mår illa

Ibland blir jag spyfärdig redan till frukost, bara av att läsa tidningen. Idag var det en sådan morgon. Jag satt där med min tekopp och läste om de demonutdrivande föräldrarna och pastorerna i Borås, och mådde illa. Bilden av familjen som med hjälp och stöd av pastorer brännmärker sin tolvåriga dotter, gnider in vitlök i hennes ögon och låser in henne och håller henne hemma ifrån skolan, för att de anser att hon är besatt av demoner.

Jag vet ingenting om den här familjen eller hur de tänker, eller den här typen av församingar och deras pastorer och hur de tänker, men i sin knepighet får de mig att tänka på Knutby, en förvanskning av allt som kan kallas kristet draget sådana extremer att samvaron mellan människor blir fullständigt omänsklig.

I samtalet efter Knutby sa Göran Bergstrand som svar på frågan vilken sorts människor som är med i en sådan församling: "Vi är alla med i den församlingen", d v s de allra mest primitiva formerna av sexualitet och mordlust är inte främmande för någon av oss. Fast att vi älskar att förfasa oss över vad DE gör.

Och när jag läser om den här familjen så tänker jag, att det här är inte bara en udda familj i en udda sekt. Det här är uttryck för hur barn demoniseras i vår tid. Inte alls bara i udda sekter. Särskilt pre-adolescenta tjejer. Hela skräckfilmsgenren brukar vara en värld befolkad av pre-adolescenta tjejer med änglalikt utseende men djävulen inom sig. (Mer filmpålästa kompisar får gärna kommentera detta!)

Och vad är det för demon eller djävrul de pre-adolescenta tjejerna bär inom sig? Den spirande sexualiteten naturligtvis, och den gryende kvinnligheten. Och allt möjligt annat som vi vuxna inte tycker om att se hos oss själva, men ser hos barnen, alla känslor som väcks hos oss av barn, deras beroende, deras svaghet, deras utsatthet. Hela scenariot med en värld som inte alls är bekväm med mänsklighet, kvinnlighet och sexualitet är kväljande. Vi gör oss själva omänskliga på det sättet. Jag mår fortfarande illa.

se till barnets bästa

Jag tycker att Barnkonventionen ska göras till svensk lag. Jag tycker inte det räcker att säga som Sverige hittills har sagt, att Barnkonventionen redan motsvaras av svensk lag. Jag tyker t ex inte att man ser till barnets bästa i alla beslut. Och om man tog en enda artikel ur Barnkonventionen så tycker jag man ska ta den här:

Artikel 3.
När vuxna fattar beslut som rör barn ska de se till "barnets bästa". Det betyder att vuxna alltid ska tänka vad som är bra för dig och hur beslutet kommer att påverka dig. Du ska få det skydd och den omvårdnad du behöver. Det är lika viktigt att vuxna tänker på "barnets bästa" när beslutet gäller många barn.

Jag kan se många frågor som skulle få sin lösning om vi i Sverige var tvungna att alltid se till barnets bästa i alla beslut som rör barn. Då skulle t ex inte föräldrar skickas tillbaka till sina hemländer för att söka uppehållstillstånd och inte finnas till hands under barnets allra sköraste första tid i livet. Då skulle vårdnadstvister inte kunna nå konsekvenser som sätter barn i kläm. Då skulle barnfamiljer inte vräkas innan alla andra vägar till lösning har prövats. Då skulle inte barn kunna flyttas från familjehem där de fått en trygg anknytning utan väldigt allvarliga skäl.

Visst är det grannlaga att avgöra vad som är barnets bästa. Mina barn har t ex i perioder varit svåra att övertyga om att daglig tandborstning är till deras bästa:-) Men artikel 3 i Barnkonventionen ger fin vägledning: "att vuxna alltid ska tänka på vad som är bra för dig och hur beslutet kommer att påverka dig". Då måste man använda både förståndet, expertis och empati. Men så ska vi vuxna ju förhålla oss till barn i alla fall, för barnens bästa.

alla barn har lika värde?

Hur skulle jag skriva den här rubriken? Med ett utropstecken eller ett frågetecken? Det fick bli ett frågetecken, för jag undrar hur det fungerar i praktiken i Sverige idag med alla barns lika värde. Den andra artikeln i Barnkonventionen innehåller flera delar, och det skulle kunna finnas mycket att säga om alla delarna.

Artikel 2.
Barnkonventionen ger dig och alla andra barn samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskriminera dig. Det betyder att ingen får behandla dig sämre än någon annan. Du får inte heller diskrimeras eller bestraffas för något som dina föräldrar är eller gör.

I mina tankar ser jag barn omkring mig i staden jag bor i, Göteborg. Har de lika värde? Syns deras lika värde, i hur det ser ut i skolor, på förskolor och på torgen där de bor? Kan man se att här finns de barn, och de har lika värde som alla andra barn? Ingen får behandla några barn sämre än några andra.

Barn får inte heller diskrimineras eller bestraffas för något som föräldrarna är eller gör. Ibland tänker jag på barnfamiljerna i Göteborg där papporna hämtades av polis, misstänkta för terrorbrott. Poliser som kom inrusande med dragna vapen. Till barnfamiljer. Javisst, terrorbrott är bland det allvarligaste som finns. Och barn är bland det allvarligaste som finns. Jag tänker också på hur det går till överhuvudtaget när föräldrar som har små barn häktas. Hur man gör om det bara är den förälder som polisen hämtar som är hemma med barnen? Om båda föräldrarna ska tas med av polisen? Jo, socialtjänsten kommer in förstås. Logiskt och förnuftigt ur ett vuxenperspektiv. Katastrof ur ett barnperspektiv tycker jag att lämna barn utan någon vuxen de har en trygg anknytning till, särskilt i en så kaotisk situation. Barn ska inte bestraffas för något som deras föräldrar gör.

Alla barn har lika värde.

vem är barn?

Jag läste Barnkonventionen formulerad för barn idag, och kände att jag ville säga något om några av de 41 kartiklarna. Hela Barnkonventionen formulerad för barn kan du hitta hos Barnombudmannen

Artikel 1.

Barnkonventionen gäller för dig som är under 18 år. I barnkonventionen kallas både barn och ungdomar för "barn".

Jag tycker det är jättebra att det finns en glasklar gräns vilka som räknas som barn i FNs ögon: alla människor under 18 år. Det har funnits och finns andra gränser i andra tider och på andra platser; man blev vuxen när man konfirmerades, eller när man bytte från kort- till långbyxor, eller när man flyttade iväg och började jobba som piga. Men det här anger vilka vi räknar som barn idag, alla under 18 år. Jag har en tonåring och jag vet att de är vuxna på många sått. Och barn på många andra sätt. Och ju närmare de kommer 18 års dagen desto vuxnare blir de förstås. Men här har man dragit en gräns. Jag tycker det är bra. Det skyddar barn att räknas som barn så länge de är under 18 år. De har särskilda rättigheter just för att de är människor under 18 år. Vi vuxna har ett särskilt ansvar just för att vi är vuxna.

Ett exempel på när gränsen mellan barn och vuxna blir synlig och viktig är när det gäller ensamkommande flyktingbarn. Här har samhället ett ansvar just för att de är barn, även om de är stora och långa sextonåriga killar. Eller brådmogna sjuttonåriga tjejer. De är barn och den gränsen behövs, annars finns det stor risk att de blir utnyttjade.

Gränser kan vara provocerande bara genom att finnas. Det finns ofta en frestelse att sudda ut dem. Men barn behöver gränsen, för den skapar ett utrymme där de får vara just barn.

barn räknas inte - riktigt

Det känns lite konstigt att skriva det här just idag, när ett speciellt nyfött flickebarn får så mycket av Sveriges uppmärksamhet. Men just idag kom barnombudsmannen med sin rapport om att de barn som är mest utsatta i Sverige får sina rättigheter åsidosatta. Sverige lever inte upp till Barnkonventionen. Barnombudsmannen har lyssnat på utsatta barn, barn som utsatts för våld i nära relationer, övergrepp, som är omhändertagna av samhället eller i utanförskap. Framförallt blir barn åsidosatta i att kunna göra sin röst hörd och att har rätt att få SIN sak prövad.

Blir det för svårt för oss att se barnen, att se dem som är mest utsatta? Blir det för besvärligt att räkna med barnen? Att räkna med barnens behov?

Jag tycker Barnkonventionen skulle göras till svensk lag, då skulle det vara tydligt hur man ska tänka kring barns rättigheter, och lättare att handla utifrån alla barns rätt.

allt går inte att sätta ihop

Allt går inte att sätta ihop. Alla ord kan inte kombineras, tycker jag. Häromdagen läste jag om årets statistik för anmälda fall av våld mot barn 0 - 6 år. Läsvärt och bedrövligt att anmälda fall av våld mot små barn har ökat med 13 % under förra året. Men i artikeln fanns ett sammansatt ord som fick mig att studsa: "uppfostringsvåld". Jag var tvungen att googla lite och kolla om det här var en sammansättning av ord som används, och tyvärr, det var det. En fullständigt omöjlig kombination av ord, tycker jag. Uppfostran är en sak. Våld något helt annat. De två går inte att kombinera. Uppfostran, vad det nu är, handlar om relation som syftar till barnets växt och utveckling. Våld stympar människor. Två saker som inte går att sätta ihop.

vräkta barn

Kronofogdens statistik för 2011 visar att 663 barn vräktes under året. Vräkningar (avhysningar) 2011 | Kronofogden Siffror kan vara svåra att ta till sig. Jag brukar försöka se det framför mig, 663 barn som inte fick stanna i sitt hem. Det motsvarar mer än 25 skolklasser fulla med barn som tvingas ifrån sitt hem, fler barn än på dotterns högstadieskola.

Antalet barn som är berörda av vräkningar ökar. Hur kan det få vara så? Hur kan barns rätt till ett hem inte väga tyngre än så? För mig är det 663 tungt vägande skäl för förändring.