när samhället tappar mänskligheten

Jag hade tänkt fortsätta skriva om att sätta ord på känslor och om mentalisering, men en artikel i min morgontidning fick mig att stanna upp. Artikeln visade på ett exempel på när det svenska samhällets reflekterande förmåga och mentaliseringskapacitet bryter samman, kort sagt när samhället tappar sin mänsklighet. Den handlar om att flyktingar som ska avvisas sätts i fyllecell i arresten, kanske i flera veckor, istället för i förvaret i Kållered.  Arresten är en förvaring av människor som är tänkt att användas under kort tid, tid som går att räkna i timmar. Flyktingar som ska avvisas kan få sitta där i flera veckor, i väntan på transport tillbaka till hemlandet som de flytt ifrån. Och där kan de få sitta trots att de inte alls gjort något brott, bara vill stanna i Sverige. Henry Ascher, klok person, påpekar i artikeln att det här är människor som ofta redan har erfarenheter med sig av ex att vara tillfångatagna och att den här behandlingen blir en ny traumatisering. I en liten ruta bredvid artikeln beskrivs cellerna i arresten, hur många kvadratmeter, britsen och madrassen, inspektionsluckan i dörren där personalen "tittar till" flyktingen en gång i timmen. Jag vet inte vem du ser framför dig sitta där i cellen, kanske en yngre man?

Jag ser mammor med små barn. Nej, det svenska samhället är inte så inhumant att det sätter små barn i arresten, men de här mammornas små barn är någon annanstans under tiden. Hos människor som de inte känner väl eller alls. Människor som de inte är trygga med. De här barnen är redan i en extremt otrygg situation med en mamma som är krossad av ett avvisningsbesked och i en desperat situation har satts i arresten.

Jag vet att det pågår en utredning, att flyktingar som ska avvisas kanske inte kommer att sättas i häktet i framtiden, jag läste migrationsverkets beklagande för att förvaret inte räcker till. Men när Sverige har tappat sin mänsklighet så kan man inte vänta på en utredning. Det man har tappat får man se till att ta upp.

ord på känslor

Om du har hört mig prata IRL mer än en gång så har du kanske hört mig säga det här,

för det här är en av mina käpphästar:

Jag tycker det är helt bisarrt hur mycket tid och energi och omtanke vi i vuxenvärlden lägger ner

på att lära små barn namn på exotiska djur, om man ställer det i relation till hur lite tid och

energi vi lägger på att lära små barn ord för känslor. Riktigt små barn kan skilja på tigrar, lejon, elefanter,

giraffer och krokodiler. Men det är inte säkert att de kan fler ord för känslor än glad, ledsen, arg och rädd. Det blir inte mycket bättre av att de fåtaliga känsloorden kan kompareras med lite- och jätte-.

Barns förmåga att differentiera känslor är inte sämre än vår vuxna förmåga. De vet hur det känns i kroppen att vara sur eller fnissig, orolig eller avslappnad. Men de behöver få orden kopplade till känslan.

Mitt eget dagisbarn får kanske skymta tigrar och lejon en gång om året, på en utflykt till Borås Zoo,

men hon går igenom ett brett spektrum av känslor varje dag. Det skulle faktiskt inte vara någon katastrof

om hon benämnde både tigrar och lejon stora katter. Men jag vill att hon ska veta om hon känner sig ängslig, besviken, ivrig eller entusiastisk. Om hon är ledsen eller glad räcker inte som begrepp för att ha en meningsfull kommunikation om hur det känns att vara hon, just nu.

"Känsliga bitar" är bra. Och ja, det kan vara känsligt för oss vuxna också, vi kan också behöva träna på att sätta ord på våra känslor.

rätt?!

Mammor och pappor som lever med sina barn gömda eller papperslösa i Sverige har inte rätt att söka vård när de blir sjuka. De har bara rätt till den allra mest akuta vården, och för den måste de själva stå för den fulla kostnaden. Här är några exempel på vad som INTE räknas som akut: depression, ångest och traumatisering. Mycket vanligt förekommande tillstånd hos människor som har flytt från sitt hemland av goda skäl, sökt asyl i Sverige och fått avslag och dragit slutsatsen att det är bättre att leva gömd i Sverige än att återvända till hemlandet.  Det här betyder att barn lever gömda i Sverige med mammor och pappor som inte sover, inte pratar eller inte ler. Mammor och pappor som inte har rätt till vård när de inte mår bra. Det här är inte rätt. Inte mot dem och inte mot barnen.

Vårdprofessionerna, bl a mitt fackförbund Psykologförbundet, har gjort ett gemensamt ställningstagande om alla människors rätt till vård. Där utgår man  bl a från vårdprofessionernas etiska koder där det ingår att vårdpersonal har patientens hälsa som det främsta målet och aldrig får frångå principen om människors lika värde. Man anger följande gemensamma utgångspunkter för all vårdpersonal:

- vårdpersonalens uppgift är att ge vård, behandling, omvårdnad och rehabilitering
- vårdpersonalens bedömningar ska utgå från patientens behov och grunda sig på vetenskap och beprövad erfarenhet
- patientens rättsliga status ska inte inverka på vårdpersonalens beslut att ge eller avstå från vård
- patientens betalningsförmåga ska inte vara en förutsättning för att vårdpersonalen ska erbjuda patienten nödvändig vård och akut tandvård

Man kan också läsa om Rätt till Vård-initiativet här.

Gör rätt Sverige!

glappet mellan teori och praktik

Glappet mellan teori och praktik - konsultation och teamarbete inom mödra- och barnhälsovård

Under många år arbetade jag konsultativt som psykolog inom somatisk sjukhusvård, som anställd vid Psykologkliniken Karolinska Huddinge. Som psykolog vid Psykologkliniken var jag internkonsult på hörselkliniken och externkonsult på somatiska avdelningar inom sjukhuset, ex kirurgavdelning, neurologkliniken och Center för allogen stamcellstransplantation. När jag började där på 90-talets slut var det mitt första självständiga arbete som psykolog efter PTP, och därför var det naturligt att det var på den arbetsplatsen jag formades i min yrkesroll som psykolog, av chefer, handledare och kollegor. På så sätt blev ett konsultativt arbetssätt inbyggt i mitt sätt att arbeta som psykolog. När jag tänker tillbaka på åren på Karolinska Huddinge så är jag osäker på vad som var utmärkande för psykologarbete i sig, specifikt för att arbeta som psykolog inom somatisk vård eller vad som var specifikt för att arbeta konsultativt som psykolog. Ett intresse i den här utbildningen och uppsatsen är därför att för mig själv bena ut vad som egentligen präglar ett konsultativt arbetssätt som psykolog.

Sedan flera år och efter ett byte av hemstad har jag min vardag inom mödra- och barnhälsovården i Göteborg, och även här är konsultation ett betydande inslag i arbetet. Samtidigt har jag fått en känsla av att det finns ett glapp mellan teorin och praktiken. Om man någon gång sätter ord på vilken modell för konsultation som används så hänvisas till Caplans modell för konsultation. Därför ville jag att inom ramen för en konsultationsutbildning läsa Caplan och Caplan (1993) i original. Jag ville sätta mig in i Caplans modell för konsultation för att låta den belysas av andra böcker ifrån kurslitteraturen, och fundera kring konsultation, samverkan och teamarbete. Samtidigt pågick inom min arbetsplats, Psykologenheten för mödra- och barnhälsovården i Göteborg, en diskussion kring konsultation. Vi hade intresse av att göra en kartläggning och kvalitetsuppföljning av den konsultation som psykologenheten bedriver inom mödra- och barnhälsovården. Detta utmynnade i att några kollegor och jag under hösten 2010 gjorde en enkät till psykologer, BVC-sköterskor och barnmorskor inom mödra- och barnhälsovården i Göteborg. Syftet var att se dels vilken konsultation som faktiskt bedrivs och dels hur nöjda konsulterna/psykologerna och konsultanderna, dvs BVC-sköterskorna och barnmorskorna, var med detta.

Uppsatsens syfte är att jämföra konsultation i teorin, som den beskrivs i litteraturen, med vad som kommer fram i enkäten faktiskt görs i praktiken, och att fundera över om det finns något glapp däremellan.

Om du mot all förmdan skulle vilja läsa rapporten i sin helhet (10 sidor) så hör av dig till elisabeth.tullhage@vgregion.se

mellan suger och succé

"Du ger kurser i hur man e mamma men SUGER på å va mamma." Det skrev min äldsta dotter i ett sms till mig för några dar sen. Hon är tonåring, det kanske framgår. Jag citerar henne med hennes godkännande.  Och hon har rätt också, ibland suger jag på att vara mamma. För relationer till barn är precis lika svåra, krävande och fascinerande som alla andra nära relationer. Det bästa som finns och det värsta som finns, på en gång.

Faktum är att mina föräldrar sög som föräldrar rätt ofta, jag gick inte in i föräldraskapet med några idealiska förebilder med mig. Som många andra. Hur kan man klara att vara förälder utan att ha tryggheten med sig från början? Det här har forskarna undersökt och kommit fram till att det som gör oss till tillräckligt bra föräldrar trots att vi inte haft det perfekt själva när vi växte upp är vår fantasi och inlevelseförmåga med barnet. Om vi kan leva oss in i barnets tankar och känslor så kan vi fostra trygga barn.

Jag suger som mamma ibland, absolut, men jag kan leva mig in i hur det är att ha en grinig mamma som jag. Det är tillräckligt bra.  Och dan efter fick jag ett sms att hon älskade mig. Steget kan vara kort mellan suger och succé.

Tonårsdottern har sagt att hon ska läsa och kommentera det här, så nu får jag kanske mina fiskar varma. Kors i taket förresten eftersom hon brukar säga att det här är min "tråkblogg om anknytning".

samtidigt under mänsklighetens högtid

Samtidigt som vi köper julklappar, bakar pepparkakor, städar och pyntar och ser fram emot julledigheten och lugnet som vi längtar efter så tar verkligheten ingen paus för andra. Det finns inget lugn för kvinnor med barn som lever gömda i Sverige. Kvinnor som gjort en annan bedömning av riskerna med att återvända till hemlandet än vad svenska myndigheter gör - därför att det är deras och barnens liv som risken gäller. Jul eller vardag, det finns ingen paus i oron för den som lever gömd i Sverige.  Hur överlever man när man inte får finnas här? Du får gå ut och jobba som nyförlost, sova över i olika lokaler varje natt som du städar med dina barn, betala din hyresvärd tusentals kronor utöver den saltade tredjehandshyran för att han inte ska ge bostaden till någon annan eller skvallra om att du bor där, sköta någon annans jobb för bråkdelen av lönen, inte kunna gå till polisen när du blir misshandlad eller våldtagen av mannen som gett dig och barnen bostad, inte kunna söka vård för dina sjukdomar. Det finns ingen ände på hur cyniskt du kan bli behandlad av andra om du saknar alla rättigheter. Och ändå finns det ingen av oss som saknar alla rättigheter. Mänskliga rättigheter har vi alla. Julen är mänsklighetens högtid. God Jul.

God Jul till Rosengrenska stiftelsen som jag hoppas snart inte behöver finnas längre.

grumlig spegel

Ibland händer saker som grumlar spegeln. Ibland kan vi inte vara så tillgängliga för våra barn som vi skulle vilja. Saker kan hända i livet, med oss och med våra nära, som gör oss otillgängliga. Så kan livet se ut, fast att det är det sista vi önskar.

Men när spegeln grumlas av oro för att den ena föräldern måste återvända till hemlandet för att söka sitt uppehållstillstånd därifrån  - så drabbas ett barn som mister sin självklara rätt till tillgängliga föräldrar. Av administrativa skäl. Jag har jättesvårt att acceptera det. Jag kanske borde sluta tjata om det. Eller kanske inte.