiljas från en förälder när man bedömer om föräldrar kan beviljas uppehållstillstånd här utan att resa tillbaka till hemlandet. Migrationsverket har själva granskat 58 ärenden och sett att det ofta saknas en barnkonsekvensanalys i de här fallen. Man vet sällan hur lång separationen mellan barn och förälder kan bli.

Och vilka konsekvenser kan en separation från en förälder under kanske minst ett halvår få för ett litet barn? Ett barn som dels direkt blir övergiven av en förälder (för barn kan ju inte förstå den här lagen - jag gör det inte heller) under en tid som är LÅNG för ett litet barn. Ett barn som dels indirekt får vänta och längta tillsammans med sin mamma - en mamma som i sämsta fall går in  i den tysta, ledsna tomheten i sin väntan på den andra föräldern. En mamma som tvingas tackla vardagen själv, fast att barnet har två föräldrar. En mamma vars dagar fylls av oro för hur lång väntan ska bli.

58 barn vars behov inte har blivit sedda. Det motsvarar tre dagisavdelningar fulla med osedda barn. Där konsekvenserna av separation från föräldern inte har räknats med.

Det är omänskligt att inte se barn, att inte göra barnkonsekvensanalyser. Konsekvensanalysen för vårt samhälle är : Vi blir omänskliga.

förkortningsfällan

Det här blir kanske väldigt internt och tråkigt att läsa. Men jag har varit på kurs i veckan. IPT. Interpersonell terapi. En depressionsbehandling. Det var kul och användbart och kommer säkert att sätta avtryck i mitt arbete så småningom.

Men jag är besviken över att psykologin så gärna går i förkortningsfällan! Jag tycker inte att psykologin i Sverige behöver en förkortning till - jag tycker inte ens vi behöver några förkortningar alls. KBT har lyckats med att lansera sig som förkortning eller bokstavskombination. K-B-T. Men man har inte lyckats få med betydelsen i det allmänna medvetandet. KBT betyder kognitiv beteendeterapi. Och det är i sig en sammansättning av svårförståeliga ord. Interpersonell terapi är lika illa i att vara en radda svårförståeliga ord. Förkortningen IPT är dömd att bli ihopblandad med andra förkortningar. Jag hållet på med PDT också. En förkortning som jag inte ens visste fanns tills alldeles nyligen. Men det som förkortningen står för kände jag väl till - psykodynamisk psykoterapi. Det är också en samling hopplöst svårförståeliga ord.

Jag skulle verkligen av hjärtat önska att psykologin hade korta, kärnfulla, användarvänliga namn på sina arbetsmetoder. Jag vrider och vänder på förslag i huvudet. För jag ser verkligen förkortningar som en fälla. Bokstäver betyder ingenting - om de inte bildar ord.

Verksamma psykologiska metoder däremot kan betyda allt.

spöken

Efter att jag skrev förra inlägget om att se på barn (eller andra) genom kärlekens lins så har jag funderat på hur jag ska kunna närma mig spökena i barnkammaren. Visste du att det spökar där, bland nallar och legobitar? En del har turen att bo i hus som inte alls är hemsökta, men tillräckligt många av oss bor med spöken. Stunder då det drar in nåt kallt mellan vuxna och barn. Stunder när man hör sig själv låta som en annan förälder, för länge sen. Och säga just det som man lovat sig själv att aldrig säga till sina barn. Stunder när man ser på barnen inte alls genom kärlekens lins utan i raseri.

Spöken trivs i mörker. I det ordlösa. De vantrivs när de blir belysta, och benämnda.

Hur får man det att sluta spöka i huset? Genom att använda sin fantasi och inlevelseförmåga! Genom att tänka sig själv in i barnet. Vad hör hon nu? Vad tänker och känner han nu tillsammans med mig? Vad händer i den här lilla människan, i den här barnkammaren?

Om man behöver sällskap på spökjakten finns det hjälp på BVC.

Elisabeth, spökjägare